Förvandlaren

Text:

Villan var röd och låg intill Solna kyrkogård. Det var 1973, sladdisen David Lagercrantz var elva år och enda barnet som bodde kvar hemma. Med pappa Olof Lagercrantz, chefredaktör för Dagens Nyheter och en av landets ledande kulturpersonligheter, och mamma Martina Lagercrantz, hemmafru. Runt bordet satt ofta småberusade poeter som hånade etablissemangets mäktiga medelmåttor.

David Lagercrantz ville vara kaxig och tillhöra ett gäng, men kände sig vek. En dag tog någon miste, »du heter Kenta, va?«, och David blev smickrad. Han tittade upp mot de alldeles nybyggda 14 våningar höga och 100 meter långa husen på Hagalund; att bo i de blåskimrande plåtlådorna var för honom ett mått på styrka.

Ibland när David Lagercrantz berättar om villan intill kyrkogården är den blå, men oftast röd. Han är full av sådana berättelser. Många gånger handlar de om viljan att bli någon annan, roller han spelat, gräset som verkat grönare. De landar inte sällan i faderns storhet och sonens otillräcklighet, viljan att visa att också han kan lyckas.

Just nu är han mitt uppe i en ny anekdot av sitt livsbygge, kanske det största identitetsbytet hittills. Han har klivit in i en internationellt storsäljande författares universum och tagit över hans karaktärer. David Lagercrantz har skrivit uppföljaren till Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Efter åttio miljoner sålda böcker finns det en del läsare med förväntningar.

Den litterära agenten Magdalena Hedlund var på gott humör, hon beställde in vin till lunchen med sin nya klient David Lagercrantz. De satt på stockholmsförlagens franska älsklingskrog Pastis, mitt i Stockholms Gamla stan. Det var tidig vår 2013 och en fredag att fira.

Två år tidigare hade David Lagercrantz Zlatanbiografi publicerats och gjort omedelbar succé. Nu var han missnöjd med omstruktureringen av rättighetsavdelningen hos Bonniers och ville i stället anlita Magdalena Hedlund och hennes kolleger på en fristående agentur.

David Lagercrantz var som vanligt underhållande och berättade om hur hans hustru, Anne Lagercrantz, tycker att han blir en bättre författare när hans tankar får gifta sig med någon annans. Det brukar han göra. De helt uppdiktade karaktärerna har en tendens att bli för tungsinta, uppges hustrun tycka. Han pratade också om hur uppdragsskrivandet triggar och förhöjer honom.

pappan

Magdalena Hedlund arbetar i huvudsak för Moggliden AB, Stieg Larssons dödsbo som drivs av hans far Erland och hans bror Joakim. Hon har arbetat med Larssons utlandsrättigheter i stort sett sedan den dag, år 2003, då Robert Aschberg ringde till Svante Weyler, dåvarande förlagschef på Norstedts, och bad honom titta på sin gode vän Stieg Larssons tre färdigskrivna manus. Genomläsning och kontraktsskrivning skedde i rasande fart och vid den tiden var Magdalena Hedlund anställd på förlaget. Senare sa hon upp sig och startade eget, bland annat för att ägna sig åt rättighetsfrågorna som uppstått kring Stieg Larssons efterlämnade verk. Hon har tagit emot förfrågningar om musikaler i Korea, dataspel i USA, franska serieböcker och – återkommande – propåer om uppföljare på böckerna.

Hon känner Lisbeth Salander, Stieg Larssons släktingar och det internationella försäljningsläget mycket väl.

På Pastis, över ett eller kanske två glas vin, lärde hon känna också David Lagercrantz. Hon fick en idé.

– Jag sa inget då, jag har inte de mandaten. Men jag tog med mig tanken till Eva Gedin och familjen Larsson.

Hon förväntade sig motstånd. Eva Gedin, förlagschef på Norstedts, hade hela tiden förhållit sig avvaktande till att utveckla Stieg Larsson-industrin.

Internationella förlag hade tjatat länge, ett hade presenterat en färdig plot och en färdig författare. Svaret hade varje gång varit nej. Visst hade diskussionen om uppföljare pågått mellan Eva Gedin, Magdalena Hedlund, Erland och Joakim Larsson, men de var inte framme vid något beslut.

Nu såg Eva stillsamt intresserad ut och sa:

– Ja. Ja. Inte alls en dum idé.

David Gunnar Fransiscus Lagercrantz heter Gunnar efter Ekelöf och Fransiscus efter ett av Dantes möten i »Den gudomliga komedin«.

