”Torparna borde para sina får med de utlänska” 

Det var ett vackert men regnigt Västergötland som mötte den 39-årige botanikern Linné. Med sig hade han en ung begåvad medicinstudent, Erik Gustaf Lidbeck, tjugotvå år, som fick skriva ner allt professorn dikterade. Riksdagen hade betalat resan, med önskemål att ta del att allt som kunde vara till nytta för rikets ekonomiska tillväxt.  

De två akademikerna startade den 12 juni 1746 i Uppsala. En av de första anhalterna i Västergötland var i Mariestad, residensstad för Skaraborgs län, där de emottogs av landshövdingen Gabriel Falkenberg på dennes nybyggda residens vid Tidanån och som såg till att de fick träffa kronprinsparet, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, som strax därpå anlände till staden. Linné öste superlativ över kronprinsessans ”skönhet, kvickhet, mildhet” men var mindre förtjust i de antal tiggare han mött på vägarna runt Mariestad, ”en oangenäm sirat (prydnad) för provinsen” löd omdömet.

Det var till den blivande drottningen som boken senare tillägnades.

Efter att ha besökt domkyrkan for sällskapet vidare mot Kinnekulle och hänfördes över dess vackra natur, alléer, ängar och lövträd. Vid besöket hos en adelsman på Hällekis fann man att de odlade valnötsträd, tog del av Kinnekulles speciella geologi och dess uppbyggnad bestod av gråsten varvat med skiffer, kalksten och sandsten. 

Färden gick vidare ner längs Kinnekulle. Vid Munkängarna luktade Linné på ramslöken, stannade vid de många medeltida kyrkorna och påpekade det negativa i de många stenbrott som han menade förstörde bondens ängar. Här gjorde han också följande observation: ”Lundar av de härligaste lövträd betäckte norra sidan av Kinnekulle nedanför skogen och Rödstensklevan. De liknade mera trädgårdar än vilda parker och gjorde denna orten ljuvligare än någon annan i Sverige, så att säterierna Hönsäter, Hällekis och Råbäck, som ligga på sjösidan åt Vänern, näppeligen kunna beskrivas i all sin sommarfägring.”

Vid Husaby besöktes källan där Olof Skötkonung enligt traditionen döptes i början av 1000-talet.

Därpå åkte man vidare mot Kållandsö, stannade till vid Ekeblads Stola herrgård och Lindholmens säteri – vars romerska badstuga ”var ett mästerstycke” – innan Läckö mäktiga slott låg framför deras fötter. Fascinerade gick de runt i några av de hundratalet salarna. Kanske skänkte sällskapet en tanke till Magnus Gabriel De la Gardie som några år före sin bortgång förlorade både slottet och de mesta av sina egendomar efter Karl XI:s reduktion på 1680-talet. Valnötsträden i slottsträdgården fick också deras gillande.

Nästa destination var Lidköping invid Lidanån, mitt i midsommartid. Vid majstängerna dansade glada människor. Om tid funnits tid skulle nog bägge herrarna stannat upp och dansat en dans eller två men plikten kallade och i stället kunde man se dem kring torget – ”det ansenligaste uti riket” – för att steg för steg mäta upp det till över tvåhundra. 

Den 25 juni fanns man på plats i Skaras medeltida stadskärna, vars ojämna gator tydligen inte föll Linné i smaken. Däremot imponerades han av domkyrkan och gjorde sig bekant med Katedralskolans rektor och lektor, Sven Hof (1703-1786), en man med många strängar på sin lyra. Förutom att vara mycket kunnig i botanik var Hof en skicklig språkman som författade böcker. Han blev också med tiden utnämnd till professor av självaste kungen. Detta samtalade Linné om när han därpå besökte stiftets biskop på dennes tjänsteboställe vid Brunsbo innan man fortsatte resan och red in i det vackra Valle härads backiga landskap, känt för sina oräkneliga kullar och småsjöar.

Carl von Linné och hans färdkamrat satte sig därefter åter på hästryggarna och red in i det vackra Valle härads backiga landskap, känt för sina oräkneliga kullar och småkullar.

Målet för dagen var Höjentorp. Där skulle man träffa akademikollegan Jonas Alströmer, som sedan 1735 arrenderade den gamla kungsgården med anor från 1200-talet. Linné tog del av Alströmers stora avel av utländska får – schäferiet – som med sin mjuka ull gav sjuttio gånger mer vinst än de svenska när de klipptes. Detta fick Linné att föreslå att torparna borde para sina får med de utländska. Linné satte sig strax ner och ritade av de specialkonstruerade häckar som användes av fåren. Även kinesiska svin fanns att beskådas. Säkert var Linné imponerad av den anlagda skolan, som betraktas som en av Sveriges första lantbruksskolor. Från kungsgården begav man sig ett par hundra meter söderut och kunde då se ruinen efter det en gång så ståtliga barockslottet invid Trädgårdssjön, vilket eldhärjades 1722. Numera återfinns bara en källare.

