Tyvärr – glasögonbärare är nu underbegåvade fånar
Det är tråkigt att dessa dumheter ska kasta en skugga över oss. Men vi kan inte låta en hel generation dårar ta sig till toppen.
Fredag
Många betraktar kanadensare som ett slags vettig variant av amerikaner, men att de inte kan hålla fingrarna i styr när de släpper curlingstenen visar något annat. Skamlöst fuskande är precis vad man kan vänta sig av småsyskon som i skuggan av storebror utvecklar ett gränslöst hävdelsebehov. Det är därför det är så oroväckande att läsa om hur Nordens kanadensare, norrmännen, kan felparkera hur de vill i Sverige och bara strunta i böterna.
Jag har betalat fortkörningsböter och böter för andra trafikföreteelser i England, Frankrike, Italien och Österrike, bara för att nämna de jag minns på rak arm. Elegantast var det italienska kravbrevet, som kom i ett kuvert av tjockt, förstklassigt papper ett halvår efter faktumet, var formulerat på sirlig italienska och bar en officiell guldstämpel. Att den svenska Transportstyrelsen inte ens förmår skicka ett sladdrigt fönsterkuvert över Kölen ter sig, med det i minnet, som gravt genant.
Vad värre är, det är att begå samma misstag som curlingdomarna: ett överseende som uppmuntrar det värsta i dem. Våra norska småsyskon kommer bara att stärka sin drift att kompensera för sitt oundvikliga mindervärdeskomplex, genom att dra svenska myndigheter och kommuner vid näsan. Inget gott kan komma ur detta. Allra minst för norrmännen, vars påklistrade självgodhet redan ligger dem i fatet i samröret med andra folk, världen runt.
Alla vet att det var mycket oklokt av Alfred Nobel att ge norrmännen ansvaret för fredspriset. Redan det steg dem åt huvudet. Att dessutom ge dem rätt att straffritt parkera hur de vill i Sverige kommer, befarar jag, att få det norska mindervärdeskomplexet att slå över i storhetsvansinne.
Lördag
Jag vet inte om någon kommer ihåg den amerikanske vicepresidenten Vances klagomål på att USA under Demokraterna styrdes av ett gäng ”barnlösa kattkvinnor”. Nu läser jag att med Republikanerna vid rodret är det i stället hundägarna som lyfts fram som föraktliga i den amerikanska debatten.
Det hela började med töande hundavföring i New York, som begripligt nog gjorde människor av alla trosuppfattningar, politiska ståndpunkter och kulturella bakgrunder trötta på slarviga hundägare. Det eskalerade snabbt när en känd radikal muslim passade på att påpeka att islam alltid betraktat hundar som orena djur, olämpliga att hålla som husdjur. Hon, som också råkar vara rådgivare till New Yorks nye borgmästare, gladde sig nu åt den nyväckta hundbajsilskan och såg den som ett tecken på att ”New York City is coming to islam”.
En republikansk hundvän och kongressledamot tog så illa vid sig att han lät förstå att valet mellan muslimer och hundar, om ett sådant måste göras, är ett lätt val. Det ledde i sin tur till den sortens skummande indignation som amerikaner är så skickliga på att frammana och trissa upp inom sig själva.
Allt detta är kanske av begränsat intresse för en genomsnittlig svensk som ännu inte spillt alla sunda vätskor. Andelen muslimer i Sverige är trots allt många gånger större än andelen muslimer i USA, men vi har ännu inte ställts inför att behöva välja mellan muslimer och hundar. Tvärtom har antalet hundar i Sverige stadigt växt, samtidigt som muslimerna blivit fler. Det amerikanerna är så arga över verkar helt enkelt vara ett av alla dessa påhittade problem som politiskt intresserade så ofta föredrar framför verkliga problem.