Han har ärvt litteraturen, och hans karriär bygger på att förhålla sig till detta arv. Han återkommer ständigt till det när han ska förklara sina drivkrafter och bevekelsegrunder.

Arvet är en ångest, men ångesten är också en del av arvet.

Eftersom David Lagercrantz släkt i många generationer befunnit sig i offentligheten är familjehemligheterna till stor del nedskrivna i biografier.

Den inflytelserika poeten och historikern Erik Gustaf Geijer, var en tidig släkting. Likaså Erik Brahe som avrättades på Riddarhustorget 1756 efter att ha varit upprorsledare när drottning Lovisa Ulrika försökte ta makten.

David Lagercrantz farmor Agnes Hamilton var grevinna, hon lobotomerades och vistades större delen av sitt liv på Långbro mentalsjukhus. Hennes kusin hette Agnes von Krusenstjerna, var framgångsrik författare, tongivande i kulturdebatten på trettiotalet och sinnessjuk även hon. Farmors far, Hugo Hamilton, var civilminister och landshövding. Farmors bror spelade bort drottning Sofias reskassa i Monte Carlo.

En faster tog livet av sig genom att hoppa från sitt fönster som 19-åring, en annan vistades mycket på psykiatriska kliniker, en farbror var manisk, en fjärde kastade sig från Katarinahissen. En femte heter Arvid Lagercrantz, han har varit chef för Eko-redaktionen och senare vd för Sveriges Radio och har skrivit om sin bipolära sjukdom. Davids syster Marika Lagercrantz är en etablerad skådespelare och står honom nära.

Olof Lagercrantz, Davids far, verkar ha klarat sitt psyke trots den svåra uppväxt han beskrivit. Han fördjupade sig i stället i arbete. Han var en far som inte fick störas när han ägnade sig åt det allra viktigaste, skrivandet. I ett brev till sin halvbror Arvid skrev han:

»Jag söker livet i dikten, därför att det är där jag tror att de sannaste och uppriktigaste avtrycken finns.« För barnen framstod han ofta som bortvänd från det liv de tillhörde.

Olof skriver också om tyngden av att bära sitt namn och vilka förväntningar det innebär. Såsom sonen David senare vittnar om sin tyngd under samma namn:

– Jag har hela mitt liv känt mig som en besvikelse i förhållande till min far. Prestation är viktig i vår familjs historia fylld av fantastiskt framgångsrika människor men också av personer som fått psykiska problem och tagit livet av sig. Båda vördas, sa David Lagercrantz i en intervju med Aftonbladet 2013.

Olof Lagercrantz skrev biografier över författare som Agnes von Krusenstjerna, Stig Dagerman, Dante, Gunnar Ekelöf och August Strindberg.

David Lagercrantz biografier berättar om äventyraren Göran Kropp, uppfinnaren Håkan Lans, matematikern Alan Turing och fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic.

David Lagercrantz flyttade hemifrån när han var 18 år. Han studerade på journalisthögskolan där han använde ordet »interlokutör« och anklagades av studiekamraterna för att förakta folket. Det fanns fler faktorer som bidrog till utanförskapet, som de handsydda kostymerna från skrädderiet Götrich med honnörsorden »ansvar, kunskap, tradition«.

Han ansträngde sig krampaktigt för att bli omtyckt, för att bli någon annan. Efter sin examen sökte han jobb som kriminalreporter och hamnade på Kvällsposten i Malmö.

– Den sämst ansedda dagstidningen i landet, förklarade faderns vän Harry Schein vänligt för den nybakade journalisten.

David har själv beskrivit arbetet som »en handelsresa i mord och död«, så långt ifrån den intellektuella höjden på kultursidorna – och i hemmiljön – som möjligt var.

– Kriminalreporter på Kvällsposten lät ungefär som pianist på en porrklubb. Det kändes underligt främmande, men också som teater – en lustig detalj i min biografi, har David Lagercrantz skrivit.

Han vågade inte bli något akademiskt eller konstnärligt vilket han egentligen ville, i stället blev han en av dem som en febrig sommar 1988 gjorde mördarna Juha och Marita till kvällstidningsföljetong och gav dem närmast rockstjärnestatus. Berusad av sina spaltmeter drevs han mot gränserna för att nå sin story. Tio år senare skulle David Lagercrantz skriva en bok om händelsen och hur den skavde i honom.

När mördarna var infångade den där sommaren erbjöd Expressen honom en anställning.

