Mitt tålamod är på upphällningen
Thyberg, norrmän och är alla UD-anställda utländska agenter?
Bild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Jag är inte säker på att vi kan lita på de peruanska uppgifterna om att vi nästan fick en svensk påve. Peruanerna uppfattar på goda grunder den nya påven som sin, inte som nordamerikan, och journalisten som är den enda källan till den här historien försökte antagligen bara vara ödmjuk i sin triumf. I min erfarenhet är peruaner i allmänhet ytterst väluppfostrade. Vi har mycket att lära av dem, inte minst den berömvärda vanan att alltid åtala och spärra in sina presidenter mot slutet av mandatperioden.
Jag undrar om samma princip gäller en peruansk påve? Att den nyvalde påven har dubbelt medborgarskap i Peru och USA kan rimligen inte spela någon roll. Det hade Pedro Pablo Kuczynski också, ända fram till att han tvingades avsäga sig det amerikanska för att kunna tillträda som peruansk president. Ändå sitter han numera i husarrest medan oändliga korruptionsrättegångar pågår. Kuczynskis försök att benåda en av sina företrädare, Alberto Fujimori, bar inte heller någon frukt. Han sitter också inlåst. Peruanerna håller på traditionerna.
Frågan är nog snarare hur länge Leo XIV kan regera, innan peruanerna låser in honom. Till skillnad mot en president är det svårt att veta hur lång en påves mandatperiod är, vilket gör det svårt att slå till precis när han tror att han kommit undan. Peruanerna får nog helt enkelt lita till statistik och sannolikheter. Med tanke på att den nyvalde påven bara är 69 år gammal – den förre var 77 när han tillträdde, liksom påven som föregick honom – kanske de ger honom ett decennium, eller så, innan de låter bilan falla.
Till dess ska vi väl ha lyckats samla kardinalerna bakom vår egen Arborelius, som då kommer att vara 85 och hela 884 år yngre än Metusalem.
Lördag
Jonas Gardell bidrar i Expressen med en intressant upplysning om homosexuell kultur, med anledning av att den nationelle säkerhetsrådgivaren Tobias Thyberg bara hade sitt jobb i tolv timmar:
”Det är bilder på en penis. Oerhört vanligt i homovärlden. Ni kallar det dickpics. Vi kallar det visitkort.”
Först blir jag en aning förnärmad. Jag har många vänner som spelar för det andra laget, men ingen av dem har givit mig sitt visitkort. Men när jag tänker efter inser jag att inte heller mina straighta vänner givit mig några visitkort. Det är, kommer jag fram till, antagligen en fråga om vilken bransch man är aktiv i. Skribentens lott är ofta påtagligt informell, syftar sällan till lönsamma affärsuppgörelser och varje skribent med någorlunda omdöme vet att undvika sina läsare. Att strö visitkort omkring sig vore helt enkelt meningslöst, eller direkt oklokt. Och om man inte ger visitkort, får man heller inga.
Thyberg, däremot, har som ambassadör varit verksam i en mycket formalistisk bransch där antikverade ritualer som bordsplacering, konversation och bridge lever kvar. Han måste rimligen ha delat ut enorma mängder visitkort under sina posteringar i Afghanistan och Ukraina.
Det är, med tanke på det Gardell upplyser oss om, rimligt att fråga hur dessa visitkort såg ut. Och hur de uppfattades av mottagarna i två länder som inte vuxit upp med Expressen och därför i vissa avseenden är mindre progressiva än genomsnittssvensken.
Det kan förstås vara en slump att Thyberg lämnade Afghanistan just som landet åter togs över av upprörda talibaner och att Ukraina invaderades av upprörda ryssar under Thybergs vaktpass, men kan vi ta det för givet?
Detta är något näste säkerhetsrådgivare bör granska, om han hinner innan han ska avgå.
