Lika spännande som ett Indiana Jones-äventyr

Alexander Andrée, till yrket klassisk filolog, med stort intresse för gamla manuskript och att gräva i arkiv, gör en fantastisk bokdebut med Döda diktares öden: Historien om den antika litteraturens otroliga överlevnad. Den där Indiana Jones känslan infinner sig under läsningen, när Andrée berättar om hur gamla antika texter, som länge har betraktats som försvunna, återupptäckts och kommer fram i ljuset.

Som när man återupptäckte Catullus dikter som varit försvunna under fjortonhundra år. Den romerska poeten Catullus skrev sina dikter runt 40 före Kristus. Han gjorde sig känd för att vara en frispråkig och fräck poet men också för att förvalta arvet efter Sapho. I många av hans dikter återkommer han till sin kärleksmusa Lesbia, som i verkligheten hette Clodia och var gift med en hög tjänsteman.

Under sin tid var Catullus väl känd, men det finns inga antika kopior, inte ens graffiti, det vill säga väggklotter från Rom bevarade av hans dikter. Hans dikter ansåg länge vara försvunnen för eftervärlden tills ett manuskript plötsligt dök upp i Verona på ett märkligt sätt på 1300-talet.

Det är sådana fascinerande och spännande detektivhistorier som Andrée presenterar för läsaren. Upphittade gamla manuskript som legat och möglat i avlägsna kloster, förkolnade papyrusrullar som grävts fram ur Pompejis asklager eller pergament som har skrubbas rena och återanvänts, men där ny teknik lyckas locka fram den gamla texten.

Vi tar ofta den klassiska litteraturen som en självklar del av vår historia. När du slår upp första sidan i Homeros berömda epos Odysséne och läser “Musa, berätta om mannen, den mångbefarne, som länge / irrade kring sen han lämnat Troja, den heliga staden.” Känns det som om det är en strof huggen i sten. Men sanningen är snarare att antikens litteratur är skriven på papyrus, ett växtbaserat underlag från Egypten som med tiden ruttnat bort och förpassat större delen av antikens litteratur till glömskans bibliotek.

Det som överlevt historien är en visklek, avskrifter, kopior, tolkningar och fragment, som pusslats ihop till vad som vi idag betraktar som odödliga klassiker. För även om texten har överlevt papyrusdöden, för att någon har känt att texten har varit värd att bevara till eftervärlden, så kan vi inte veta hur mycket den har förändrats under historiens gång, i händerna på trötta, slarviga eller klåfingriga kopister och översättare som ville förbättra eller helt enkelt censurera delar av originalet.

Döda diktares öden är inte bara en bok om försvunna texter utan också om skriftkonsten utveckling och de personer och institutioner som räddat vårt kulturarv från at brytas ner av och glömmas bort av tidens tand. Andrée tar oss med på en resa om hur den moderna boken skapades från papyrus, till bundna böcker och boktryckarkonsten. Bara en sådan sak som att standardisera sättet att skriva på, som att skapa mellanrum mellan orden och sätta en punkt i slutet av en mening, gjorde det lättare att läsa men också kopiera texterna. Det är lätt att tro att i dag när all litteratur är digitaliserad och böcker trycks i enorma upplagor, att dagens texter är räddade för framtidens glömska. Men den som tar ut en gulnad pocketbok ur bokhyllan och ser hur bladen faller mot golvet eller försöker läsa en gammal floppydisk inser att om tusen år har kanske större delen av vår litteratur gått samma öde som antikens försvunna texter.

“Döda diktares öde” är en bok som ger mersmak och jag hoppas att Andrée snart återkommer med en fortsättning så att vi får ta del av hans stora kunskap och berättarglädje för det finns många fler spännande historier om gamla texter och deras öden att skriva om.

Toppbil. Branden i Alexandria (1876) av Hermann Göll. Foto: Wikimedia Commons

***

Läs även: En bok jag vill ha i närheten framöver

Läs även: Hannah Arendt var ett ljus i dumhetens skymning