Arkitektur med politisk sprängkraft

Text: Lars Anders Johansson

- Det här gick vi till val på, och nu förverkligar vi det, säger 33-årige Oskar Weinmar (M), kommunstyrelsens ordförande i Upplands Väsby.

Han pekar ut mot en ordinär parkeringsplats, omgiven av miljonprogramsbebyggelse från 1970-talet: lådformade vita radhus med platta tak och höga flerfamiljshus med rödaktiga, så kallat underhållsfria, fasadmaterial. En intetsägande plats som otippat hamnat i fokus för en av de senaste årens allra hetaste arkitekturdebatter.

– Här ska det byggas tre bostadskvarter med 300 lägenheter i klassisk arkitektur, förkunnar kommunstyrelsens ordförande stolt.

Upplands Väsby norr om Stockholm är annars inte platsen de flesta förknippar med arkitektur i äldre stil. Kommunen med sina drygt 45 000 invånare är starkt präglad av 1970-talets massbyggen. Centrum ligger inklämt mellan järnvägen och motorvägen.

För dem som passerar i bil är det hotellbyggnaderna i glas och stål vid motorvägen som märks. Köpcentrumet intill ett av hotellen hette tidigare »Infra City«, vilket förmodligen lät modernt en gång i tiden. Nyligen döptes det om till »Bredden«.

Uppmärksamma tågresenärer kan i stället se det pyramidformade kommunhuset, sträcka sig mot skyn nära pendeltågsstationen. Mitt emot ligger »Mes­singen«, en rostfärgad byggnad från 2011 som rymmer kulturhus, bibliotek, teater, konditori och en gymnasieskola.

Under det storstilade namnet »Väsby entré« ska hela området få en ansiktslyftning som speglar den kommunala självbild som ryms i kommunens motto »Väsby växer, vågar och gör«. Hösten 2011 genomfördes därför en medborgardialog och året därpå presenterade den brittiska arkitektfirman Zaha Hadid Architects sitt förslag för hur tågstationen kunde få en ny skepnad.

Zaha Hadid (död 2016) ansågs vara en av vår samtids främsta arkitekter. Född i Irak men verksam i London sedan 1980-talet. Hennes byggnader kännetecknas av böljande, organiska former och förslaget för »Väsby entré« är i samma omisskännliga stil. Byrån uppgav att de hämtat inspiration från vikingaskepp.

Inte alla gillade visionsbilderna, och den politisk turbulens som uppstod ledde till att ett nytt parti bildades. »Väsbys bästa« kampanjade emot det brittiska förslaget, »rymdraket« kallade de det bland annat. I valrörelsen 2018 ledde det till att partiet ökade från två till fem mandat i kommunfullmäktige.

[caption id="attachment_652465" align="alignnone" width="991"] Beslutsfattare. Anders Rosén (V) och Oskar Weinmar (M)framför det pyramid- liknande kommunhuset i Upplands Väsby. FOTO: TOR JOHNSSON[/caption]

Moderaten Oskar Weinmar är bördig från Norrbotten. Han har valt att profilera sig hårt i frågor om stadsbyggnad och arkitektur och anser att politiken ska driva på så att det som byggs i kommunen motsvarar invånarnas efterfrågan.

Det är en kontroversiell ståndpunkt bland dem som menar att politiken ska hålla sig borta från frågor som rör gestaltning, men den går hem hos väljarna.

Platsen där det ska uppföras tre bostadskvarter i klassisk arkitektonisk stil och ett parkeringhus har alltså utlöst en infekterad nationell debatt om arkitektur och stadsbyggnad.

Egentligen är det två diskussioner som överlappar varandra: en om gestaltningsfrågan och en om det politiska tillvägagångssättet.

Efter valet 2018 inledde den nya kommunledningen ett arbete med att ta fram ett styrdokument som ger riktlinjer för de estetiska aspekterna i byggandet i kommunen. Det antogs i juni förra året och utgår ifrån svaren i den medborgardialog som genomfördes med webbenkäter under hösten 2019.