Söndag
”Tankarna graviterar ofrånkomligen mot ett grekiskt drama när man begrundar Alexandra Pascalidous odyssé. Homeros hade häpnat”, påstår Johan Kellman Larsson i ett intervju-reportage av det mindre skärskådande slaget i dagens DN. Det är en uppfriskande devot, för att inte säga vördnadsfull text, i en kulturbilaga som annars kan bli nästan affekterad i sin strävan att verka kritisk och ifrågasättande. Det är särskilt stärkande för oss Östermalmsbor – vi måste hålla ihop mot patrasket – att se en av vårt gäng så vänligt behandlad. Texten blir rent poetisk i vissa stycken:
”Hennes inre geografi har – likt Zlatans – blivit en del av den svenska offentlighetens gemensamma kartbild.”
En vacker formulering, men också en hjälpsam ledtråd för oss som alltid känt oss nedsläppta i offentlighetens gemensamma kartbild utan GPS.
Det som verkligen griper tag i läsaren och stannar kvar, långt efter att tidningen lagts åt sidan, är dock den hjärtskärande rubriken: ”Mitt livsmanus var klart – jag skulle gifta mig, ta hand om barn, bli hemmafru”.
Ingen läsare med ett sunt mått av medkänsla kan läsa den rubriken utan att bli delaktig i Pascalidous smärta och besvikelse. Tänk att ha haft så underbara framtidsutsikter – eller ”livsmanus” – och sedan se allt gå förlorat i en offentlig cyklon av televisionsberömmelse, kvällstidningsrubriker och Dramatenföreställningar.
Man tänker ofrånkomligen på ett grekiskt drama.
Måndag
Vi försöker undvika ämnet för grannsämjans skull men vi vet alla ändå att det är något avgjort osunt med norrmännen. Om de kan hållas ansvariga för det, eller om det är en följd av ett olyckligt arv, ska vi låta vara osagt. Men även om norrmännen i någon metafysisk mening är utan skuld vore det orimligt att inte dra några gränser alls för deras beteende.
Man kan tycka att det är norrmännens ensak om de vill förbjuda och utrota syrenen på sin egen mark, men saken är inte så enkel. Det föreslagna artmordet på syren är bara början. På dödslistan står nästan 100 arter som det norska Naturvårdsverket klassat som ”främmande” och som därför bör förintas, utan nåd eller undantag.
Det här är precis den sortens initiativ som riskerar att sätta griller i huvudet på svenska och europeiska naturbyråkrater och väcka den mentala norrmannen i dem. Det vore oförsiktigt att underskatta lockelsen i den maktberusning som idéer av det här slaget skulle kunna fylla byråkraternas annars prosaiska tillvaro med.
Det är dessutom knappast en slump att det just är syrenen som det norska Naturvårdsverket vill förinta först. Alla vet att det var vår svenske hjältekonung, Karl XII, som tog syrenen till Norden. Den norska förintelselustan är förstås en illa maskerad attack på Sverige, typisk för de petroleumstinna och långsinta norrmännen så här 120 år efter unionsupplösningen. Kanske är det den allt svagare norska valutan som väckt deras hämndlystenhet, men vad det än beror på kan vi inte bara stillatigande se på. Vad blir nästa norska utrotningsobjekt? Kåldolmarna?
Om Norge går vidare med detta initiativ kräver det ett klart och bestämt svar från vår sida. Jag antar att vi skulle kunna förbjuda deras antibiotikaspäckade och parasitangripna odlingslax, men de flesta svenskar har redan slutat äta den av kulinariska och etiska skäl. Mycket talar för att det rimliga i stället vore att klassa norrmännen själva som en främmande och invasiv art. För att hålla dem ute ur Sverige kunde vi plantera en rejäl syrenhäck, från Svinesund och så långt norrut som odlingsgränsen tillåter. På grundlagsdagen, den syttende mai, kunde vi arrangera folkliga tävlingar i kast med liten kåldolme över häcken, mot Fredrikstens fästning, för att påminna norrmännen om deras skändliga historia.
Att gå längre än så tror jag vore en överreaktion.
