Måste Selma Lagerlöf uttala sig om Liberalerna?

Fredag

Ingen minns antagligen vad metropoliten Kornily, ledare för den rysk-ortodoxa gammalrituella kyrkan, påstod om vikten av skägg för några år sedan. ”Gud har satt vissa regler”, påpekade han: ”Herren skapade alla med skägg, och ingen kan gå emot sin skapare. Det är groteskt att se hur mäns kläder och frisyrer förändras”. Därefter uppmanade han alla män att sluta raka sig för att på så sätt skydda sig mot homosexualitet.

När jag kastar en blick över min bekantskapskrets – Daniel Suhonen, till exempel – undrar jag om den huskuren verkligen fungerar. Oavsett det är det uppenbart att skäggväxten inte bara är viktig för Kornily, utan även för den rysk-ortodoxa kyrkans aningen mindre ortodoxa delar, som leds av den vitskäggyvige Kirill.

Att Kirills kyrka nu aktivt expanderar i Afrika, enligt Svenska Dagbladet, borde i det här avseendet inte stöta på några hinder. Afrikansk skäggväxt är kanske en aning mindre jämn och mer krullig än den kaukasiska och medelhavsbaserade skäggväxten, men Haile Selassie och Joseph Kabila — för att bara nämna två exempel — visar att den duger för att skapa en värdig uppsyn. Skulle den rysk-ortodoxa kyrkan bestämma sig för att expandera i Mellanöstern, bland dess påtagligt håriga invånare, skulle den inte heller ha något problem. En naturlig skägg-gräns för kyrkan infinner sig först om den sökte sig till de bortre delarna av Asien.

Det vore orätt att påstå att sydostasiater inte har skäggväxt alls, men den är inte mycket att skryta med. En Fu Manchu-mustasch gör ingen patriark eller metropolit. Och så långt österut att det blir västern är det ännu värre: bland den amerikanska ursprungsbefolkningen är läget direkt hopplöst, enligt metropoliten Kornilys måttstock.

Om Kornily ändå har rätt borde det innebära att homosexualitet är viral i dessa skägglösa kulturer. Möjligen går det att påstå något sådant om Sydostasien, som bland mycket annat är hemmaplan för ”ladyboys”, men jag kan inte påminna mig att jag hört liknande historier om apacher, siouxer och arapahoer. Kan det ha tystats ned i något slags missriktat specialskydd för ursprungsbefolkningar?

Jag läste någonstans att det nu, varje år, läggs ned fler forskningstimmar än all samlad forskning före andra världskriget. Med tanke på det är det obegripligt att ingen vetenskapsman ännu rett ut den här intressanta frågan.

Lördag

Det är svårt att uppfatta den svenska kramen, ett relativt nytt tillskott i offentligheten, som annat än antingen en halvmesyr eller en överdrift. En fransk statsman som Charles de Gaulle kunde växla mellan honnören och kindkyssen, men däremellan fanns inget, utom handslaget.

Det svenska tillkortakommandet i det här avseendet är förstås en av få saker som vi varken kan klandra Liberalerna eller Sverigedemokraterna för, men som alla nu sett gör de heller inget för att rätta till det. Gårdagens omfamning inför pressen var i det avseendet ett förlorat tillfälle.

Det kanske är för mycket begärt att Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson skulle ha kysst varandras kinder. Åtminstone bland Sverigedemokraternas kärnväljare misstänker jag att den sortens ritual väcker ett klasshat. Men skulle det inte ha varit vackert om de i stället hade hälsat varandra genom en stunsig honnör?

Kanske kan man misstänka att en sådan hälsning hade fått sverigedemokrater att känna sig tillfreds, men givit liberaler obehag. Men det hade ganska lätt kunnat undvikas om Mohamsson, som trots allt skulle behöva en huvudbonad att vinkla handen mot, burit den traditionella folkpartistiska halmhatten. Åkesson kunde ha burit en nordistisk studentmössa, en av få huvudbonader män kan bära inomhus, förutsatt att de kombinerar den med högtidsdräkt.

Söndag

Vi har ofta hört att amerikaner är idealister, men det vore orätt att inte ge dem ett erkännande för deras pragmatism. I den gåvopåse som de Oscarsnominerade skådespelarna och regissörerna erhåller, läser jag, ingick en gratiskonsultation med den kände skilsmässoadvokaten James Sexton. Officiellt handlar det om att upprätta äktenskapsförord, men vad en klient och en advokat talar om är naturligtvis konfidentiellt.

Därtill ingick flera resor, en rejäl hemrenovering, cannabis och choklad. Gåvopåsens värde är drygt tre miljoner kronor, sägs det, vilket låter mycket, men det är i själva verket sju miljoner mindre än den motsvarande gåvopåsen som delades ut vid Golden Globegalan nyligen.

En annan egenskap som amerikaner alltför sällan uppmärksammas för är sin formalism, åtminstone så snart pengar är inblandade. Bakom varje lyxkonsumerad miljon finns en tröstlös rad jurister och byråkrater, som alla måste ges sina ifyllda blanketter, arvoden och lösensummor om det hela inte ska sluta illa. Jag är osäker på hur det förhåller sig i år, men för ett par år sedan rapporterades det att kändisarna var skyldiga att betala 37 procent i skatt på sina gåvopåsar. Det blir en dryg miljon för Oscarspåsen och drygt tre och en halv miljoner för Golden Globe-påsen.

Det finns, det ska erkännas, tillfällen då det är svårt att inte tjusas av tanken att man kunde ha fötts som amerikan. Men så här i deklarationstider tror jag att vi alla kan enas om att det är trevligt att bo i ett land där ens vänner kan ta med sig en flaska Petrus ’61 eller Mouton-Rothschild ’45 som gåva när de kommer på middag, utan att det innebär att vi blir ruinerade av skattemyndigheterna.

