Är slumpen äldre än vi trott? 

I en torr bäckfåra på den öppna prärien i nordöstra Colorado, vid gränsen till Wyoming, ligger en av Nordamerikas viktigaste arkeologiska platser. Där levde Folsom-folket, en förhistorisk indiankultur, för ungefär 12 300 år sedan.

Det var ett jägar- och samlarsamhälle, känt för sin bisonjakt med avancerade flintspetsar och metodiska slakt som lämnade efter sig tusentals artefakter: spjutspetsar, skrapor och knivar. Bland fynden fanns något annat. 14 små, omsorgsfullt bearbetade benföremål, 2-4 centimeter långa och 1-3 centimeter breda.

Några skivformade, andra rektangulära. De flesta platta, ett par konkava på ena sidan. Alla markerade så att de två sidorna gick att skilja åt, oftast med inristade linjer, ibland med spår av rött pigment.

I ett magasin på Smithsonian, USA:s nationalmuseum i Washington, lutade sig Robert Madden över ett mikroskop och bockade av kriterierna i sitt gula kollegieblock. Tvåsidiga. Tydligt markerade. Plana eller lätt konvexa. Tillräckligt små för att rymmas i en hand.

I sin nyligen publicerade studie i den prestigefyllda tidskriften American Antiquity, argumenterar han för att ha identifierat världens äldsta tärningar. Om det stämmer flyttar Robert Madden tärningens uppkomst bakåt tusentals år till slutet av istiden.

– Det är det första beviset vi har på att människor på ett strukturerat sätt ägnade sig åt begrepp som slump och tillfällighet, säger Robert Madden.

Robert ”Bob” Madden är 62 år, har rakat huvud, breda axlar och vit skjorta. Efter ett helt yrkesliv i amerikanska rättssalar, de största målen handlade om finanskrisens efterspel på Wall Street 2008, bytte han bana för fyra år sedan.

– Jag hade i princip gjort allt jag kände fanns att göra inom juridiken. Då tänkte jag att jag var redo för ett nytt kapitel, säger han.

Han vände tillbaka till arkeologin, som han fattat tycke för redan under college, tog en mastersexamen och blev doktorand i samma ämne. Intresset för hasardspel och sannolikhetslära ledde honom till ett bortglömt fält som länge ansetts oviktigt och ofint.

– Arkeologer hade följt traditionen tärningsspel ungefär 2 000 år tillbaka i tiden – men sedan tog spåren slut. Varför hade ingen kommit längre? Och i så fall: Hur långt tillbaka går de egentligen?

I den vetenskapliga litteraturen finns något som kallas för ett arkeologiskt Rorscach-test, uppkallat efter det psykologtest med utspridda bläckplumpar som blir vad betraktaren vill att de ska bli. Så kallade ”gaming pieces” dök upp i utgrävning efter utgrävning, men oftast rörde det sig om rena gissningar. Om man letar efter en tärning hittar man den. Det skulle lika gärna kunna vara spelmarkörer, knappar eller bjällror.

– Det var det som hindrade fältet, säger Madden. Det fanns en oro för att man bara gett föremålen ett samlingsnamn utan att det egentligen stämde.

På klassiskt advokatmanér tog han fallet vidare.

– Jag behövde ett objektivt test. Och jag behövde referensmaterial att jämföra mot.

Han hittade det i ett verk från 1907. I februari fyra år tidigare hade det som i dag är Brooklyn Museum meddelat att man stod inför en ny era. Museet skulle ”bygga upp stora etnologiska samlingar, skicka ut expeditioner för att förvärva antikviteter, först över hela Amerika, sedan över hela världen”, enligt tidningen Brooklyn Daily.

Uppdraget gick till R. Stewart Culin. En doldis för allmänheten, men inom skrået en mytomspunnen autodidakt utan examen och universitetshemvist.

Född i Philadelphia hade han efter gymnasiet börjat i sin fars handelsverksamhet, lärt sig kinesiska genom att flytta in till stadens Chinatown, sett hur de spelat om pengar och därefter publicerat två böcker om asiatisk spelkultur.

Likt de flesta etnologer under den här tiden var han övertygad om att Nordamerikas ursprungsbefolkning höll på att försvinna.

– Om våra museer någonsin ska ha bra samlingar av indianska föremål får de inte slösa tid på att jaga dem, för det kommer inte finnas några kvar om tio år, sa han till tidningen. Det finns inga verkliga indianer bland de unga.