Tisdag
Max Weber har aldrig riktigt övertygat mig med sin teori om ”avförtrollningen” av den moderna världen. Det är i och för sig sant att religion och traditionella ritualer blivit mindre betydelsefulla för många i västvärlden, men när den gamla tron på övernaturliga krafter blivit svagare, har en ny tro på andra övernaturliga krafter i stället blivit starkare. Vetenskapsmän är våra nya överstepräster, myndigheter våra schamaner, journalister våra profeter. De heliga texterna trycks inte längre på flortunna bibelblad, utan i propositioner om könstillhörighet, pro memorior om värdegrund och på baksidan av matförpackningar.
Just det sistnämnda illustreras av en artikel i dagens Svenska Dagbladet som handlar om ”ett hårt slag mot allergiker”. Tack och lov rör det sig inte om ett ”dråpslag”, men det verkar ändå nog så allvarligt. Med det sagt tätnar bokstavligen mystiken så snart man läser vidare.
Isglassen Piggelin är tydligen en av få glassar som barn med mjölkallergi kunnat äta utan problem. Men nu har GB beslutat att lägga till texten ”kan innehålla spår av mjölk” på glassförpackningen. ”Det är en sorg”, förklarar mamman till den multiallergiska Iselin: ”Det är jättetråkigt”. Lilla Iselin, som tidigare kunnat äta Piggelin, kommer nu att få framhärda sommaren glasslös.
Det mystiska består i att det enligt glassbolaget inte är receptet på isglassen, produktionssättet eller produktionsplatsen som förändrats. Glassen i sig, som Kant skulle uttrycka sken, är precis densamma som förut. Det är bara den finstilta texten på glassens omslag som fått en annan lydelse, antagligen av juridiska skäl. Och det är alltså justeringen av denna text, inget annat, som slår hårt mot allergiker som tidigare ätit Piggelin utan problem.
Det är möjligt att det finns laktosintoleranta som är så hårt drabbade att de inte bara mår illa av mjölk, eller spår av mjölk, utan redan av textraden ”spår av mjölk”, men jag tvivlar på att de är i majoritet i sin grupp. För majoriteten laktosintoleranta måste saken handla om ren trolldom.
Det vore ett kategorimisstag att försöka argumentera mot det här resonemanget, eftersom det inte har något att göra med den okuvliga rationalitet som Weber påstod var den moderna människans lott. Kanske borde vi i stället glädja oss åt att den gamle sachsaren hade fel och tacka Svenska Dagbladet för dess kamp att återförtrolla en annars blek och mördande förnuftig värld.
Onsdag
Jag undrar vad läkare, psykologer, psykoterapeuter och hälso- och sjukvårdskuratorer ska tala med sina samtalsparter om när de sitter i telefon- eller videosamtal för att avgöra om personen på andra sidan tråden bör få byta juridiskt kön. Nu när Socialstyrelsen publicerat sina riktlinjer och sitt ”kunskapsstöd” i sådana ärenden, handlar de till stor del om vad som inte får beaktas när ett intyg ska utfärdas.
De får inte beakta om det finns eller inte finns en diagnos, som till exempel könsdysfori, hos den sökande. De får inte fastna i fällan att tro att könsidentiteten är binär, det vill säga antingen man eller kvinna. De får inte beakta könsuttryck, det vill säga sådant som hur en person klär sig, talar eller på annat sätt uttrycker sin person. De får inte beakta sexualitet. De får inte lägga någon vikt vid tidigare könsidentitet. De får inte väga in hur många gånger den sökande tidigare bytt juridiskt kön.
På det stora hela verkar förhållningsordern vara att till varje pris undvika det ämne som samtalet handlar om.
Det är förstås inte en unik situation, historiskt sett. Förr i tiden, när sådana situationer uppstod, brukade man falla tillbaka på att tala om ”väder och vind”, men det ämnet är, som alla vet, numera också starkt infekterat. Att fråga om bilen går bra, är inte heller ofarligt ur klimatperspektiv. Man kan inte ens fråga om elbilen går bra, med tanke på hur kontroversiellt det blivit att äga en Tesla. Kanske består lösningen i att tala om Mello och KAJ, som alla andra.