Han passade in mindre än någonsin. »För snygg, för rik, för uppknäppt skjorta«, minns en kvinnlig medarbetare. Trots att han tillfälligt hängt sina Götrichkavajer i garderoben för att inte sticka ut.

Bland de oborstade skinnvästarna som rekryterats till kvällstidningen från landsortspressen uppfattades David Lagercrantz som en sprättig snobb. En som droppade litterära referenser, hade provocerande många kontakter och slogs minst lika gränslöst som alla andra för att få löpsedlar. Någon »Kenta« togs han aldrig för i det sammanhanget.

flickan

början av nittiotalet fick David Lagercrantz en eftertraktad intervju med Ulf Lundell. Han följde artisten under en våt kväll, där sångaren blev allt bittrare för varje glas medan David antecknade. Texten var ocensurerad och utlämnande, en slags patetisk litania av en missförstådd rockstjärna där reportern slog fast att intervjuobjektet var i behov av hjälp. Den skulle väckt uppmärksamhet även i dag, säkert delats mycket på sociala medier. Branschens interna reaktion blev stark, journalister gick i taket över exploateringen av Lundell. Kanske förstärktes det av intervjuarens icke-folklighet och den intervjuades folklighet.

David Lagercrantz kände sig mobbad.

Efter bara fem år på Expressen sa han upp sig med motiveringen att han inte längre kunde göra våld på sig själv, och kollegorna himlade med ögonen. Snacket gick att det var lätt att hålla hög moral när man inte behövde få ihop till hyran, och så pratades det om tavlan. Tavlan hette »Fyrtornet II« och var målad av August Strindberg. Olof Lagercrantz hade köpt in den när han fördjupat sig i författarskapet och med åren steg den snabbt i värde. Även om familjen är adlig har den ingen ärvd förmögenhet, men när Olof sålde och fick ut 15,6 miljoner för tavlan delade han ut pengarna till sina barn. David stoppade in sin pott i en vindsvåning på Södermalm där han fortfarande bor, och kunde dessutom lämna sin anställning och börja leva som författare och frilansskribent.

I stället för snabba utryckningar för kvällstidningen gjorde han nu långa reportage i Månadsjournalen och talade om revansch och en lust att visa de gamla kollegerna att han dög. Han anlitades som skrivlärare och föreläsare och pratade om upprättelse även där, om att ta sig in i de mer respekterade områdena av skrivandet och journalistiken. Han började närma sig hemtrakterna.

Det blev så småningom åtta böcker, några spänningsromaner som gick ganska obemärkta förbi. Några biografier som fick ett välvilligt mottagande från kritikerna men inte rönte så mycket uppmärksamhet de heller. Han blev en författare som inte riktigt nådde det litterära etablissemanget eller tilldelades priser, men heller inte sålde storskaligt.

Förrän Lill-Abbe Bonnier bestämde sig för att David Lagercrantz vore den perfekta spökskrivaren av Zlatans självbiografi.

Historien om hur Zlatanboken blev till är modern förlagshistoria. Hösten 2010 satt David Lagercrantz och arbetade på en kärleksroman. Han var trött på att ägna sig åt andras liv och ville skriva något skönlitterärt med sina egna karaktärer. Men med Zlatan som lockbete föll han till föga, och snart hade han flyttat in på ett hotellrum i Milano. På kvällarna umgicks han med fotbollsstjärnan, fick ihop omkring hundra timmars intervjutid och kände sig ständigt närig. Författaren ville ha mer än fotbollsspelaren var beredd att ge, relationen var ojämlik men landade till slut i en kompromiss som båda parter kände sig nöjda med.

»Jag är Zlatan« blev en succé. David Lagercrantz fördjupade intervjuer och ifrågasättande förhållningssätt – han ville inte göra en hyllningstext – gifte sig lyckligt med Zlatans integritet och vinnarskalle.

Boken har sålt 800 000 exemplar i Sverige, och minst lika många i utlandet där den är såld till 30 länder. Dessutom nominerades den till Augustpriset och sägs ha fått unga killar i alla områden att uppleva läsglädje för första gången.

När man i dag betraktar Zlatanboken och mediebevakningen av den är det framför allt en sak som är anmärkningsvärd, nämligen hur David Lagercrantz beskrev sina förkunskaper i ämnet.

En reporter skrev »att bollen är rund hade han nog hört, men hur man rullar den visste han inte«. I en annan intervju beskrev David Lagercrantz hur han samlade namn på fotbollsspelare och idrottstermer och låtsades fatta vad Zlatan pratade om, men sedan googlade allt på kvällen när han kom hem till sitt hotellrum.