Under åtta år reste Culin på expedition efter expedition: till zuni- och navajofolken i sydväst, till maidu, hupa, yurok, karok och pomo i Kalifornien, till haida och kwakiutl i nordväst, till osage i Oklahoma. Han köpte föremål i krimskramsbutiker längs de snabbt växande turistlederna och knackade dörr, skrev New York Times.

När han fick se en kaststav från klippbostäderna i sydvästra USA visste han på en gång att det rörde sig om den sjätte registrerade kaststaven och han kunde ange var de resterande fem hade påträffats. När ett föremål saknades, eller om religiösa regler förbjöd försäljningen, anlitade han lokala hantverkare för att tillverka en kopia.

I fjorton år arbetade han parallellt på sitt magnum opus och verkliga fascination: spel.

Boken Games of the North American Indians publicerades till sist 1907: 809 sidor, 1 112 illustrationer, 293 unika uppsättningar tärningar, dokumenterade från 180 stammar tillhörande 30 språkfamiljer. ”Och det förefaller inte som om det [tärningar] har saknats hos någon enda stam”, skrev Culin.

Det här tingen skiljer sig från det vi/du tänker på med sex kubiska sidor. Det var tvåsidiga lotter, mer åt mynthållet: en sida gav poäng, den andra noll.

Robert Madden tog stafettpinnen och fortsatte springa. Han gick igenom Culins 293 uppsättningar och ställde upp fyra kriterier för att minimera godtyckligheten.

Kriterierna löd:

1. Föremålen skulle vara tvåsidiga och inte perforerade, gjorda av ben eller trä.  

2. De två sidorna skulle vara tydligt åtskilda: färg, inristning eller markering.  

3. De skulle ha ett av fyra tvärsnitt: platt, plan-konvext, konkav-konvext eller konvex-konvext.  

4. De skulle vara tillräckligt små för att kunna kastas av en hand.

– Testet är restriktivt. Det utesluter saker som faktiskt kan vara tärningar. Men det inkluderar inte sådant som uppenbart inte är det, säger Madden.

Han reste mellan museimagasin och universitetsarkiv, fotograferade föremål, läste rapporter och jämförde med sina kriterier. För 25 år sedan hade allt det här varit helt otänkbart, men digitaliseringen av äldre arkeologiska arkiv och fynd har gjort det möjligt.

– I de flesta fall hade dessa föremål redan grävts ut och publicerats, säger Robert Madden. Det som saknades var inte bevisen, utan en tydlig standard för att känna igen vad vi faktiskt letade efter.

Resultatet: 659 föremål från 57 arkeologiska platser i tolv delstater. 565 klassificerades som ”säkra” tärningar. De äldsta exemplen kom från Folsom-kulturen på tre platser: Lindenmeier i Colorado, Agate Basin i Wyoming och Blackwater Draw i New Mexico. Alla omkring 12 000 år gamla.

– Det finns nästan en obruten linje från då till de tärningar européerna såg när de kom hit, säger Madden. De bara fortsätter dyka upp.

94 var ”sannolika”. Ett fynd från Cloviskulturen skulle, om det också är en tärning, vara 13 000 år. Den tidigare äldsta kända tärningen är ungefär 5 500 år och kommer från Mesopotamien.

Vad spelar det egentligen för roll att det finns några supergamla tärningar som dyker upp igen och igen i den nordamerikanska tiden? Det rör människans förhållande till slumpen.

– Det här fyndet är betydelsefullt då matematikhistoriker ofta pekar på uppfinningen av tärningar och slumpspel som ett avgörande tidigt steg i mänsklighetens successiva upptäckt och förståelse av slumpen och universums sannolikhetsbaserade natur, säger han.

Den moderna sannolikhetsläran föddes på 1600-talet. En spelande adelsman tog kontakt med den franske matematikern Blaise Pascal och presenterade ett moraliskt problem: Hur fördelar vi potten om ett spel måste avbrytas och det står 2-1, först till fyra poäng? Svaret låg i framtiden. Det handlade om hur många kombinationer som återstod för respektive spelare att vinna på.

Hur bra är människor på att bedöma sådant? Dåliga, om du frågar beteendeekonomer. Illusionen ”spelarens felslut” är föreställningen att roulettkulan måste landa på svart för att den varit röd flera gånger i rad, eller att trender kommer fortsätta. Tärningen, ansåg nobelprisade Daniel Kahneman med sin parhäst Amos Tversky, är ett av få fall där informationen om sannolikhet är ”kodad” på ett sätt som hjärnan klarar av att tolka.