Måndag

En intressant artikel av Martin Gelin i dag. Huvudpoängen, tror jag, är att socialismen äntligen fungerar, efter att utan framgång ha prövats i otaliga länder på bekostnad av otaliga folk. Det är ett antal borgmästare, från Paris till New York, som subventionerar bostäder, bygger cykelbanor och annat progressivt och därmed lyckas gå från ”politisk abstraktion till social verklighet” vilket gjort städerna till ”parallella universum där politiken fungerar”.

Det är goda nyheter, om det stämmer. Vi är inte alla socialister, men de senaste 37 åren har varit en prövning för var och en med ett uns empati. Vi som är gamla nog minns att även socialister, före murens fall, då och då kunde uppvisa ett mått av livsglädje och hopp. Men sedan 1989 har det varit idel långa ansikten, som våra engelska vänner brukar säga. Det har varit direkt plågsamt. Världen vore mer harmonisk för oss alla om socialister kunde börja tro på sitt parallella universum igen.

Tisdag

Ingen höjer längre ett ögonbryn när någon nämner att japanska wagyukor får massage och serveras öl. Av samma skäl borde det knappast vara något anmärkningsvärt att kinesiska hundar placeras på löpband, eller simmar i bassäng, som jag läser om i Dagens Nyheter i dag.

Det finns naturligtvis många olika sätt att möra och marmorera kött man ska äta och att metoderna varierar från art till art är knappast anmärkningsvärt. Men jag antar att rapporten ändå på sätt och vis är att betrakta som en variant av ”man bet hund”, den klassiska definitionen av en nyhet.

Onsdag

Nog för att Liberalernas publika sammanbrott är svårt att ignorera, även om man inte hör till de närmast sörjande, men det finns ändå gränser. När jag slår upp Svenska Dagbladet i dag tycker jag att tidningen gått väl långt när den stör Selma Lagerlöf i sin vila och kräver att även hon ska ha en synpunkt på det som sker.

Det är visserligen sant att Selma var en av undertecknarna av uppropet för att slå samman Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti till Folkpartiet 1934, men hon drog sig oåterkalleligen tillbaka från såväl Folkpartiet som själva livet bara sex år senare. Nästan inget av det som plågat partiet de senaste decennierna kan hon hållas ansvarig för och frågan är om hon ens är särskilt informerad om sakernas tillstånd. Man får ändå förutsätta, eller åtminstone hoppas, att svensk partipolitik inte hör till de obligatoriska tidsfördriven på andra sidan.

Det är först när jag är i färd med att författa ett skarpt brev om gravfriden till chefredaktören, som jag upptäcker att porträttfotografiet inte är det klassiska på akademiledamoten Lagerlöf från Ateljé Jaeger 1928. Det är ett relativt nytt TT-fotografi av den förra folkpartiledaren Maria Leissner.

Hon blev kortvarig på posten, men när jag ser bilden undrar jag om det inte vore ett genidrag av Liberalerna att pröva henne igen. Våra tjugokronorssedlar med just det porträttet av Selma Lagerlöf är visserligen ogiltiga sedan tio år, då Astrid Lindgren tog över, men tillräckligt många lär känna igen bilden när de ser den. Inom politiken är som bekant igenkänning A och O. Först därefter kommer själva politiken. Med lite tur för Liberalerna hinner ingen dit innan valdagen.

Torsdag

Först nästa år, 50 år efter Elvis Presleys död, blir den fullständiga obduktionsrapporten offentlig, men vi vet redan en hel del. Bland förklaringarna till hans tragiska och alltför tidiga död finns inte bara hjärtfel och ett omfattande blandmissbruk, utan även kronisk förstoppning. Det är ingen överraskning. Elvis Presley kom från påtagligt enkla förhållanden. Det speglades i hans kostvanor. Hans favoritsmörgås var en beryktad och jättelik sak med jordnötssmör, banan, bacon och, vid festliga tillfällen, friterad ekorre.

Jag påminns om detta när jag läser om att den amerikanska flottans främsta juvel, hangarfartyget USS Gerald R Ford, har tvingats dra sig ur konflikten i Mellanöstern på grund av ett olösligt stopp i fartygets 650 toaletter. Jag har inte sett den dagliga menyn för de 4 500 amerikaner som bemannar fartyget, men vi kan med kännedom om hur den amerikanska krigsmakten brukar se ut anta att de är unga och företrädesvis män från enklare förhållanden. Antagligen måste de serveras den mat de är vana vid, om inte myteri ska utbryta. Den lär inte vara fiberrik, mager och grönsaksbaserad. Var och en kan, med kännedom om hur ”the King” bet i gräset, dra sina egna slutsatser av detta.

Det talas mycket om bibeltolkningar, profetior och ödesbundna förlopp i det här kriget. Problemet med profetior och spådomar är att de är notoriskt svårtolkade på förhand, även om de i efterhand kan verka självklara. I just det här fallet börjar det bli alltmer uppenbart att Elvis Presleys död var ett omen. Det som fick ”the King” ur spel för 50 år sedan var en fingervisning om vad som skulle få den nuvarande amerikanske kungen ur spel 50 år senare.

Den romerska traditionen att spå i inälvor har i stor utsträckning övergivits. Kanske borde vi återuppliva den för att förutsäga vad våra amerikanska vänner kommer att råka ut för.

***

Läs även: Johan Hakelius: Är Heberlein och Mohamsson kärnlösa persikor?

Läs även: Johan Hakelius: Medelklassen fortsätter lura i oss att den är intresserad av sex