Han har också berättat hur han blev lite orolig över att Zlatan flera gånger om dagen ringde till »någon Erik Hamrén« (förbundskapten för landslaget). Kunde det vara en konkurrerande källa han läckte till?

Ändå hade David Lagercrantz redan 2002 skrivit en spänningsroman som delvis utspelar sig i internationell fotbollsmiljö. Själv spelade han under uppväxten fotboll i AIK, vilket han berättade när Anneli Jordahl 2003 intervjuade honom i sin bok »Klass – är du fin nog?«.

I boken berättade han också att när pappa Olof en gång följde med gick han och muttrade längs sidlinjen hela träningen. Det visade sig att Olof Lagercrantz tagit tillfället i akt och repeterat hela Sven Dufvas roll i »Fänrik Ståls sägner«.

David Lagercrantz sa vid samma tillfälle:

– Jag har varit galen i fotboll. Det tog mig 37 år att våga stå för det jag tycker om. (…) Det är en bra sinnebild för förljugenheten som ibland finns i kulturen.

Det var åtta år innan Zlatanboken kom och han hade glömt hur man rullar en boll.

Varför detta mörkande? Bluffar han?

Om man borrar i tidigare uttalanden framträder en annan, mer sammansatt, bild: rollspelaren. Författaren som inte bara har förmåga att bära andras röster i skrift, utan även i verkliga livet.

I hans bok om Åmselemorden beskriver David Lagercrantz klarsynt hur han intar pose efter tillfälle. En morgon tar han taxi till psykakuten och gestaltar en sargad och trasig ung man. Senare samma dag blir han tuff reporter på krogen och kan uppvakta de vackraste kvinnorna.

– Innerst inne är jag något annat! skriver han medan han förlorar självrespekten.

Med Anneli Jordahl pratar han försäljningssiffror och att »det blir ett gift att finnas i en bredare ström«. Han »kan välja bort ämnen för att de inte är tillräckligt publika«.

Men i samma samtal berättar han att han känner »ett milt äckel över massproducerandet« och uttrycker en längtan efter att skriva »på allvar«.

Mot denna bakgrund blir den fotbollsokunnige fotbollsälskaren David Lagercrantz logisk.

Förläggaren Abbe Bonnier hade uttryckt en förväntan om kulturkrock mellan sociala motpoler i David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovic, alltså anpassade sig kameleonten och förstärkte kontrasterna.

Redaktörerna från tidningstiden minns en skribent som gärna tog emot kritik, som ville få kommentarer, göra om. Som inte satte en ära i att försvara sina ordval utan tvärtom presenterade sig som bristfällig och angelägen att bli förd i rätt riktning.

En samarbetets man som skrev för att bli läst, men som ventilerade en oro över att vara lättviktig.

– Jag vet. Jag vet. Jag är verkligen dubbel, säger han till Anneli Jordahl.

Det fanns rykten om ett fjärde manus redan från början. När Stieg Larsson plötsligt avled uppstod arvstvist inför öppen ridå. Sambon sedan 30 år, Eva Gabrielsson, stod lottlös, medan Erland och Joakim, pappan och brodern, tog flyget från Umeå in på den mediala arenan.

I den vevan berättade Eva Gabrielsson att hon hade ännu en roman i sin ägo, ännu inte färdigställd. Uppgifterna om detta manus skiljer sig åt. Det har beskrivits som »nästan färdigt«, »200 sidor långt«, »knappt påbörjat«, »försvunnet« och »icke existerande«. På Norstedts sägs det att någon vid ett tillfälle faktiskt sett det, men förlagschef Eva Gedin förnekar sådan kunskap.

Familjekonflikten gick inte att lösa, och den efterlämnade sambon blev ett offer för lagbokens kompromisslöshet. Hon hade inte ens rätt till Stiegs halva andel av lägenheten de bott i tillsammans. Dödsboet gav dock tillbaka lägenheten och erbjöd också Eva Gabrielsson pengar från bokaffären, men hon var inte intresserad. Hon ville förvalta Stieg Larssons litterära arv på egen hand. I dag har dödsboet, genom bolaget Moggliden, den juridiska rätten till allt.

Datorn med det förmodade manuset hamnade hos tidningen Expo och försvann sedan, hur och var är inte klarlagt. Eva Gabrielsson har slutat svara på frågor om saken.