Men något betyder det ändå att husdjuren fått en alltmer central plats i amerikansk politik. Det var inte länge sedan den nuvarande chefen för Homeland Security, Kirsti Noem, stoltserade med att hon skjutit Cricket, en fjortonmånaders Griffonhund, eftersom hunden var ”värre än värdelös”. Noem passade dessutom på att samtidigt avrätta en get, när hon ändå var i gång. När hon fick kritik för avrättningarna berättade hon att hon just tagit livet av tre hästar. Någon gav vid det laget Noem smeknamnet ”Jeffrey Dahmer (den välkände massmördaren, kannibalen och nekrofilen) med tandfasader”.
Inte långt efter det återkom president Trump flera gånger till att haitier i Ohio åt upp delstatens hundar och katter, ett rykte som har varit svårt att få bekräftat av haitier eller hundar. Och nu alltså detta.
Kongressmannen Fine – han med valet mellan muslimer och hundar – är nu i färd att driva igenom en lag som stoppar alla utbetalningar till lokala myndigheter som förbjuder hundägande. Om Protecting Puppies from Sharia Act, som är den föreslagna lagens hjärtknipande namn, kommer att undertecknas av presidenten får vi väl se – men det är under alla omständigheter ett mått på såväl amerikanernas fixering vid husdjur som på hur långt ned i vansinnet de sjunkit vid det här laget.
Man lämnar dem ogärna där, men vad kan vi göra åt saken? Det är visserligen ett gammalt redaktions-trick att skriva en insändare om hundbajs när det börjar bli stiltje i debatten, men det här verkar betydligt allvarligare än så. Jag oroar mig särskilt för husdjuren. Kan vi vara säkra på att amerikanerna i sin tilltagande galenskap inte skickar ut Noem att skjuta allt med svans? Kan vi lita på att de hund- och kattätande haitierna i Ohio bara är råttor i pizzan? Att kongressledamoten Fine har tydliga drag av vansinne ser var och en, men kan vi för den skull vara säkra på att de vansinniga politikerna i New York faktiskt inte genomför sharialagar mot hundar?
Inget verkar längre säkert. Kanske borde vi aktivera Svenska djurskyddsföreningen och i en luftbro evakuera alla hundar och katter från amerikansk mark. Amerikanerna kan få tillbaka dem när de slutat fjanta sig.
Söndag
Är det bara jag som känner att nyheten om de infrysta gäddorna i Ekholmsnässjön och ett par andra ställen är bortkastad på moderna svenskar?
”Det kommer spela stor roll för hela närområdets fiskebestånd” och ”skulle det bli en sanitär olägenhet kommer vi självklart att agera”, är de mest upphetsade kommentarerna till fenomenet som jag kan hitta. För bara ett par hundra år sedan skulle den här synen ha varit tillräcklig för att försätta hela Sverige i själslig kris. Det skulle ha setts som ett järtecken och omen, gatorna skulle ha fyllts av svavelosande predikanter och flagellanter, unga kvinnor skulle ha gått i kloster och en och annan äldre kvinna skulle antagligen ha bränts upp, för att blidka Gud, rädda skörden och hindra mjölken från att sina.
Allt kanske inte skulle ha varit så trevligt att genomleva, men det skulle åtminstone skapa lite spänning i livet. Dagens kvasivetenskapliga plattheter gör inget för att bryta den leda vi alla kämpar emot livet igenom.
Måndag
Det vore antagligen bortkastade pengar för mig att satsa på tandsmycken, ”grillz”, av det slag som jag läser om i Dagens Nyheter i dag. En gång i tiden förekom jag flitigt i tv och när det fortfarande fanns en svag men ändå existerande grund för fåfänga, bytte jag ofta bildbyline. Nu hörs jag, undantaget min hustrus och min veckopodd, knappt i radio – där tandsmycken antagligen är mer till besvär än till nytta – och jag kan inte tänka mig att någon låter blicken vila längre än nödvändigt på min bildbyline, hur stor mina vänliga redaktörer än gör den.
