Medelklassen fortsätter lura i oss att den är intresserad av sex
Hela vår offentlighet är full av oärliga och långsökta bekännelser. Vi vet att knappt någon av dem haft sex på den här sidan millennieskiftet.
Fredag
Eltjuven i Umeå har lett strömmen till ”en stor kompressor som troligtvis använts för driva andra energikrävande maskiner”. Ingenstans framgår vad det skulle vara för maskiner. Beskrivningen leder inte tankarna till något andefattigt, som en ”serverhall”, eller en av alla dessa automatiserade knutpunkter där tusentals mobiltelefoner imiterar verkliga användare av Internet.
Inte heller till professionell växtbelysning för marijuanaodling, något som dessutom verkar osannolikt just i Umeå, som alltid varit hemort för punkens enda glädjelösa puritaner: straight edgearna. Språkbruket antyder snarare mer handfasta maskiner, som metallsvarvar, fräsmaskiner och bandslipar. Eller räcker 80 000 kilowattimmar om året för att elsätta en tidsmaskin?
Det här kan visa sig vara en nyhet med fler bottnar än vad vi tror. I väntan på närmare besked om elens användning noterar jag viss nervositet hos de myndighetspersoner som åtalat mannen för ”grov olovlig energiavledning”. Det kan knappast undgå dem att de spelar rollen som sheriffen av Nottingham och eltjuven den betydligt tacksammare rollen som Robin Hood. Vi är många som känner sprudlande glädje när vi läser att el motsvarande 15 villors årsförbrukning har stulits under två decennier. Särskilt när elmonopolisterna sägs planera för ytterligare höjningar av priserna de kommande åren.
Åklagaren försöker släta över det hela genom att bara ta sig an de fem senaste åren, trots att elstölden verkar ha pågått i över 20 år. Han understryker dessutom, nästan vädjande, att det inte rör sig om ett brott ”där fängelse alltid är påföljden”.
Det visar bara hur ängslig han är för att åtalet kommer att mobilisera de fria, muntra männen i Västerbotten mot elöversittarna. Han gör rätt i att oroa sig. Att visa svaghet i ett så här känsligt läge är i praktiken att uppmuntra till folklig resning, som så många ledare runt om i världen nyligen påmints om. När Västerbotten rest sig, måste vi vara redo att följa dess exempel.
Lördag
Ett av glädjeämnena här nere i Kapstaden är namnen på våra Uberförare. De heter nästan undantagslöst något uppmuntrande som Admire, Bothwell, Prosper, Justice eller Goodwell. Men dagens namn är trots allt Bellarmine, den avlidne zimbabwiska presidenten Robert Mugabes vanartade och yngste son.
Den stundande rättegången mot Bellarmine, som tycks ha skjutit sin trädgårdsmästare i ryggen utanför villan i Johannesburg där han bor, sysselsätter de sydafrikanska tidningarna. Det är särskilt tråkigt för den åtalade 28-åringen eftersom hans mor, Grace, inte kan stå vid hans sida. ”Gucci-Grace”, som enkelt folk gärna kallar henne, vågar inte sätta sin fot i Sydafrika sedan hon använde en förlängningssladd för att piska en 19-årig kvinna som befann sig i sönernas sydafrikanska bostad. Hon fick diplomatisk immunitet i efterhand och kunde lämna landet, men immuniteten är nu upphävd och dyker hon upp på den här sidan gränsen kommer hon, precis som sin son, att åtalas.
Vi skandinaver har förstås Marius Borg Høiby och kronprinsessan Mette-Marit, men deras delikata besvär når inte riktigt upp till familjen Mugabes. Och, för att återgå till det väsentliga, varken Marius eller Mette-Marit är särskilt intressanta namn. Bellarmine, däremot, bär på en hel historia.
Frågan är vilken. Man måste förutsätta att Robert Mugabe, som skolades av jesuiter och gifte sig med den 41 år yngre Grace i en storslagen katolsk ceremoni, namngav sin yngste son efter den ledande motreformatorn, jesuiten, kardinalen och sedermera helgonet Roberto Bellarmino. Någon annan känd Bellarmine – den engelska versionen av namnet – finns inte.