Totalt svarade 671 personer på enkäten, varav 580 bosatta i kommunen. I enkäten fick deltagarna ange vilka arkitektoniska stilar som de föredrog och ville se mer av i kommunen – respektive vad de inte uppskattade och helst ville slippa.

Mest uppskattade bland medborgarna var de äldre arkitekturstilarna, från epoker före modernismens genombrott. Högst upp hamnade jugendstilen, med dess mjuka, organiska former, ofta med inspiration från växtriket. Längst ner på listan hamnade den stil som i undersökningen benämndes »miljonprogram« och som inte är en stil i egentlig bemärkelse utan snarare en sammanfattning av den arkitektur som dominerade från slutet av 1960-talet och framåt då en miljon bostäder byggdes i Sverige inom loppet av ett decennium.

Det är också den typ av bebyggelse som dominerar Upplands Väsbys centrala delar och som även kringgärdar tomten med parkeringsplatsen där det ska byggas i klassisk stil.

Gestaltningsbilagan slår detaljerat fast hur det ska byggas i kommunen framöver, vilka estetiska kvaliteter från de äldre stilarna som man ska ta fasta på och vilka egenskaper hos miljonprogrammets bebyggelse som ska undvikas.

Till exempel är det »viktigt att en byggnad både tål att ses på långt håll och upplevas nära i detalj. Dekorer och utsmyckning av olika slag infogas gärna och då med god form och i lämpliga material.« Det står också vilka »attribut som bör förekomma i mindre utsträckning«, till exempel »ensartade och storskaliga fasader utan variation« liksom de av medborgarna minst uppskattade materialen – betong och plåt.«

I detta skede fanns det dem som tyckte att politiken lade sig i och styrde för mycket, till exempel Vänsterpartiets gruppledare Anders Rosén, som menade att det var ett för litet urval av väsbyborna som deltagit i enkätundersökningen, endast 1,5 procent, och att frågeställningen varit för vinklad.

– Man visade bilder på några vackra byggnader från Stockholms innerstad och så några bilder på gräsliga byggnader från miljonprogrammet och så frågade man vilka som folk tyckte var finast. Sedan fick man ett ganska givet resultat, säger Rosén och tillägger:

– Som man frågar får man svar. Medborgardialogen genomfördes på ett ganska ytligt sätt kan jag tycka.

Oskar Weinmar håller inte med om att urvalet var för litet.

– Nästan 700 personer är en väldigt stor andel av befolkningen som deltog. Om man tittar på många andra medborgardialoger brukar det vara mycket färre, säger han.

Men styrdokument och visioner är en sak, genomförande någonting annat. Markanvisningstävlingen för tomten med parkeringen i Upplands Väsby är unik i sitt slag, eftersom den så tydligt stipulerar vilka fyra stilar som tävlingsbidragen får vara ritade i. Nämligen dem som rankades högst i enkätundersökningen: jugend, nyrenässans, 1920-talsklassicism och nationalromantik.

Anders Rosén är kritisk.

– Jag tänkte väl då att det handlade om att inspireras av olika stilar, att se vilka kvaliteter hos de olika stilarna som gjorde dem populära och som man kunde ta med sig. Men sedan när man gjorde det här skarpt så kokade man ner det till ett antal namngivna stilar, och då bygger man bara pastischer.

Han har inget eget förslag kring hur gestaltningen skulle kunna förankras bättre hos allmänheten, men menar att professionen, arkitekterna, borde få större utrymme i gestaltningsfrågorna.

Oskar Weinmar menar dock att han genomför vad medborgarna efterfrågar.

– Jag företräder väsbyborna och jag vet att de vill se det här tillskottet till sin kommun. Byggherrar och arkitekter är nödvändiga och bidrar med mycket. Men vi som förtroendevalda måste också kliva fram och ställa krav på dem som bygger, liksom vi ställer krav på dem som bedriver skola eller har äldreomsorg.

I arkitektkåren går åsikterna isär om Upplands Väsbys markanvisningstävling, med dess tydliga instruktioner att bidragen måste rymmas inom fyra olika klassiska stilar.