Ett skäl att avstå är att det verkar vara ett dyrt nöje, som kräver mängder av ädelmetall och dito -stenar. Men framför allt känns det som en uppförsbacke att i min ålder lära sig alla de nya etikettsregler som rimligtvis krävs för ett framgångsrikt ”grillz”-bärande.
Hur gör man till exempel om man ska äta ett isterband, eller något annat gott? Låter man platinan och diamanterna sitta kvar, eller tar man ur dem på ungefär samma sätt som äldre brukade ta ut sina löständer förr i tiden? Vad händer om man tappar en diamant när man biter i knäckebrödsmackan? Använder sig ”grillz”-bärare av pottor, för att återvinna de ädelstenar de förlorar? Anses ”grillzen” vara ett slags afrodisiakum, eller är det lika ohyfsat av en man att kyssa någon med sina tandsmycken på, som det är att älska med strumporna på?
Svaren på alla dessa frågor är tvivelsutan mycket intressanta, men förr eller senare inser man att vissa frågor helt enkelt är ämnade för någon annan.
Tisdag
Är inte kritiken mot Socialdemokraterna i Stockholms stad, för att de vill förbjuda privata sjukförsäkringar och samtidigt tecknar sådana åt stadens alla förvaltningschefer och vd:ar, lite väl dogmatisk?
Vi uppfyller alla, om vi har tur, något slags syfte i den stora helheten. För socialdemokrater är syftet att påminna oss om hur mänskligt det är att ha en övertygelse, men göra tvärtom. Det är ett väletablerat mönster, från finanspolitik till Natomedlemskap, som vi alla egentligen förstår. När Göran Greider, med munnen full av kaffebröd, rasar mot sockersuget och den industri som underhåller det, begår han en genuint socialdemokratisk handling, som transcenderar det politiska. Det är en handling som speglar det tragiska, motsägelsefulla och imperfekta i att vara människa.
Lite på samma sätt är det med Karin Wanngård, det socialdemokratiska finansborgarrådet, och de privata sjukförsäkringarna: ”Jag tycker inte alls att det här är bra”, säger hon om besluten som hon själv tagit.
Att slå ned på detta är ett slags kategorimisstag. Man kan inte reducera socialdemokrater till vanliga politiker utan att hela poängen med dem går förlorad. De är snarare en modern form av pelarhelgon, de kristna asketer i Syrien som bosatte sig på höga pelare, predikade därifrån och lovade att aldrig klättra ned. Socialdemokrater i allmänhet är kanske inte asketer, men principen är densamma: de sitter högt över oss på sina pelare, predikar rättfärdighet och vägrar att kliva ned, hur världen än ser ut.
Inte ens Symeon styliten var för den skull helt isolerad fån omvärlden. På ikoner återges han ofta med olika kärl och grytor som hänger i rep från pelaren där han satt. Han fick antagligen förnödenheter på så sätt, hur mycket eremit han än var. Man kanske kan tänka sig att socialdemokratiska pelarhelgon i stället skickar ned saker, som privata sjukvårdsförsäkringar, på liknande sätt.
Karin Wanngård borde flytta upp i Stadshusets 106 meter höga torn, utom hörhåll för alla dessa småaktiga frågor.
Onsdag
Ett bakverk kan inte utgöra en ”värdegemenskap” slår Dagens Nyheter fast i dag. Förresten har DN ens svårt att förstå vad en värdegemenskap är. Kanske är det bara ett sätt att stjäla åsiktsfriheten från invandrare.
Det är liberalledaren Simona Mohamsson som tydligen tagit för vana att kalla svenska bakverk för ”värdegemenskap”, nu senast på fettisdagen genom en bild på Instagram. ”Semmelbilden får mig att känna mig dum i huvudet”, skriver DN:s Max Hjelm och gestaltar sedan övertygande den känslan för oss läsare.
