Allt fler stafettläkare

Doktorn bläddrar febrilt i journalen för att skaffa sig en uppfattning om vem patienten i stolen är. Det här scenariot blir allt vanligare i takt med att antalet kringhoppande distriktsläkare ökar. Det är långtifrån idealet, att patienten på vårdcentralen ska möta en välbekant läkare som arbetar långsiktigt, gärna med hela familjen.

Alltsedan fenomenet stafettläkare dök upp i Sverige för cirka tio år sedan har fler och fler patienter kastats mellan olika läkare. I förra numret av Fokus berättade verksamhetschefen Annika Karlsson vid Jordbro vårdcentral om oron för att behöva ta in dyra hyrläkare, vilket skulle innebära en ekonomisk katastrof för ekonomin. Och hon är inte ensam.

– Det är ett jätteproblem för landstingen eftersom hyrläkarnas löner äter upp en stor del av många budgetar, säger hälso- och sjukvårdsforskaren Ulrika Winblad.

Det som från början var tänkt som en smart kortsiktig lösning för att täcka upp tillfälliga vakanser blev snart ett permanent tillstånd i vårdsverige.

– Det är ett uruselt system som är förödande för den svenska primärvården. Det är patienterna som blir lidande av bristen på kontinuitet, säger Britt-Marie Widestadh, som har 35 års erfarenhet som distriktsläkare.

Inhyrda läkare är inte bara negativt för patienterna, det är också en dyrbar lösning för de svenska skattebetalarna. Det beror inte bara på att det pris landstinget betalar till bemanningsföretaget är avsevärt högre, ibland nästan dubbelt så högt, som lönekostnaden för egen personal. Inhyrda läkare genererar också fler remisser till andra vårdenheter och föreskriver fler provtagningar och röntgenundersökningar än vad ordinarie personal gör. Till det kommer också att förskrivningen av läkemedel ökar med inhyrda läkare. Detta var slutsatserna i en rapport som Landstingsförbundet presenterade 2003. Följden blev att flera landsting meddelade att de satte stopp för inhyrd vårdpersonal. Men nu har pendeln slagit tillbaka.

– Ett plötsligt totalstopp av hyrläkare är ett konstigt sätt att försöka lösa problemet på, i stället för att åtgärda de grundläggande bristerna, säger Anders Anell, vd på Institutet för hälsoekonomi.

Dåliga arbetsvillkor, missnöje med ledning och landsting är vid sidan av löneläget de vanligaste förklaringarna som läkarna själva ger på frågan varför de valt att arbeta som stafettläkare. Det visar en enkät som Distriktsläkarföreningen nyligen låtit göra. 1 av 10 tillfrågade svarade att de jobbat som hyrläkare någon gång under 2006. 37 procent av dessa hade lämnat en fast tjänst för att endast jobba som uthyrningsläkare.

– Stafettläkarna flyr ifrån en arbetssituation som upplevs som dålig, snarare än till något som man upplever är mycket bättre, säger Distriktsläkarföreningens ordförande Benny Spångberg.

En hyrläkarlön kan variera, men ligger ofta någonstans mellan 20 000 och 30 000 kronor i veckan, beroende på arbetslivserfarenhet. Mest intressant är det att jämföra vad kostnaden blir för landstingen. Enligt Stig Engcrantz, vd på bemanningsföretaget Dedicare, så fakturerar bolaget någonstans mellan 700 och 850 kronor i timmen för en hyrläkare. Då ingår alla avgifter, till och med resor och uppehälle för läkaren.

Stig Engcrantz räknar med att den totala månadskostnaden då skulle hamna på dryga 140 000 kronor. Det ska jämföras med den genomsnittliga månadslönen för en fast anställd allmänläkare inom primärvården, som är 55 452 kronor. Lägger man till övriga avgifter för arbetsgivaren hamnar man bara på omkring 80 000 kronor.

Landstinget i Västra Götaland ligger i topp när det gäller kostnader för inhyrda läkare. Enligt prognosen blir 2007 ett rekordår: 287 miljoner landar notan på.

– Vi har haft en ambition sedan 2002 att minska våra kostnader för bemanningsföretag, men vi har svårt att rekrytera läkare, säger Christina Ederström, på landstingets personalavdelning.

Även psykiatrin brottas i dag med rekryteringsproblem. I Värmland täcks i dag en tredjedel av läkartjänsterna inom psykiatrin av inhyrd personal.

– Hyrläkarnas utbredning inom allmänvården är illa nog, men det är ännu värre inom psykiatrin där patienterna ofta är sårbara och behöver kontinuitet i kontakten med sjukvården, säger Stig Andersson, pensionerad läkare.