Torsdag
Är alla UD-anställda utländska agenter? Jag börjar misstänka det, efter att två ”toppdiplomater” arresterats på lika många dagar. Nyheter av det här slaget är direkt kränkande för oss som försökt bli rekryterade av en anständig säkerhetstjänst i hela vårt vuxna liv, men aldrig hört ett knyst, vare sig från väst eller öst. Vad har egentligen de här ”toppdiplomaterna” att erbjuda som är så speciellt?
Jag har svårt att tänka mig att professionella underrättelsetjänster kan vara så underinformerade att de bara rekryterar agenter med anställning på UD. Det var länge sedan UD spelade någon verklig roll, annat än för sina egna interna intriger. Alla, även utanför underrättelsetjänsterna, vet dessutom att UD styrs av en handfull socialdemokratiska kvinnor och deras underlydande, homosexuella portföljbärare. Det är med andra ord en organisation som är fullständigt förutsägbar, utan att man behöver agenter på insidan för att förstå den.
Det mest sannolika, när jag tänker på saken, är att hela den här spionskandalen är en fabrikation av de gripna själva, i ett försök att göra sig märkvärdiga. Antagligen har de trakasserat utländska underrättelsetjänster i åratal med poänglösa ”topphemliga” promemorior om feministisk utrikespolitik och HBTQi+-rättigheter. Till slut har de stackars underrättelseofficerarna tagit emot skräpet av ren utmattning. Nu vill ”toppdiplomaterna” sola sig i glansen av sitt ”förräderi”, så att vi ska luras att tro att de lever spännande liv och håller världens öde i sina händer.
Det är, ärligt talat, ett beklämmande spektakel. Men det ursäktar inte underlåtenheten att rekrytera verkligt värdefulla agenter, som till exempel mig. Mitt tålamod är på upphällningen, men seriösa och generösa anbud är fortfarande välkomna.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Jag är inte säker på att vi kan lita på de peruanska uppgifterna om att vi nästan fick en svensk påve. Peruanerna uppfattar på goda grunder den nya påven som sin, inte som nordamerikan, och journalisten som är den enda källan till den här historien försökte antagligen bara vara ödmjuk i sin triumf. I min erfarenhet är peruaner i allmänhet ytterst väluppfostrade. Vi har mycket att lära av dem, inte minst den berömvärda vanan att alltid åtala och spärra in sina presidenter mot slutet av mandatperioden.
Jag undrar om samma princip gäller en peruansk påve? Att den nyvalde påven har dubbelt medborgarskap i Peru och USA kan rimligen inte spela någon roll. Det hade Pedro Pablo Kuczynski också, ända fram till att han tvingades avsäga sig det amerikanska för att kunna tillträda som peruansk president. Ändå sitter han numera i husarrest medan oändliga korruptionsrättegångar pågår. Kuczynskis försök att benåda en av sina företrädare, Alberto Fujimori, bar inte heller någon frukt. Han sitter också inlåst. Peruanerna håller på traditionerna.
Frågan är nog snarare hur länge Leo XIV kan regera, innan peruanerna låser in honom. Till skillnad mot en president är det svårt att veta hur lång en påves mandatperiod är, vilket gör det svårt att slå till precis när han tror att han kommit undan. Peruanerna får nog helt enkelt lita till statistik och sannolikheter. Med tanke på att den nyvalde påven bara är 69 år gammal – den förre var 77 när han tillträdde, liksom påven som föregick honom – kanske de ger honom ett decennium, eller så, innan de låter bilan falla.
Till dess ska vi väl ha lyckats samla kardinalerna bakom vår egen Arborelius, som då kommer att vara 85 och hela 884 år yngre än Metusalem.
