I Odysseus blev hjälten människa

I James Joyces modernistiska klassiker Odysseus (1922) får vi följa hur Leopold Bloom driver genom Dublins gator på väg hem till frun Molly. Romanen är baserad på Homeros nära 3 000 år äldre diktepos Odysséen.

Nu drygt hundra år senare har Christopher Nolan filmatiserat Odysseus äventyr för det nya årtusendets publik. Vi kan inte släppa en så bra historia, Homeros berättelse om människans hemfärd säger oss något om vårt eget främlingskap i världen.

I sitt magnum opus Paideia (1939–1947) skildrade den tyske språkhistorikern Werner Jaeger den antika grekiska civilisationen under fem sekler. Han beskrev den främst som en bildningskultur, det är därifrån vårt systematiska och vetenskapliga tänkande härrör. Ordet “paideia” kan översättas med “fostran”, det uttrycker idén att den goda medborgaren och människan behöver formas intellektuellt, moraliskt och kroppsligt.

En central föreställning för grekerna var “arete”. Det kan översättas med “förträfflighet” eller “fulländning”. Ordet kan beteckna annat än människor och deras aktiviteter, på 300-talet före Kristus används det av filosofen Aristoteles synonymt med “dygd”, det vill säga hur förfinad en persons karaktär är.

I Homeros diktepos Iliaden och Odysséen är “arete” förknippat med aristokratin. De nobla krigarna eftersträvade och förkroppsligade “arete” i mod och förträfflighet. Dessa levde i plikt mot högre ideal förbundna med föreställningen om “Varat”, att hela tillvaron är inrättad efter en naturlig ordning att leva efter.

Jaeger ser likheten med den kristna medeltidens riddarideal. Samtidigt skiljer den kristna kulturen moralen från estetiken. Precis som de senare Platon och Aristoteles uppfattade de ännu äldre grekerna det goda, sanna, rättvisa och sköna som en och samma sak, ett gemensamt uttryck för en evig ordning. Det våld som kristna tenderar att uppfatta som brutalt och orättfärdigt kunde av grekerna ses som något ädelt. Livet var för dem vackert i dess grymhet. Samtidigt är livet det högsta och mest fulländande, döden är blott en tynande skuggexistens hos Hades. Något paradis eller himmelrike väntar inte på den andra sidan.

De grekiska poeterna nöjde sig inte med att endast beskriva krigarnas kroppsliga fulländning och förträfflighet i stridskonst, de ville också att de skulle briljera intellektuellt. Det kan vi se i Homeros Iliaden där Akilles, Hektor och de andra blir riktiga personer.

Samtidigt skiljer sig den grekiska epiken från den kristna och moderna litteraturen. Vi är vana att få ta del av människors inre verklighet och upplevelser, men något sådant känner Homeros inte till. Hans berättelse utspelar sig i vår värld, men äger parallellt rum hos gudarna som lägger sig i handlingen. Den ödesmättade tillvaron styrs ytterst av allfadern Zeus vilja. När Platon århundraden senare skiljer mellan en högre och evig idévärld och en lägre sinnlig och flyktig tillvaro, är det i linje med redan uråldriga föreställningar.

Homeros hjältar lever i en hederskultur. Deras värde och anseende bedöms av andra och hedern är det de eftersträvar genom hjältemod och stordåd. Heder är vad de är beredda att döda och dö för. Jaeger påpekar att Homeros skapade en gemensam grekisk identitet och patriotisk anda genom sina verk, men hans hjältar är präglade av den gamla aristokratiska kulturen. Det är inte den sårade nationen utan den personliga kränkningen de är beredda att gå i krig och utplåna andra folk för. Det är en sådan gränslös vrede som väcks i och driver Akilles att med gudalik brist på respekt för mänskligt liv låta Hektor och många andra tappra trojaner falla för hans svärd.

Homeros fångar grekernas känsla för tragedins skönhet, den ärofyllda döden är något eftersträvansvärt och ett sätt att föreviga sig själv i lyriken. Redan före de kristnas föreställning om den fallna människan och arvsynden är grekerna upptagna av människans felbarhet och otillräcklighet, att hon med “hybris”(övermod) försöker sträcka sig bortom det mänskligas gränser och därför faller på eget grepp.

Jaeger visar också hur Homeros verk på djupet skiljer sig åt. Iliaden utspelar sig bland närmast gudomliga hjältar som briljerar i “arete”. I Odysséen finns det tvärtom något mer innerligt mänskligt. Odysseus irrfärd tillbaka från trojanska kriget till sin familj är “nostos”, en hemkomst. Det är mer än en resa genom tid och rum, det är en människas färd till sitt hem i Varat, en djup existentiell odyssé. Trots att Odysseus tar sig genom en sagovärld befolkad av cykloper och sirener, är det hans mänskliga längtan till sin familj och sitt hem som vi känner igen och berörs av. 

Jaeger framhåller Homeros epos som det antika Greklands främsta lärodikter. De berättar för grekerna vilka de är och ska vara i världen. Hjältarnas mod och dygder som trohet och gästvänlighet pläderas för i sedelärande historier. Det är just därför både Platon och Aristoteles behöver hantera Homeros och de andra stora diktarnas poesi och myter när de själva framhäver kunskapen och förnuftet. Homeros aristokratiska hjältar förmedlar en arete som sedan omvandlar och får en bredare (med)borgerlig karaktär i senare republiker och demokratier. Arete betecknar sedan också bondens, hantverkarens, köpmannens och politikerns fulländning.

Iliaden och Odysséen har som bekant sedan levt och fascinerat långt efter den antika grekiska kulturens nedgång. Romarriket får sin motsvarighet i Vergilius Aeneiden 800 år senare. Dantes Den gudomliga komedin (1321) gör det motsvarande för den kristna kulturen, i det möter huvudpersonen sin olycklige förlaga Odysseus allra djupast ner i helvetet. Senare kan vi i Shakespeares pjäser och Goethes Odyssén-inspirerade Faust (1808, 1831) på motsvarande vis få ingångar till den västerländska modernitetens mentalitet och världsbild.

Odyséen har fortsatt att forma vår kultur fram till våra dagar. I så disparata verk som de persiska berättelserna om Sinbad Sjöfararen från 800-talet och Jules Vernes En världsomsegling under havet (1870) till Eyvind Johnsons Strändernas Svall (1946) och Louise Glücks Meadowlands (1996).

Nolan är knappast först med att föra Odysséen till vita duken. I italienaren Mario Camerini mastodontfilm Ulisse (1954) ser vi Kirk Douglas som Odysseus, Stanley Kubricks och Arthur C. Clarkes 2001- En rymdodyssé (1968) för den mystiska hemfärden ut i rymden och i brödernas Coens klassiker O Brother, Where Art Thou? (2000) sker den genom 1930-talets Mississippi. Nolans egen film Inception (2010) är ett science fiction-äventyr som minner just om Odysseus resa.

Odysséen tycks vara evig, för ännu har vi människor inte hittat hem.

***

Läs även: En ny renässans är på väg – och den sker på nätet

Läs även: ”Rädda svenska barn från kulturlösheten”