Något ligger det förstås i att varken kanelbullar eller semlor av egen rätt håller särskilt väl för filosofisk, sociologisk eller etisk analys, men de finns trots allt i ett sammanhang. Det sammanhanget är historiskt och kulturellt, i det här fallet uppenbart även en aning humoristiskt från Mohamssons sida. Det är alla sammanhang som till stor del består av symboler.
Det begriper de flesta av oss. Om vi reser oss för svenska flaggan är det inte för att vi högaktar polyester. Om vi kallar en semla för en värdegemenskap handlar det inte om grädden, vetemjölet eller mandelmassan.
Och på tal om symboler: börjar det inte bli symboliskt med liberaler som spelar dumma? De förstår inte vad en semla kan betyda. De förstår inte när något sägs i lätt ton och när det är allvar. De förstår inte vad en värdegemenskap egentligen är.
Just det sistnämnda är särskilt intressant eftersom även DN befinner sig i ett tydligt sammanhang. Tidningen är väktare i en av Sveriges trängsta värdegemenskaper. Kan det verkligen vara så att Max Hjelm och de andra lägger så mycket energi på att upprätthålla gränserna i den värdegemenskapen, utan att förstå vad en värdegemenskap är?
Det är kanske inte omöjligt. Eller så påminner DN:s värdegemenskap om den som fick kineserna att kalla sig ”Mittens rike”: kejsaren, eller i det här fallet DN, är universums mittpunkt och världen en uppsättning koncentriska cirklar som blev alltmer barbariska ju längre från Marieberg man kommer. Sitter man i mitten av en sådan gemenskap är den kanske så självklar att den inte kan benämnas.
Jag kan ha fel, men jag tror många av oss tycker att detta börjar bli en aning tröttsamt. Till nästa år föreslår jag att DN spänner av lite grand, utan att för den skull överge sitt huvudbudskap, och helt enkelt publicerar en bild med en semla ovanför frasen: ”Ceci n’est pas une communauté de valeurs”.
Torsdag
Det är lätt att sympatisera med de skakade kenyaner som talar ut i Svenska Dagbladet i dag om hur de tvingas följa svenskar som går på toaletten eller byter om. De arbetar för Meta, vars nya ”AI-glasögon” tydligen slagit igenom därhemma, och de kan från Nairobi se allt som händer framför glasögonen i Hägersten, eller Sveg.
Först kolonialismen, nu detta. Varför svenskar propsar på att visa upp sig för kenyaner när de uträttar sina behov, idkar könsumgänge eller badar bastu förblir oklart, även efter att artikeln är läst. Jag föreställer mig att exhibitionism förlorar en del av sin tjusning, om man inte har en aning om vem som råkar se det man visar, men jag antar att jag kan ha fel. Den enda alternativa förklaringen är att folk som köper AI-glasögon är fullständiga kretiner, som inte begriper att den som har en kamera mitt i ansiktet, kopplad till amerikanska teknikjättar, inte har några hemligheter.
Det låter långsökt, men låt oss anta att det inte finns någon gräns för svagsintheten. I så fall står vi inför ännu en av dessa nödvändiga anpassningar som AI tvingar på oss. Enligt Svenskan är glasögonen inte bara till för att plåga kenyaner med bleka, nakna, svenska kroppar, utan ”en allt-i-ett-assistent som sömlöst hjälper bäraren med allt från att briljera på jobbet och fota vackra solnedgångar till att agera reseguide och översätta främmande språk i realtid”. Om det stämmer, samtidigt som den typiska bäraren av dessa glasögon är en komplett idiot, måste vi från och med nu förutsätta att glasögonbärare som framstår som briljanta, allmänbildade, talangfulla, kvicka och världsvana, i själva verket är underbegåvade fånar. De måste givetvis stoppas.
Det är tråkigt att den här sortens dumheter ska kasta en skugga över alla glasögonbärare, men vi kan inte låta en hel generation dårar ta sig till toppen. Så många av dem lyckas ändå ta sig dit, utan AI-glasögon.
***