Lördag
Jonas Gardell bidrar i Expressen med en intressant upplysning om homosexuell kultur, med anledning av att den nationelle säkerhetsrådgivaren Tobias Thyberg bara hade sitt jobb i tolv timmar:
”Det är bilder på en penis. Oerhört vanligt i homovärlden. Ni kallar det dickpics. Vi kallar det visitkort.”
Först blir jag en aning förnärmad. Jag har många vänner som spelar för det andra laget, men ingen av dem har givit mig sitt visitkort. Men när jag tänker efter inser jag att inte heller mina straighta vänner givit mig några visitkort. Det är, kommer jag fram till, antagligen en fråga om vilken bransch man är aktiv i. Skribentens lott är ofta påtagligt informell, syftar sällan till lönsamma affärsuppgörelser och varje skribent med någorlunda omdöme vet att undvika sina läsare. Att strö visitkort omkring sig vore helt enkelt meningslöst, eller direkt oklokt. Och om man inte ger visitkort, får man heller inga.
Thyberg, däremot, har som ambassadör varit verksam i en mycket formalistisk bransch där antikverade ritualer som bordsplacering, konversation och bridge lever kvar. Han måste rimligen ha delat ut enorma mängder visitkort under sina posteringar i Afghanistan och Ukraina.
Det är, med tanke på det Gardell upplyser oss om, rimligt att fråga hur dessa visitkort såg ut. Och hur de uppfattades av mottagarna i två länder som inte vuxit upp med Expressen och därför i vissa avseenden är mindre progressiva än genomsnittssvensken.
Det kan förstås vara en slump att Thyberg lämnade Afghanistan just som landet åter togs över av upprörda talibaner och att Ukraina invaderades av upprörda ryssar under Thybergs vaktpass, men kan vi ta det för givet?
Detta är något näste säkerhetsrådgivare bör granska, om han hinner innan han ska avgå.
Söndag
”Tankarna graviterar ofrånkomligen mot ett grekiskt drama när man begrundar Alexandra Pascalidous odyssé. Homeros hade häpnat”, påstår Johan Kellman Larsson i ett intervju-reportage av det mindre skärskådande slaget i dagens DN. Det är en uppfriskande devot, för att inte säga vördnadsfull text, i en kulturbilaga som annars kan bli nästan affekterad i sin strävan att verka kritisk och ifrågasättande. Det är särskilt stärkande för oss Östermalmsbor – vi måste hålla ihop mot patrasket – att se en av vårt gäng så vänligt behandlad. Texten blir rent poetisk i vissa stycken:
”Hennes inre geografi har – likt Zlatans – blivit en del av den svenska offentlighetens gemensamma kartbild.”
En vacker formulering, men också en hjälpsam ledtråd för oss som alltid känt oss nedsläppta i offentlighetens gemensamma kartbild utan GPS.
Det som verkligen griper tag i läsaren och stannar kvar, långt efter att tidningen lagts åt sidan, är dock den hjärtskärande rubriken: ”Mitt livsmanus var klart – jag skulle gifta mig, ta hand om barn, bli hemmafru”.
Ingen läsare med ett sunt mått av medkänsla kan läsa den rubriken utan att bli delaktig i Pascalidous smärta och besvikelse. Tänk att ha haft så underbara framtidsutsikter – eller ”livsmanus” – och sedan se allt gå förlorat i en offentlig cyklon av televisionsberömmelse, kvällstidningsrubriker och Dramatenföreställningar.
Man tänker ofrånkomligen på ett grekiskt drama.
Måndag
Vi försöker undvika ämnet för grannsämjans skull men vi vet alla ändå att det är något avgjort osunt med norrmännen. Om de kan hållas ansvariga för det, eller om det är en följd av ett olyckligt arv, ska vi låta vara osagt. Men även om norrmännen i någon metafysisk mening är utan skuld vore det orimligt att inte dra några gränser alls för deras beteende.
Man kan tycka att det är norrmännens ensak om de vill förbjuda och utrota syrenen på sin egen mark, men saken är inte så enkel. Det föreslagna artmordet på syren är bara början. På dödslistan står nästan 100 arter som det norska Naturvårdsverket klassat som ”främmande” och som därför bör förintas, utan nåd eller undantag.