»Arkitekturen är en långsam konstart, den lånar sig inte riktigt väl till att bli en politisk quick fix«, sa arkitekten Malin Zimm i ett tv-inslag om tävlingen i juni 2020.

»De sex utvalda förslagen på hemsidan besannar mina värsta farhågor«, säger arkitekturhistorikern Magnus Rönn till tidskriften Arkitekten i januari 2021.

[caption id="attachment_652466" align="alignnone" width="991"] Stoppat. David Chipperfields skiss av Nobel Centre på Blasieholmen i Stockholm blev aldrig mer än en just en skiss.[/caption]

På branschorganisationen Sveriges Arkitekter är förbundsdirektör Tobias Olsson försiktigt positiv till tävlingen som sådan, men menar att den kunde ha utförts på ett bättre sätt.

– Det är jättebra att man konkurrensutsätter kvalitet på det här viset i en markanvisningstävling, det är vi ofta för, det vill säga att man inte bara går på vem som bygger billigast.

Tobias Olsson tycker att det är bekymmersamt att ambitionerna vad gäller kvalitet verkar utgå från fasaden, vilket han visserligen har förståelse för då det är det första man ser när man går förbi ett hus, men att andra viktiga aspekter riskerar att hamna i skymundan.

– Att slå fast fyra stilar är att börja i fel ände. Jag förstår vad det är de försöker uppnå, att de byggnader som uppfördes för hundra år sedan har vackra fasader, men det finns många andra kvaliteter som gör dem populära, som man riskerar att missa om man bara fokuserar på fasaden.

Förbundsdirektören på Sveriges Arkitekter, Tobias Olsson, menar att den samtida arkitekturdebatten ofta hamnar fel när den målar upp en motsättning mellan stilar före och efter modernismen. Den viktiga skillnaden är den mellan bra och dålig arkitektur. Därför är han positivt överraskad över att så många förslag inkom till tävlingen.

– Jag är förvånad och glad över att så många byggherrar lämnat in anbud. Det trodde jag inte, eftersom det finns så många fördyrande omständigheter och det inte är såhär som byggherrarna brukar jobba.

***

Frågan om gestaltning och arkitektur har en stark politisk laddning. Men är den en höger–vänster-fråga?

Nej, inte någon typisk sådan, tycker vare sig Oskar Weinmar (M) eller Anders Rosén (V) i Upplands Väsby. Men kanske, funderar Rosén, skulle projektet i Upplands Väsby kunna vara en moderat testraket.

– Oskar har varit väldigt smart och fått genomslag för det här projektet genom att anknyta till Arkitekturupproret och den debatt om arkitektur som förs nationellt. Hur pass organiserat det är bakåt i hela partiet har jag ingen möjlighet att uttala mig om, men det känns lite åt det hållet, säger han.

Valet 2018 var illustrativt för sprängkraften när det gäller utformningen av nybyggen. Inte bara i Upplands Väsby red lokala uppstickarpartier på vågor av missnöje med planerade stadsbyggnadsprojekt och lyckades utmana de dominerande maktpartierna.

I Knivsta, mellan Uppsala och Upplands Väsby, blev lokalpartiet Knivsta.nu tredje störst, efter en framgångsrik kampanj som framför allt riktade sig mot Moderaternas planer på storskaligt bostadsbyggande i centralorten.

I skärgårdskommunen Vaxholm gjorde det lokala Waxholmspartiet ett succéval och blev största parti med 24,9 procent, medan Moderaterna backade från 31 procent i valet 2014 till 22,4 procent år 2018. Waxholmspartiet kallar sig för ett »lokalt parti med borgerlig profil« och högt upp på deras agenda står att »bevara Vaxholms karaktär som skärgårdsidyll«.

Även i traditionellt moderata Danderyd norr om Stockholm tappade Moderaterna väljare på stadsbyggnadsfrågorna år 2018. Där var det planerna på storskaligt bostadsbyggande, bland annat runt Enebybergstorg, som fick nästan en femtedel av moderatväljarna att gå till andra partier.