Det var Bellarmino som upplyste Galileo om att hans heliocentriska förståelse av världen var kättersk. Själv lyckades han uttrycka så kontroversiella synpunkter om påvens makt att hans kanoniseringsprocess, som inleddes 1627, inte resulterade i helgonförklaring förrän drygt 300 år senare, 1930. Vi kan fortfarande besöka Bellarmino i jesuiternas andra kyrka i Rom, Sant’Ignazio, i närheten av Pantheon, där han ligger i sina kardinalskläder under glas.
Varför, frågar man sig, valde Mugabe just detta namn för sin yngste son? Det finns mer än 10 000 erkända helgon i den katolska kyrkan och även om man räknar bort de kvinnliga – vilket många katoliker inte gör när de ger sina söner andranamnet Maria – är utbudet av namn generöst. Om man bara vill hålla sig till kanoniserade jesuiter finns det åtminstone 53 att välja på. Mugabe kunde ha valt Pierre, Francis, Luigi, Peter eller John. Om han föredrog att förvandla efternamn till förnamn, som Bellarmino, bjuder helgonförklarade jesuiter på Geronimo, Rodriquez, Borgia och Xavier, som alla verkar mer naturliga. Något skäl måste den gamle marxisten ha haft för sitt udda val.
Det enda jag kan tänka mig är att Roberto Bellarmino tillhör en betydligt mer exklusiv samling än helgonens, nämligen den som kallas kyrkolärare. Det finns bara 36. När Bellarmino fick titeln 1931 var han nummer 27 sedan Gregorius I, som fick titeln 1298. Precis som våra afrikanska Uberförares mödrar som gav sina söner namnen Goodwell, Prosper och Admire tänkte sig kanske Mugabe att namnet på något sätt skulle smitta av sig på sonen och göra honom outsägligt vis.
Det verkar inte ha lyckats. Kyrkolärare heter förresten Doctor of the Church på engelska. Och mitt favoritnamn – ett genialt val av föräldrarna – bland alla våra Uberförare var just Doctor. Kanske krånglade Mugabe helt enkelt till det.
Söndag
Precis hemkommen till Sverige och en aning moloken muntras jag upp av två saker. Den ena är Anders Billings lysande artikel i Svenska Dagbladet om italodiscons återkomst. Det är, tror jag, den perfekta söndagsartikeln för en lätt outsövd världsresenär med intresse för udda sociologi. Det andra är en musiknyhet i en annan genre, nämligen beskedet att försvaret lägger 90 miljoner kronor på nya instrument till de olika musikkårerna. Det finns en lätt insinuant ton i nyheten, som om den vore en provtryckning för att se om det kan utlösa en mjölkbar indignationsstorm på sociala medier. Min gissning är att det inte blir napp.
Vi inser alla att vi lever i en allt farligare värld och att försvaret behöver miljard efter miljard för att ens komma i närheten av vad det en gång var. Men vi inser också att det inte bara är en fråga om pengar. Är det ens möjligt att få nutida svenskar att på något meningsfullt sätt bedriva krig, oavsett hur mycket pengar vi lägger på saken?
Jag tvivlar. Vi kan alla riva av en stridslysten kolumn då och då, eller roa oss med att åka på hemvärnsövning om vi gillar friluftsliv, men innerst inne vet vi att svenskar vid det här laget är bekvämlighetspacifister.
Om vi inte sopar den insikten under mattan måste vi fråga oss vad vi realistiskt kan förvänta oss av oss själva när kriget kommer. Ett närliggande svar är att vi med övning och rätt materiel åtminstone kommer att klara av och våga att spela ”Under blågul fana” och andra uppstudsiga marscher för att markera vår självständighet och stärka vår självkänsla.
Det är kanske genant att inse att de miljarder vi lägger på vapen och pansarfordon antagligen är bortkastade, men i gengäld är det uppmuntrande att inse att varje krona vi lägger på musikkårer är välanvänd.
Måndag
Det finns säkert flera skäl till att Dramaten sätter upp en ny version av den gamla porrfilmen ”Fäbodjäntan” på Målarscenen. Från skådespelerskornas sida – det rör sig om tre kvinnor någonstans i fyrtioårsåldern – handlar det möjligen om att bekämpa den obevekliga medelåldern, med all den konventionalitet den så ofta för med sig. Vore de män hade de kanske köpt varsin motorcykel i stället. De tre skådespelerskorna tillhör ”ÖFA-kollektivet” som ”under många år utforskat begär, kropp, sexualitet, kön, publikkontakt och humor”. Jag funderar på att ansöka om medlemskap, eftersom det är vad jag själv ägnat mig åt så långt bak som jag kan minnas.
