Borgarna införde den svenska korporatismen

Konflikten mellan IF Metall och bilföretaget Tesla, som handlar om företagets vägran att gå med på att teckna kollektivavtal, har rest frågan om organisationernas makt i Sverige. I detta fall handlar det om ifall den kollektivistiska arbetsmarknadsmodell som fackföreningsrörelsen och huvudparten av näringslivets organisationer har konstruerat, är förenlig med den liberala demokratins principer om rätten för individer och företag att själv välja vilka avtal det vill ingå.

Den svenska arbetsmarknaden har historiskt utmärkts av vad som kommit att kallas korporatism och som innebär att staten överlåter en betydande makt till fackliga- och arbetsgivarorganisationer. Arbetsrättsliga konflikter i Sverige avgörs exempelvis av den korporativt sammansatta Arbetsdomstolen, där företrädare för fack och arbetsgivare är i majoritet. Det innebär naturligtvis att ett företag eller en arbetstagare som hamnat i en arbetsrättslig konflikt, men som valt att inte vara medlem i respektive organisation, har små utsikter att vinna ett mål.

Med referens till Teslakonflikten har marknadsliberala debattörer framfört krav att den rådande korporativa strukturen med kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden måste upphöra och att det skall stå varje löntagare fritt att själv bestämma under vilka villkor man vill arbeta, liksom varje arbetsgivare fritt att anställa utanför kollektivavtalens villkor. 

I svensk debatt har korporatismen kommit att starkt förknippas med socialdemokratins kollektivistiska samhällssyn. Men det var inte så det hela började. Intressant nog genomdrevs den fullskaliga korporatismens princip av en liberal regering med tungt stöd av det dåvarande högerpartiet. Socialdemokratin stod, mycket förvånade, bredvid. Korporatismens genombrott i svensk politik kan faktiskt ges ett exakt datum; den 10 juni 1932. 

I korthet var bakgrunden följande: Den internationella depressionen som började i slutet av 1920-talet drabbade jordbruket – då landets största sektor sett till sysselsättningen – särskilt svårt. Krisen drabbade de flesta svenska jordbruksprodukter, men 1931 slog depressionen extra hårt mot ett för de svenska bönderna mycket känsligt område då botten föll ur den internationella smörmarknaden. De flesta små familjedrivna jordbruken i Sverige hade specialiserat sig på mejeriprodukter och de hotades nu av allvarliga ekonomiska svårigheter. 

En del av bönderna hade försökt motverka prisfallet genom att organisera kooperativa mejerier, men detta försvårades av att en majoritet av bönderna inte gick med utan valde att ta sina chanser på marknaden. Till detta kom att utvecklingen dramatiskt hade ökat konkurrensen med en kaotisk situation på marknaden för mejeriprodukter som följd.

Tidigare hade de gårdar som var belägna nära städer och samhällen bildat karteller och därigenom hållit uppe priserna. En ömtålig vara som mjölk kunde med dåtidens teknik inte transporteras särskilt långa sträckor. Konkurrensvillkoren förändrades emellertid dramatiskt då lastbilar blev vanliga på den svenska landsbygden. Bönder belägna mycket längre från städerna kunde därmed konkurrera. Dessa så kallade ”pytsåkare” avskyddes både av bönderna i kooperativen och av dem som till ett högt pris hade köpt gårdar nära de större samhällena. Här fanns en direkt parallell till fackföreningarnas problem med strejkbrytare, alltså arbetare som var oorganiserade och villiga att sälja sin arbetskraft till ”underpris”. 

Det internationella prisfallet och den samtidigt kraftigt ökade inhemska konkurrensen försatte jordbruket i akuta svårigheter. Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap (SAL) hade tidigare försökt åstadkomma en nationell samordning av kooperativen. Stödet för detta var dock blygsamt och räckte inte för att kontrollera marknaden.

I januari 1932, när krisen förvärrades, lämnade SAL ett förslag till den liberale jordbruksministern von Stockenström, som innebar en kvalitativ ökning av det statliga stödet till organisationens strävanden att få kontroll över marknaden. Syftet var att SAL med statens stöd skulle uppnå total makt över prissättningen. Det statliga stödet skulle ske genom att SAL gavs rätt att ta ut avgifter även från de producenter som valt att stå utanför kooperativen och därmed skulle den prissänkande konkurrensen upphöra. Organisationens representanter skulle göra en bedömning av varje enskilt fall för avgiften (i realiteten beskattningen) så att ingen enskild lantbrukare med hänsyn till avstånd, besättningsstorlek et cetera skulle finna det lönt att sälja till ett pris understigande det som fastställts av SAL.  

SAL hade tidigare försökt etablera kooperativa monopol även för andra jordbruksvaror, men sådana ansträngningar hade inte varit framgångsrika på grund av otillräcklig anslutning. Anledningen till detta sades vara att "bonde-individualismen” var alltför djupt rotad på den svenska landsbygden. Om böndernas organisering skulle bli ett medel för att bekämpa krisen krävdes enligt SAL hjälp av statens tvångsmakt. 