Elaka tungor har länge talat om att det på många håll finns en »betongkoalition« mellan S och M i stadsbyggnadsfrågorna, eftersom de två partierna varit mest benägna att driva på för storskaliga byggnadsprojekt i de kommuner de styrt. Valet 2018 tyder dock på att Moderaterna straffats hårdare när de kört över väljarnas estetiska preferenser i stadsbyggnadsfrågorna.

I Stockholm stödde Socialdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna Nobelstiftelsens planer på att bygga ett Nobelcenter på Blasieholmen i huvudstadens historiska hjärta. Förslaget, ritat av den brittiske arkitekten David Chipperfield, väckte en storm av protester från engagerade medborgare. Vid ett protestmöte arrangerat av nätverket Blasieholmens Vänner uppmanade stadsbyggnadsborgarrådet Joakim Larsson (M) väljare som tyckte att frågan om Nobelcentrumet var viktig att rösta på något annat alliansparti.

Tidningen Fastighetsvärlden kunde efter valet visa att Moderaterna tappat stort i de valdistrikt som närmast berördes av projektet. I valdistriktet »Hedvig Eleonora 6 Nybroplan«, som ligger vid Dramaten, backade Moderaterna 15,2 procent; i valdistriktet »Oscar 3 Strandvägen« tappade Moderaterna 15,9 procent och i valdistriktet »Oscar Strandvägen Ö m fl« förlorade partiet hela 18,6 procentenheter.

Efter valet har partiet i många kommuner antagit en ödmjukare och mer lyssnande hållning. Flera moderata företrädare i andra kommuner har anslutit till den linje i stadsbyggnadsfrågorna som gjorde Oskar Weinmar till vinnare i Upplands Väsby. Sommaren 2020 undertecknade han tillsammans med tre andra moderata kommunstyrelseordförande, från Nacka, Lidingö och Danderyd, en debattartikel i Svenska Dagbladet (24 juni 2020) med budskapet att byggandet måste utgå från kommuninvånarnas åsikter.

»Vill vi se byggande och utveckling så måste den vara trivsam, skapa trygghet och utgå från den vanliga medborgaren. Inte ifrån en smak- och tyckarelits preferenser« skrev Mats Gerdau, Daniel Källenfors, Oskar Weinmar och Hanna Bocander.

Kritiken lät inte vänta på sig. Elisabet Elfström, vice förbundsdirektör för Sveriges Arkitekter, menade att de moderata kommunalråden målade upp en falsk motsättning mellan »arkitekteliten« och »vanliga medborgare«. Vad de fyra kommunalråden frågade sig, liksom antagligen deras kollegor i andra kommuner, är dock antagligen om de kan lyckas överbrygga klyftan mellan partiet och de moderata väljarna.

***

[caption id="attachment_652467" align="alignnone" width="991"] Strandvägen goes Växjö. Byggmästaren heter huset som arkitektbyrån Spridd har ritat. Och trots att debatten redan har pågått flera år är byggstarten inte planerad förrän om två år.[/caption]

- Det är det här vi brinner för, det är det här vi vill jobba med«, säger Elise Wiklund, som tillsammans med sambon Eric Norrin sedan ett år tillbaka driver arkitektbyrån Tradition Arkitekter i Stockholm.

Jag träffar dem på ett kafé söder om stan för att tala om projektet i Upplands Väsby. I markanvisningstävlingen kvalificerade sig 18 inkomna bidrag för att delta i tävlingen. Av dessa gick sex förslag vidare till final. Vilka arkitekter och byråer som låg bakom de förslag som gick vidare är i skrivande stund inte offentliggjort. Tradition Arkitekter hör till de tolv som inte gick vidare, vilket de meddelat på sin Facebooksida.

– Vi kom in väldigt sent i tävlingen, eftersom vi inte visste om vi över huvud taget kunde delta, säger Elise Wiklund.