Från Dramatens sida kan man tänka sig att motiven är blandade. ”Fäbodjäntan” får väl räknas till det svenska kulturarvet och att underhålla detta arv är en huvuduppgift för vår nationalscen. Samtidigt kan pjäsvalet uppfattas som kittlande och vågat, en viktig sak för Dramatens ledning, som liksom alla kulturella makthavare är rädd att verka mossig. Det fiffiga är att Dramaten kan vara vågad på just detta sätt utan någon som helst risk – en annan viktig sak för kulturella makthavare – eftersom pjäsen sätts upp av kvinnor med tydliga feministiska profiler. Om de vill kliva upp på scenen och amma varandra, älska med falukorvar, eller något annat av det slaget, är det per definition inte spekulativ exploatering, utan dräpande samhällskommentar.
Allt detta är lättbegripligt och helt i sin ordning. Grumligheterna i motivbilden uppstår först när man kommer till publiken.
Föreställningen är redan utsåld, ända fram till sista maj. Det betyder, givet Målarsalens normalstorlek, att drygt 8 500 svenskar ur övre medelklass – vi kan tryggt anta att det är det samhällsskiktet vi främst har att göra med – har kastat sig över just denna pjäs. Vi har alltså att göra med ytterligare ett försök av medelklassen att försöka lura i oss – och möjligen sig själv – att den fortfarande är intresserad av sex.
Jag önskar att svensk medelklass någon gång slutade med de här löjligheterna, som gör att hela vår offentlighet är full av oärliga och långsökta bekännelser om gruppsex, partnerbyten och allmän erotomani. Vi vet trots allt att knappt någon av dem faktiskt haft sex på den här sidan millennieskiftet.
Tisdag
Jag går ofta barfota inomhus. Att ha golvvärme och ändå bära skor är värre än att elda för kråkorna, för gör man det har åtminstone fåglarna glädje av värmen. Däremot har jag sedan jag nådde vuxen ålder sällan gått barfota utomhus. Enligt en expert som uttalar sig i Svenska Dagbladet i dag går jag inte miste om något väsentligt. Påståendena om att oklädd kontakt med marken skulle ”jorda oss” och bidra till att ge oss ”elektrisk balans”, vilket i sin tur skulle ha en mängd positiva hälsoeffekter, saknar grund, menar en professor i biokemi.
Kanske har han rätt, även om biokemiker i allmänhet visat sig vara en närig samling. Vem vet hur många läkemedel en slumpmässig biokemiker har intresse av att kursa och därmed ett intresse av att upprätthålla ohälsan? Men utan några belägg i just detta fall kanske det säkraste, rent juridiskt, är att ta professorn på orden.
Enligt professorn vore det mycket mer effektivt att röra vid minuspolen i ett litet batteri än att trampa runt barfota, om det nu vore så att den sortens elektrisk utjämning hade någon effekt. I det har han säkert rätt, eftersom jag antar att det är enkelt att kontrollera om man är lagd åt det vetenskapliga hållet. Professorn vinner dessutom i trovärdighet eftersom han inte alls avråder folk från att trampa marken barfota: ”många upplever stort välbefinnande av att röra sig i naturen barfota, och då skall man såklart göra det”.
Det är just där jag tror hela förklaringen till det fenomen artikeln beskriver står att finna. Jag har aldrig behövt någon avancerad teori om varför jag går barfota där hemma. Jag gör det helt enkelt därför att det får mig att uppleva ”välbefinnande” som professorn så elegant uttrycker det. Men han och alla vi andra lever i en tid när många människor i brist på religion vänder sig till vetenskapen med sin tro. De mest triviala saker kläs i högtidliga och andliga termer, eftersom behovet av något slags andlighet fortfarande finns där.
Följden blir just den här sortens mystiska och religiösa föreställningar, uttryckta i vetenskapligt språk som ”elektronbrist” och ”neutralisering av fria radikaler”. Det vetenskapliga är för många helt enkelt det enda språk som har någon status om vi ska tala allvar, eftersom det religiösa språket har kastats ut. Där har vi förstås hamnat eftersom generationer av professorer i biokemi och annat av det slaget talat om för oss att det som inte är vetenskap är humbug.
Man anar hur frustrerande det är för professorer i biokemi att mötas av den här sortens mysticism, uttryck på deras eget språk, som om de själva vore något slags prästerskap. Det är också rätt åt dem.