– De utsatte sig för precis den typ av data som Kahneman och Tversky säger att människor behöver för att kunna förstå slumpens regelbundenheter, säger Madden. Jag kan inte komma åt deras sinnen. Men jag kan säga att de exponerade sig för det.

Tidigare forskning kring den amerikanska ursprungsbefolkningen visar att spel fungerade som ett smörjmedel för utbyte mellan grupper som inte kände varandra, en form av indirekt byteshandel: Jag ställer upp mina varor, du ställer upp dina, vi spelar tjugo omgångar och i slutet har en stor del av mitt hamnat hos dig och en stor del av ditt hos mig.

– Det är därför väldigt viktigt, om det ska fungera, att människor förstår spelets natur och förstår att de har en lika stor chans att vinna, säger han.

I Uppsala har Elke Rogersdotter följt det arkeologiska intresset för spel under två decennier. Hennes avhandling från 2011 fick internationell uppmärksamhet genom att lyfta fram drygt fyratusenåriga spelpjäser och annat spelrelaterat material som tärningar från Indus-kulturen i nuvarande Pakistan.

–  Jag har faktiskt väntat på att det skulle dyka upp någonting sånt här. Det här materialet har legat praktiskt taget orört länge. Att han kan visa en närmast obruten linje under tolvtusen år, det är fascinerande, säger hon.

Samtidigt har hon invändningar om tolkningen. Att utan vidare anta att en Folsom-jägare som höll en plattslipad benbit i handen var i färd med att spela om sina pilspetsar är att förflytta en modern kategori bakåt i tiden.

– Det här är ett uppvaknande för fältet, säger Rogersdotter. Men han glömmer leken. Han pratar hela tiden om spel som något sannolikhetsmässigt och rationellt. Människor behöver inte nödvändigtvis alltid ha sett det så.

Maddens studie har fått stor spridning i internationell press utan särskilt mycket kritisk granskning. Ett av få tvivel har kommit från arkeologen Jelmer Eerkens, som forskat på social teknologi i jägar- och samlarsamhällen.

”Jag håller med om att dessa kan vara tärningar, men jag är inte övertygad om att de nödvändigtvis var det […] Bara för att något är rektangulärt och får plats i handen betyder det inte att det är en mobiltelefon”, skrev Eerkens i ett mejl till CNN.

Han fortsatte:

”Jag tvivlar knappast på att människor världen […] länge har uppskattat hasardspel. Med det sagt skulle jag bli mycket förvånad om hasardspel spelades på samma sätt för 12 000 år sedan som i dag, och om människor använde samma redskap”.

Madden själv menar att kopplingen är allt annat än modern projektion. Culin letade till exempel aktivt efter spår av spådom och beslutsfattande hos ursprungsbefolkningen men hittade nästan inget. Bara hasardspel om och om igen. Även arkeologen Robert Weiner har dokumenterat 180 förhistoriska tärningar från perioden 750–1 100 år sedan och knutit dem till navajofolkets muntliga tradition om halvguden Noqóilpi, ”han-som-vinner-människor-i-spel”, som lurade invånarna att först spela bort sina ägodelar och sedan sin frihet.

– Det är inte att projicera en modern kategori bakåt i tiden. Det är att följa en otvetydig bevislinje, säger Madden.

Just därför, säger han, skärpte han bedömningskriterierna så långt det gick.

– Vi har ju faktiskt vetat hur de användes under historisk tid och de senaste 2 000 åren. Frågan är då: Menar man att de plötsligt bytte funktion?

Tillbaka i magasinet på Smithsonian ligger de 12 000 år gamla dekorerade benföremålen från Lindenmeier i syrefria påsar, märkta med bläck.

Robert Madden bockar av kriterierna i sitt kollegieblock. Han kan inte säga vad Folsom-folket tänkte när de formade benbitarna och markerade dem med inristade linjer och strök röd färg på vissa av dem. Ingen kan. Det finns inga skriftliga källor.

Men han kan säga att de exponerade sig för slumpen, gång på gång, i tolvtusen år. Och att de förmodligen visste vad de gjorde.

– Tärningar är människans första randomiserare, säger han. Du kastar och får ett slumpmässigt tal. Det blir omöjligt att inte börja se mönster.

I nordöstra Colorado, vid en plats där Folsom-folket från Lindenmeier kan ha mötts årligen med andra stammar, blåser en medvind över den öppna prärien och in i en torr bäckfåra.

Madden ska gräva där i sommar.

***

Läs även: I ”Döda diktarens öden” för Alexander Andrée oss till en värld av gamla manuskript, avlägsna kloster och förkolnade papyrusrullar.

Läs även: I Odysseus blev hjälten människa