– I just den här tävlingen måste man ha ett större byggbolag i ryggen, en ekonomisk garanti för att folk inte bara skickade in fantasiprojekt som inte gick att genomföra, fyller Eric Norrin i.

Deras byrå är nischad på att rita byggnader i stilar från före modernismen. För de två unga arkitekterna är tävlingen i Upplands Väsby en betydelsefull vattendelare.

– Väsbyborna har sagt ifrån. De vill se någonting annat än det som vanligtvis byggs, säger Elise Wiklund. Kanske för att klassisk arkitektur är vad de saknar ur arkitekturhistorien.

De frågade sig först om den aktuella tomten för markanvisningstävlingen verkligen var rätt plats att bebygga i en stil hämtad från förra sekelskiftet. Ett återkommande argument i den rörelse som förespråkar ett återupplivande av en äldre arkitekturtradition är betydelsen av platsen och anpassning till den befintliga bebyggelsen. Sedan tog de fasta på det gamla mässingsbruket vid stationen som de inkorporerade i sitt tävlingsbidrag.

– Vi försöker anknyta till byggnader som har rivits. Och är det någonstans som det skulle behövas lite trevlig arkitektur så är det ju där, säger Elise Wiklund.

Även om de inser att tre bostadskvarter i sekelskiftesstil blir en främmande fågel bland miljonprograms­husen i Upplands Väsby tycker Eric Norrin att fördelarna uppväger:

– Att bygga fem, sex nya kåkar i innerstadsstil i centrala Stockholm vore en promilles ökning, men där ute blir det ju hundra procents ökning.

Han håller inte med Tobias Olsson på Sveriges Arkitekter om att det inte finns någon motsättning mellan arkitekturen före och efter modernismen.

– Hela poängen med modernismen var att klippa banden till det gamla, till traditionen. Det var budskapet från funktionalisterna i acceptera-manifestet, och i Le Corbusiers idéer om hus som maskiner att bo i.

Elise Wiklund fyller i:

– Det finns ett starkt motstånd bland arkitekter mot det klassiska. Vi talar av egen erfarenhet. Vi har gått på en arkitekturskola i fem år och hela tiden fått pikar när vi föreslagit något som liknar spröjs eller påminner om något historiserande.

Begreppet klassisk arkitektur är inte helt lätt att ringa in. Ibland används det för att beteckna all arkitektur från tiden före modernismen, ibland används det snävare i bemärkelsen klassicistisk, det vill säga arkitektur som utgår från stilordningar från antikens Grekland och Rom.

I boken När Sverige blev modernt, som vann stora fackbokspriset 2018, skildrar förläggaren och författaren Per I Gedin modernismens genombrott i Sverige på 1930-talet:

»Den viktigaste orsaken till att diskussionen kring funktionalismen blev så polariserad och kompromisslös var att den inte enbart var en arkitekturstil, utan minst lika mycket en ideologi. Från första början följde funktionalismen en obruten linje av ideologiska krav.«

Denna funktionalistiska ideologi och estetik fick sitt publika genombrott i Sverige i och med Stockholmsutställningen 1930, och var redan från början ett elitprojekt. Politiskt inflytande kom den att få när funktionalismen inkorporerades som en del i det socialdemokratiska folkhemsprojektet. Bland annat genom den bostadssociala utredningen, som verkade mellan 1933 och 1947, skulle funktionalismen få stor påverkan på efterkrigstidens byggande.

Den som vill sätta sig in i de funktionalistiska pionjärernas ideologi kan ta del av deras tankar i pamfletten acceptera från 1931. Den innehåller ett glödande manifest för en ny arkitektur för en ny människotyp, massmänniskan. Historiserande estetik dömdes ut som verklighetsfrämmande esteticism. Kritik mot att de modernistiska husen såg ut som tråkiga lådor avfärdade acceptera-författarna som klichéer vilka avslöjade den inre osäkerheten hos bedömaren.