Onsdag
Krigets första offer är sanningen, brukar allvarliga människor säga mot bättre vetande, eftersom krig rent definitionsmässigt alltid börjar med att någon slår ihjäl någon annan. Dessutom är det lite si och så med sanningen även i fredstid. Någon tydlig skiljelinje mellan krig och fred i det avseendet är svår att urskilja.
Något som däremot alltid går förlorat så snart ett krig bryter ut är förmågan att strunta i oväsentligheter. Varje händelse, hur trivial den än är, duger för att konstruera fiendebilder och lömska konspirationer. Det var något den stackars Hartlepoolapan fick uppleva. Han flöt i land i Hartlepool i Durham, efter att ett franskt fartyg förlist under Napoleonkrigen, anklagades för att vara fransk spion, dömdes och hängdes utan att ha lämnat stranden.
Jag misstänker att en liknande hysteri ligger bakom rapporterna om den ”mansröst som rabblar en mystisk sifferkombination” i iranska radioapparater. Det cirkulerar teorier, den ena mer spektakulär än den andra, om vad sifferserierna kan betyda. Men vem som helst som någon gång spelat bingo hör inget särskilt mystiskt i denna mansröst. Och alla som har gjort sin militärtjänst vet att soldatlivet mestadels består i att vänta.
Att den iranska armén försöker konstruera tidsfördriv för sina sysslolösa trupper är inget märkligt. Men saken är förstås en aning känslig, eftersom fundamentalistiska muslimer anser att bingo, även om pengar inte är inblandade, är ”haram”.
Vi hoppas alla på ett snart slut för den här olycksaliga konflikten, men så länge den pågår vore det omänskligt att inte tillåta de iranska trupperna sina små nöjen. Det barmhärtiga i det här läget är att inte genera den iranska arméledningen genom att fortsätta tala om dess bingoutropare.
Torsdag
Jag undrar om de har en särskild kurs på Journalisthögskolan där man får lära sig skillnaden mellan verkliga problem och olyckliga misstag som gör det möjligt för fel människor att påstå att det finns problem. Redan den meningen visar hur svårt det är för en vanlig läsare att göra distinktionen, ändå är den viktig i svenska medier.
I dag är det kulturjournalisten Anders Q Björkman i Svenska Dagbladet som visar att han behärskar genren. Sveriges Radio har givit kulturjournalisten Mårten Arndtzén ”förändrade arbetsuppgifter” efter ett par inlägg på sociala medier som uppfattas som höger. Samtidigt fick Mellanösternreportern Cecilia Uddén och en hel rad andra journalister som skrev under det vänsterpolitiska GAD-uppropet, fortsätta som om inget hänt.
”Och därmed”, skriver Björkman, ”får också public service-kritiker på högerkanten vatten på sin kvarn när de försöker måla upp Sveriges Radio som ett ’vänsternäste’.”
För det otränade ögat kan det se ut som att Björkman sätter fingret på ett faktiskt problem inom public service. Men den vane tidningsläsaren – liksom Björkmans journalistutbildade kollegor – uppfattar nyansen: problemet är inte beslutet i sig, eller att Sveriges Radio skulle vara ett ”vänsternäste”. Beslutet är bara oskickligt på så sätt att det spelar fel människor i händerna. Nu tycker sig dessa ha fått belägg för att högeravvikelser straffas, medan vänsteravvikelser passerar inom Sveriges Radio, bara för att de fått tydliga exempel på att högeravvikelser straffas och vänsteravvikelser passerar inom Sveriges Radio.
Det är ”olyckligt”. Den här kryptiska och komplicerade branschstandarden livar upp tidningsläsandet, ungefär på samma sätt som kremlologin gav ett mått av spänning till de konstitutionellt träaktiga Sovjetledarna. Att försöka upptäcka och avkoda de halvdolda budskapen är, precis som korsord, ett bra sätt att hålla Alzheimer på avstånd.
En nybörjare som vill öva sig på att skilja det journalister anser vara verkliga problem från vad de anser är misstag som gör att fel personer kan hävda att det finns problem, kan hålla ögonen öppna för formuleringen ”vatten på sin kvarn”. Den innebär nästan alltid att den goda sidan gjort ett taktiskt misstag som kan utnyttjas av den onda sidan. Följ denna kolumn för mer avancerade ledtrådar.
***