Den liberala jordbruksministern ställde sig entusiastiskt bakom SAL:s förslag och skrev själv större delen av regeringspropositionen som antogs av riksdagen den 10 juni 1932.  Det finns flera skäl att uppehålla sig vid denna riksdagsdebatt eftersom frågan av dåtidens deltagare kom att ses som ett brott med den tidigare accepterade synen på statens förhållande till intresseorganisationer, och följaktligen som en vändpunkt i korporatismens historia i den svenska demokratin. 

Den liberala regeringen fick naturligtvis stöd från Bondeförbundet men intressant nog även av Högerpartiet för denna korporativa nyordning. Man hävdade att krisens svårighetsgrad krävde extraordinära åtgärder, och därför måste tidigare omhuldade och i grundlagens fastlagda politiska principer om individens frihet ge vika. Den liberale jordbruksministern hävdade att de som nu medelst tillgång till lastbilar konkurrerade med de geografiska monopolen sysslade med "orättvis konkurrens", och att detta resulterade i att priserna blev "orimligt låga". Gränsen var med andra ord nådd för hur mycket individuell frihet och marknadsekonomi den svenska liberalismen kunde tåla.  

Anhängare av propositionen betonade också att dess syfte var att hindra skrupelfria personer från att dra nytta av en organisations prisstödjande aktiviteter utan att hjälpa till att betala för dem. Parallellen till löntagare som drar nytta av fackföreningarnas kollektivavtal, men inte vill betala medlemsavgift, är slående. Bondeförbundets ledamöter hävdade vidare att bönder ofta hade uppmanats att följa andra yrkesgrupper organisering, men att det hade "visat sig ytterligt svårt att förmå jordbrukarna att gå fram den vägen”, och att det därför inte fanns någon annan möjlighet än att nu påkalla statens hjälp. 

Högerpartiets stöd för propositionen var särskilt intressant med tanke på de principer som stod på spel. Högerpartiets ledare Arvid Lindman tillstod att en frivillig organisering hade varit bättre, men eftersom krisen var så pass akut ”måste något göras för att få dessa sammanslutningar till stånd och då träder statens hjälpande emellan”. Han tillade att han helt önskade förbigå de konstitutionella aspekterna av frågan. De tunga invändningar av konstitutionell natur som en framstående riksdagsledamot i högerpartiet (tillika professor i statsrätt och ordförande i riksdagens konstitutionsutskott) lade fram viftades saklöst bort. Likaså fann inte hans varning gehör att om man sade ja till tvångsavgifter för oorganiserade bönder skulle man framöver inte kunna säga nej till att oorganiserade arbetare, som ju drog nytta av kollektivavtalen, tvingades betala fackföreningsavgift.

Den liberale statsministern Ekman bedömde det som en stor fördel att producentorganisationerna skulle få kontroll över den jordbruksstödjande statliga myndigheten och framhöll de positiva sidorna av det kommande nära samarbetet mellan SAL och staten Sammanfattningsvis fanns det ingen tvekan bland de ledande borgerliga partierna inför ett förslag som a) uttryckligen stod i konflikt med marknadslösningar på strukturella kriser, b) som gick emot grundlagens principer om individens frihet att ingå avtal, och c) mest slående av allt, som avvisade principen om individens rätt att själv bestämma vilka intresseorganisationer man önskade stödja.  

Socialdemokraterna i riksdagen föreföll närmast förstummade inför denna totala omsvängning av de borgerliga partiernas politik. Dessa hade i årtionden bekämpat fackföreningarnas strävan att kontrollera utbudet av arbetskraft men när det gällde jordbrukets organisering var detta nu alltså helt i sin ordning. Gustav Möller, förutvarande och blivande socialminister, hävdade att detta, såvitt han visste, var första gången riksdagen godkände ”tvångsorganisering av svenska medborgare”. Men detta utgjorde enligt hans bedömning inte skäl att avslå förslaget. Tvärtom, förklarade han att tanken att staten ska ”tvinga medborgarna till vissa organisatoriska åtgärder, har mycket bestämda sympatier hos mig”. Han önskade sig inte något ”allmänt tvångsamhälle", men i vissa situationer krävde den "allmänna välfärden" att åtgärder av detta slag vidtogs. Om staten aktivt kunde bidra till jordbrukets organisering, skulle den på liknande sätt kunna gynna fackföreningarnas organisering.  

När Socialdemokraterna efter valet hösten 1932 bildade en minoritetsregering fullföljde man således de borgerliga partiernas korporativa arrangemang. Den därpå berömda krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933 har både i forskning och debatt karakteriserats som en simpel opportunistisk ”kohandel” där den ena parten fick mer pengar till arbetsmarknadspolitik och den andra mer pengar till jordbruksstöd. Detta är en komplett felsyn, vad uppgörelsen i grunden handlade om var i stället att dessa båda partier fann en samsyn i den statsstödda korporativa samhällsmodell som i långa stycken kommit att prägla svensk politik fram till våra dagar. Men grunden till denna ordning lades den 10 juni 1932 av en borgerlig riksdagsmajoritet. 

Bo Rothstein är professor emeritus i statsvetenskap och författare till Den korporativa staten: Intresseorganisationer och statsförvaltning i svensk politik (1992). 

***

Läs även: Hallå borgare, sov ni på lektionen?

Läs även: De märkliga effekterna av Tesla-striden