Efter Höjentorp fortsatte resan mot Skövde men de stannade först till vid Ingasäters säteri. Där blev de hänförda av de vackra bokarna, eller ”bökarna” som Linné kallade dem, som växte intill gården. Särskilt två av dem var bland de största han hade sett. Den ena boken höggs ner i början av 1900-talet. En liten uppfattning om storleken får man ur noteringen att 184 kubikmeter ved då kunde vinnas från trädet. Av den andra boken hittas numera en högstubbe efter att trädet blåst ner i en storm i slutet av 1990-talet. Den pryder ändå fortfarande sin plats och är omgärdad av ett staket och informationsskylt som berättar om Linnés berömda bokar. 

Tillsammans med sin unge kamrat red Linné upp för den östra delen av Billingen och möttes av en imponerande utsikt över Skövde, grundat i början på 1400-talet.

Resenärerna möttes av en stad full av liv med sina cirka 380 invånare i olika yrkesområden, allt från borgare till soldater, som inom sin stadsgräns rymde såväl ett stenhus som ett hundratal trähus och bodar. Därtill också Sankta Helena kyrka.

Om Linné kom i samspråk med konstnären Johan Risberg (1713–1779) under sitt korta Skövdebesök är inte bevisat, men mycket talar för det. De hade flera gemensamma intressen. Risbergs kyrkomålningar var intresserad av botanik. I en ännu bevarad skissbok, som finns bevarad på Skövde stadsmuseum, kan man fortfarande ta del av Risbergs vackra alster i form av blommor och fåglar. 

Efter att ha bekantat sig med staden övernattade Linné och Lidbeck troligen i prästgården hos prosten Sibergs änka. Det var förmodligen där han dikterade följande: ”SKÖVDE stad, kvart. 6 ifrån Berg, var en mycket liten fläck belägen på östra sidan om Billingen utan sjö eller någon särdeles situation, husen voro små, gatorna irreguljära och kyrkogården kringsatt med sköna askar. Denna stad har fordom varit Sanctae Helenae säte.” Och han fortsätter: ”Här samlades nu inte mer det gamla förtalet som varit om Skövde och Hjo, där alla tjuvar och skälmar bo, ty i Skövde fann man även beskedligt folk.” Genom århundradena har Linnés ord om ”liten fläck” levat kvar i Skövdebornas medvetande och fått en felaktig negativ klang, vilket inte alls var avsikten. Detta eftersom ordet fläck i själva verket avsåg plats eller yta efter tyskans Fleche.

När man red ut ur Skövde på morgonen den 28 juni 1746 passerade man milstenen med årtalet 1707. I Skultorp stannade man och vandrade upp för ”nabben”, Billingebergets sydspets, och kunde blicka ut över horisonten med dess bördiga åkrar och höga berg – Borgundaberget och Varvsberget – så långt som till östgötska Omberg. Om Skultorp kunde Linné till exempel avslöja hur ett frieri gick till mellan drängar och pigor och hur bondkvinnors hattbeklädnad såg ut. Billingebergets kalkrika källvatten menade han var orsaken till sockenbornas smärtsamma gikt.

I Falköpingstrakten passade professorn på att rita av en specialkonstruerad gärdsgård, studera gånggrifter och återfanns snart uppe på Mösseberg med nyupptäckta fossiler i sin hand, samtidigt som han tittade ner över Falköpings stad där han senare naturligtvis i vanlig ordning gjorde ett ordentligt besök vid såväl torg som kyrka. På norra sidan av berget Ålleberg måste han sin vana trogen också klättra upp: ”där det war så brant, att wi sjelfwe ej utan största möda och fara kunde komma upp”, klagade Linné bittert. 

Via blomsterfägringen vid Kleva hed fortsatte färden till Floby. Där fick han höra talas om en dräng som hade kurerat självaste tsarinnan av Ryssland. Naturligtvis gjorde han ett besök hos denne man. Sven Nilsson, eller Sven i Bragnum som han kallades, visade sig kunna bota de flesta sjukdomar ”därest det icke var till döden lagdt. Fallandesot hade han botat många hundra gånger, och priset voro 2 daler smt (silvermynt)”. Trots att Linné avfärdade Sven i Bragnum som en ren bedragare blev denne med tiden en tämligen rik man på sin verksamhet.