Det här är precis den sortens initiativ som riskerar att sätta griller i huvudet på svenska och europeiska naturbyråkrater och väcka den mentala norrmannen i dem. Det vore oförsiktigt att underskatta lockelsen i den maktberusning som idéer av det här slaget skulle kunna fylla byråkraternas annars prosaiska tillvaro med.
Det är dessutom knappast en slump att det just är syrenen som det norska Naturvårdsverket vill förinta först. Alla vet att det var vår svenske hjältekonung, Karl XII, som tog syrenen till Norden. Den norska förintelselustan är förstås en illa maskerad attack på Sverige, typisk för de petroleumstinna och långsinta norrmännen så här 120 år efter unionsupplösningen. Kanske är det den allt svagare norska valutan som väckt deras hämndlystenhet, men vad det än beror på kan vi inte bara stillatigande se på. Vad blir nästa norska utrotningsobjekt? Kåldolmarna?
Om Norge går vidare med detta initiativ kräver det ett klart och bestämt svar från vår sida. Jag antar att vi skulle kunna förbjuda deras antibiotikaspäckade och parasitangripna odlingslax, men de flesta svenskar har redan slutat äta den av kulinariska och etiska skäl. Mycket talar för att det rimliga i stället vore att klassa norrmännen själva som en främmande och invasiv art. För att hålla dem ute ur Sverige kunde vi plantera en rejäl syrenhäck, från Svinesund och så långt norrut som odlingsgränsen tillåter. På grundlagsdagen, den syttende mai, kunde vi arrangera folkliga tävlingar i kast med liten kåldolme över häcken, mot Fredrikstens fästning, för att påminna norrmännen om deras skändliga historia.
Att gå längre än så tror jag vore en överreaktion.
Tisdag
Max Weber har aldrig riktigt övertygat mig med sin teori om ”avförtrollningen” av den moderna världen. Det är i och för sig sant att religion och traditionella ritualer blivit mindre betydelsefulla för många i västvärlden, men när den gamla tron på övernaturliga krafter blivit svagare, har en ny tro på andra övernaturliga krafter i stället blivit starkare. Vetenskapsmän är våra nya överstepräster, myndigheter våra schamaner, journalister våra profeter. De heliga texterna trycks inte längre på flortunna bibelblad, utan i propositioner om könstillhörighet, pro memorior om värdegrund och på baksidan av matförpackningar.
Just det sistnämnda illustreras av en artikel i dagens Svenska Dagbladet som handlar om ”ett hårt slag mot allergiker”. Tack och lov rör det sig inte om ett ”dråpslag”, men det verkar ändå nog så allvarligt. Med det sagt tätnar bokstavligen mystiken så snart man läser vidare.
Isglassen Piggelin är tydligen en av få glassar som barn med mjölkallergi kunnat äta utan problem. Men nu har GB beslutat att lägga till texten ”kan innehålla spår av mjölk” på glassförpackningen. ”Det är en sorg”, förklarar mamman till den multiallergiska Iselin: ”Det är jättetråkigt”. Lilla Iselin, som tidigare kunnat äta Piggelin, kommer nu att få framhärda sommaren glasslös.
Det mystiska består i att det enligt glassbolaget inte är receptet på isglassen, produktionssättet eller produktionsplatsen som förändrats. Glassen i sig, som Kant skulle uttrycka sken, är precis densamma som förut. Det är bara den finstilta texten på glassens omslag som fått en annan lydelse, antagligen av juridiska skäl. Och det är alltså justeringen av denna text, inget annat, som slår hårt mot allergiker som tidigare ätit Piggelin utan problem.
Det är möjligt att det finns laktosintoleranta som är så hårt drabbade att de inte bara mår illa av mjölk, eller spår av mjölk, utan redan av textraden ”spår av mjölk”, men jag tvivlar på att de är i majoritet i sin grupp. För majoriteten laktosintoleranta måste saken handla om ren trolldom.