Men kritiken fick förnyad kraft av den rivningsvåg som svepte över de svenska stadskärnorna under 1960-talet. Mellan 1960 och 1970 revs 40 procent av det svenska bostadsbeståndet som byggts före år 1900. Rivningsvågen, som har skildrats av Anders Wahlgren i dokumentärfilmen När Domus kom till stan från 2004, är fortfarande ett smärtsamt minne för många som var med på den tiden.

Under rivningarna försvann en stor del av bebyggelsen i klassisk tradition och ersattes med modernistisk bebyggelse. De hus som finns kvar från tiden före funktionalismen tillhör i dag de mest efterfrågade, oavsett vilken måttstock man använder; opinionsmätningar, kvadratmeterpriser eller mäklarstatistik.

Även när det gäller nybyggnation är efterfrågan på hus i äldre stilar större än utbudet. Enkätundersökningen i Upplands Väsby är inte den enda i sitt slag. Liknande undersökningar från både Sverige och utlandet pekar åt samma håll: en majoritet föredrar en förmodernistisk arkitektur. Bilden bekräftas av småhusmarknaden, där slutkunden för ett nybygge ofta själv är beställare.

***

D et är inte bara markanvisningstävlingen i Upplands Väsby som fått kritik på senare år för att vilja bygga nytt i äldre stilar. När it-entreprenören Björn Sundeby för fem år sedan aviserade att han i hemstaden Växjö ville uppföra flera kvarter i den sekelskiftesstil som syns på Strandvägen i Stockholm, väckte det kraftiga reaktioner bland arkitekter. Detta trots att projektet ritats av den ansedda arkitektbyrån Spridd.

Först ut var arkitekten Petra Gipp, tidigare ledamot av juryn till Kasper Salinpriset, som i tidskriften Arkitekten (23 maj  2016) dömde ut diskussionen om projektet redan innan den kommit i gång: »Debatten är oinitierad, ytlig och okunnig. Vad som är vackert och fult handlar inte om stilar utan om bra material, kvalitet och goda rum. Arkitektens roll är att tolka sin samtid, och det kan leda till vitt skilda uttryck.«

Några dagar senare undertecknade hela 15 arkitekter verksamma i Växjö ett öppet protestbrev i Smålandsposten (28 maj  2016) där de menade att hela projektet var malplacerat och hotade det kulturhistoriska riksintresset i centrala Växjö. De fick svar i samma tidning (7 juni  2016) av vänsterpartisten Mikael Karlsson som i en debattartikel undrade varför dessa arkitekter inte engagerat sig när ett antal kulturhistoriskt värdefulla miljöer i staden hotats.

Sedan dess har debatten om det planerade bygget i Växjö rullat vidare på samma sätt. Kritiken mot att bygga i äldre stilar har framför allt kommit från arkitekter. Även een amerikanske arkitekturprofessorn Robert McCarter fann för gott att sätta ner foten. I en artikel som översattes till magasinet Form ansåg han att projektet i Växjö var »djupt deprimerande« och han »förfärades« av »detta slags nationalromantiska mischmasch 120 år efter dess ursprungliga tid, plats och kultur«.

Bland allmänheten har mottagandet varit mer positivt. Enligt Björn Sundeby har de positiva reaktionerna strömmat in från hela landet, och företaget har inte fått en enda negativ kommentar på sina inlägg om saken i sociala medier. Fem år efter att debatten bröt ut har första spadtaget ännu inte tagits, men bygget planeras nu starta år 2023.

***

D et har även tidigare gjorts försök att bryta med den modernistiska estetiken. År 1980 publicerade arkitekten Hans Asplund (son Gunnar Asplund som skrivit under manifestet acceptera!) boken Farväl till funktionalismen. I den dömde han ut den funktionalistiska ideologin. Det kommande decenniet skulle också komma att se en motrörelse till arkitekturen för massan i form av postmodernismen, en arkitektur som plockade upp element från äldre, historiserande stilar.

Postmodernismen är dock ingenting som de unga arkitekterna Elise Wiklund och Eric Norrin identifierar sig med.