En annan ryktbar person var Alexander Blackwell som arrenderade Ollestads kungsgård i Västergötland. Med stor sannolikhet hade Jonas Alströmer pratat om honom och väckt Linnés nyfikenhet. När han ändå hade vägarna förbi mot Borås måste han möta denne märklige figur. Blackwell var en orolig själ. Född i skotska Aberdeen hade han gjort en mer eller mindre framgångsrik karriär som läkare, tryckeriägare och författare till jordbruksskrifter. 1742 invandrade Blackwell till Sverige och gjorde sig snabbt ett namn att räkna med inom sina gebit och utnämndes till och med till kung Fredriks I:s livmedikus med rätt att arrandera Ollestad. Där utförde han olika undersökningar för att reformera jordbruket. Till en början imponerades Linné av Blackwells kunskaper, bland annat med försöket att bränna lerporslin, men även en blomsterkung kan göra sina misstag och var därefter inte främmande att använda ordet charlatan om denne i skrift. Särskilt efter domen för högförräderi och Blackwells avrättning blev ett faktum 1747. 

Två svenska textilindustristäder att räkna med under 1700-talet stod näst på tur. Först till Borås och därefter till Alingsås dit de anlände den 6 juli 1746. Här verkade industriidkaren Jonas Alströmer, i våra dagar mest känd som en ivrig förespråkare för potatis, med mäktig hand över en rad manufakturer och fabriker vilket gjorde staden berömd. Att också Linné var imponerad över sin gode väns framgångar vittnar de arton sidor som finns att läsa i Västgötaresan. Under de närmaste tre dagarna guidades Linné runt och fick bland annat se väverier av olika slag – till exempel för strumpor, bomull, band, fris, silkesband – samt såväl ullsortering, spinneri, färgeri som nålmakeriverkstäder som strumpstolsmakeri. Därtill potatis- och tobaksodlingar. Tillsammans lär antalet anställda ha varit knappt ett tusental, både kvinnor och män i olika funktioner. Det är därför inte konstigt att han till slut utbrister ”att vi kunde tröttna vid endast att se det med flygande ögon. Den som här icke själv varit kan aldrig föreställa sig allt detta.” 

Efter omkring fyra mil på hästryggen nådde Linné och hans kompanjon Göteborg för ett par dagars intensivt besök. Där fick de bland annat åka ut i en båt för att se Nya och Gamla Varvet, innan man lämnade ”den täckaste stad ibland alla i riket” för att på plats titta närmare på Bohus fästning. Den syn professorn fick se där med alla inlåsta interner blev obehaglig. Dessutom fann han att torget i Kungälv vara bland det fulaste han sett i riket. Bättre kom han att trivas i Marstrand, trots att Carlstens fästning även där uppvisade fångar som ”reser håren på dem som höra dete nämnas”. Orsaken till trivseln berodde säkert på att han fick leta ”på havsbotten såsom i ett nytt Sverige” och undersöka såväl snäckor, maneter, krabbor som olika fiskarter. Allt detta kunde han dock inte åstadkomma på egen hand, då man bara hade kort tid på sig, utan lokalbefolkningen fullkomligt kämpade om att hitta så mycket som det bara var möjligt. En fin illustration om underverket under ytan kom sedan med i den tryckta resebeskrivningen. 

Med båt färdas man vidare via Tjörn och Orust och ankom till Uddevalla den 17 juli. Med gillande noterade han skalbankarna omfattande av ”snäcke- och mussleskal, som här äro samlade i den myckehet, att man kan undra, det så många liv levat i världen”. Trollhättefallen var visserligen imponerande, fast det fanns de som var snäppet bättre norrut menade han. Men att komma till Tunhembygden och bese dess kyrka och prästgård invid Hunneberg var som att komma till paradiset.

Nu var det emellertid dags att tänka på hemresan. De närmaste fjorton dagarna passerades och besöktes en rad städer i Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland och Uppland. Besöket i dalsländska Frändefors resulterade i en märklig text om döden.

Den 11 augusti 1746 var man hemma i Uppsala och vardagslivet vid universitet – där Linné var professor i teoretisk medicin – och Botaniska trädgården tog vid. Och Linné skrev färdigt manuskriptet till ”Wästgöta Resa”, vilket publicerades 1747.

***

Läs även: Versaillefredens långa skugga

Läs även: Dödens museum