Det vore ett kategorimisstag att försöka argumentera mot det här resonemanget, eftersom det inte har något att göra med den okuvliga rationalitet som Weber påstod var den moderna människans lott. Kanske borde vi i stället glädja oss åt att den gamle sachsaren hade fel och tacka Svenska Dagbladet för dess kamp att återförtrolla en annars blek och mördande förnuftig värld.
Onsdag
Jag undrar vad läkare, psykologer, psykoterapeuter och hälso- och sjukvårdskuratorer ska tala med sina samtalsparter om när de sitter i telefon- eller videosamtal för att avgöra om personen på andra sidan tråden bör få byta juridiskt kön. Nu när Socialstyrelsen publicerat sina riktlinjer och sitt ”kunskapsstöd” i sådana ärenden, handlar de till stor del om vad som inte får beaktas när ett intyg ska utfärdas.
De får inte beakta om det finns eller inte finns en diagnos, som till exempel könsdysfori, hos den sökande. De får inte fastna i fällan att tro att könsidentiteten är binär, det vill säga antingen man eller kvinna. De får inte beakta könsuttryck, det vill säga sådant som hur en person klär sig, talar eller på annat sätt uttrycker sin person. De får inte beakta sexualitet. De får inte lägga någon vikt vid tidigare könsidentitet. De får inte väga in hur många gånger den sökande tidigare bytt juridiskt kön.
På det stora hela verkar förhållningsordern vara att till varje pris undvika det ämne som samtalet handlar om.
Det är förstås inte en unik situation, historiskt sett. Förr i tiden, när sådana situationer uppstod, brukade man falla tillbaka på att tala om ”väder och vind”, men det ämnet är, som alla vet, numera också starkt infekterat. Att fråga om bilen går bra, är inte heller ofarligt ur klimatperspektiv. Man kan inte ens fråga om elbilen går bra, med tanke på hur kontroversiellt det blivit att äga en Tesla. Kanske består lösningen i att tala om Mello och KAJ, som alla andra.
Torsdag
Är alla UD-anställda utländska agenter? Jag börjar misstänka det, efter att två ”toppdiplomater” arresterats på lika många dagar. Nyheter av det här slaget är direkt kränkande för oss som försökt bli rekryterade av en anständig säkerhetstjänst i hela vårt vuxna liv, men aldrig hört ett knyst, vare sig från väst eller öst. Vad har egentligen de här ”toppdiplomaterna” att erbjuda som är så speciellt?
Jag har svårt att tänka mig att professionella underrättelsetjänster kan vara så underinformerade att de bara rekryterar agenter med anställning på UD. Det var länge sedan UD spelade någon verklig roll, annat än för sina egna interna intriger. Alla, även utanför underrättelsetjänsterna, vet dessutom att UD styrs av en handfull socialdemokratiska kvinnor och deras underlydande, homosexuella portföljbärare. Det är med andra ord en organisation som är fullständigt förutsägbar, utan att man behöver agenter på insidan för att förstå den.
Det mest sannolika, när jag tänker på saken, är att hela den här spionskandalen är en fabrikation av de gripna själva, i ett försök att göra sig märkvärdiga. Antagligen har de trakasserat utländska underrättelsetjänster i åratal med poänglösa ”topphemliga” promemorior om feministisk utrikespolitik och HBTQi+-rättigheter. Till slut har de stackars underrättelseofficerarna tagit emot skräpet av ren utmattning. Nu vill ”toppdiplomaterna” sola sig i glansen av sitt ”förräderi”, så att vi ska luras att tro att de lever spännande liv och håller världens öde i sina händer.
Det är, ärligt talat, ett beklämmande spektakel. Men det ursäktar inte underlåtenheten att rekrytera verkligt värdefulla agenter, som till exempel mig. Mitt tålamod är på upphällningen, men seriösa och generösa anbud är fortfarande välkomna.
***