– I mina ögon är postmodernism att klistra på historiserande attribut. Jag vill verkligen försöka anknyta till den gren som man sågade av på 30-talet, till det traditionella hantverket och planeringen, och de lärdomar från antiken som vi kan ta till oss i dag, säger Eric Norrin.

Han är inte bara engagerad i frågan om klassisk arkitektur i sin yrkesutövning. Som en av grundarna till rörelsen Arkitekturupproret har han bidragit till att förskjuta debatten i den svenska offentligheten. Arkitekturupproret började 2014 som en Facebookgrupp för människor som var kritiska till de byggnadsstilar som dominerade i samtiden. Gruppen växte snabbt och hade snart tiotusentals engagerade medlemmar. År 2016 instiftade de Kasper Kalkonpriset för årets fulaste byggnad, en parafras på branschorganisationen Sveriges Arkitekters prestigefyllda Kasper Salinpris.

I dag har Arkitekturupprorets huvudgrupp över 50 000 medlemmar, och utöver den finns ett antal nischade sidogrupper. De har fått stort medialt genomslag, men har också kritiserats för tonläget, då det händer att namngivna arkitekter och byråer häcklas och hånas.

För två år sedan publicerade tidskriften Arkitekten ett granskande reportage av journalisten Max Sohl Stjernberg, »Arkitekturupproret – fem år av hånfulla nätkommentarer«. Han beskriver där en resa med en grupp från Arkitekturupproret till Borlänge, som av gruppens följare röstats fram till Sveriges fulaste stad.

Eric Norrin och Elise Wiklund figurerar i artikeln. De tycker att det var en trevlig skildring av resan. Andra medlemmar i Arkitekturupproret var inte lika nöjda med granskningen. I slutet av reportaget berättar Sohl Stjernberg hur företrädare för upproret under pseudonym uppmanat honom att avstå från att publicera, eftersom det annars skulle tolkas som en uppmaning till bråk.

Tobias Olsson på Sveriges Arkitekter, som ofta varit måltavla för Arkitekturupprorets utfall, är kritisk till gruppens metoder.

– De använder sig av falska Facebookprofiler som postar saker och när man sedan ställer frågor så försvinner de. Inledningsvis försökte vi ha en dialog med Arkitekturupproret, men vi har insett att det inte går. Men vi är glada för intresset för arkitektur som de har skapat.

Olsson menar att mycket av arkitekturupprorets kritik riktats åt fel håll.

– Vi har sagt till Arkitekturupproret tusen gånger att de borde ställa sina frågor till byggherrarna i stället, men det vill de inte göra, för de är fast i sin föreställning om arkitekternas smakmonopol.

Olsson säger att det är byggherrarna som bär det yttersta ansvaret för hur det som byggs ser ut. Arkitekten är en inhyrd konsult, med begränsat handlingsutrymme.

– Arkitekturupprorets anhängare kanske ser arkitekten som fienden, trots att denne i många frågor står på samma sida mot byggindustrin. Här saknas en viktig del i debatten.

Eric Norrin är av en annan uppfattning och menar att yrkeskåren bär ett stort ansvar.

– Jag hörde ingen kritik från byggherrar mot Björn Sundebys projekt i Växjö. Det är bara arkitekter som uttalar sig raljant om det här.

Han menar att skråets egna tävlingar avslöjar den likriktning som råder.

– Se på tävlingen om utbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek. Den är väl det yttersta beviset på att det är arkitekterna det hänger på. Det finns ingen byggare inblandad. Ofta ser visionsbilden till och med ännu tråkigare ut än när det är byggt. Jag skulle till och med säga att byggherrarna ofta förmildrar arkitekternas visioner.

Tobias Olsson tror däremot att debatten skulle bli bättre om byggherrarna själva tog en större plats i den.

– I dag har vi fått ett slags triangulering där »folket« ställs mot arkitekterna, men byggherrarna kommer undan. Om insikten sjunker in att problemet är att arkitekterna har för lite att säga till om, inte för mycket, tror jag att vi kan få en mer konstruktiv debatt.

Text: Lars Anders Johansson