I stället har den fjärde boken fått en helt ny start, från noll. Idén från lunchen på Pastis, landade i precis rätt tid. Tankarna pågick redan fast lågintensivt.

Förlagschefen Eva Gedin sammanfattar den då pågående diskussionen om vem som skulle ta hand om uppföljaren ungefär så här: Det skulle kunna vara en journalist, van att formulera sig och ge sig in i nya ämnen. Man skulle också kunna tänka sig en person som liknade Stieg Larsson i politisk bakgrund. Det kändes helt klart bäst med en nordisk författare, helst en svensk, för att det svenska varit så stor del av fascinationen för Millenniums universum, och en dörröppnare mot världen. Det fanns inget egenvärde i att fråga en kriminalförfattare som redan hade en pågående deckarserie.

– När Magdalena föreslog David tror jag att vi alla kände att det stämde. Han har en journalistisk bakgrund, ett brett författarskap och har tidigare gått in i andras liv i litterära biografier.

På sensommaren 2013 tillfrågades David Lagercrantz, som tappade luften en smula. Han återhämtade sig snabbt och återkom med ett ja och strax därefter en färdig idé. Han förberedde skrivandet genom att läsa Stieg Larssons böcker från pärm till pärm flera gånger för att få grepp om karaktärer och stämning.

Uppdraget var att han skulle utgå från huvudpersonerna och vara dem trogen, men samtidigt stå på egna ben och bygga ihop en ny historia. Han har bland annat utlovat en mer temperamentsfull Mikael Blomkvist.

I slutet av året var förlaget redo att presentera sin plan i offentligheten. Det som fanns av manuset vid den tiden var tillräckligt för att de ansvariga skulle känna sig säkra på att komma till avslut.

Eva Gedin och Susanna Romanus har sedan dess arbetat nära David, som förläggare. De har haft kontakt flera gånger i veckan och stött och blött och tyckt. Skrivandet har på vissa sätt varit en kollektiv process.

– Troheten till Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist har varit det viktigaste. Det finns en del saker som man bara måste ta hem när det gäller dem. David behövde knäcka den koden, och där tror jag att vi har varit värdefulla för honom, säger Eva Gedin.

Strax efter jul i år var romanen korrekturläst och färdig för tryck. Den skickades med personliga bud ut till omkring 40 översättare, som arbetat med materialet på plats i de olika förlagens lokaler runt om i världen. Rutinen har varit att använda en uppkopplad dator för att söka information och en annan dator, utan kontakt med nätet, för att behandla texten. Allt för att undvika att bli hackade. Manuset har hållits inom väggarna för respektive förlag och har varje kväll låsts in i kassaskåp. Inte en manussida får läcka ut i förväg från förlagen och bara en handfull personer har läst på Norstedts.

Intresset för uppföljaren är överväldigande, även utifrån högt ställde förväntningar. 25 länder vill ligga på samma utgivningsdatum. Romanen »Det som inte dödar oss«, eller »The Girl in the Spiders Web«, släpps över stora delar av världen den 27 augusti.

Hur ska detta gå? Därom tvista de lärde.

Mest tvistar de om moralen i projektet. Är det rätt att slå mynt av en död mans verk? Stieg Larsson avled för elva år sedan, skulle han ha önskat detta?

Den frågan är inte särskilt fruktbar. Han har ett dödsbo som förvaltar rättigheterna och som bestämmer. Mer intressant är att undersöka vad diskussionen säger om vår syn på Millenniums status.

Uppföljare är nämligen allt annat än kontroversiella i vår tid. Allt som säljer får uppföljare, det är en kulturlag. Om läsare och tittare vill ha en till av samma, finns ingen anledning att inte skaffa fram det. Om det går.

De mest populära böckerna växer vidare i fan fiction på nätet. »Femtio nyanser«-trilogin var från början fan fiction som byggde på Twilight-serien, Harry Potter lever i ett oändligt antal universum styrt av sina läsare.

James Bond och Sherlock Holmes har upplevt många nya äventyr efter att de ursprungliga författarna begravts. Maj Sjöwall har låtit sin kommissarie Beck bli en del av en aldrig sinande ström filmer och Henning Mankell har släppt sin Wallander på samma sätt.

Det har skrivits tre uppföljare till »Borta med vinden« och nyligen kom en fortsättning på Poirots äventyr, trots att Agatha Christie en gång gav honom ett sista fall.

Fördelen är att man slipper etablera en ny värld. Allt är sig likt, igenkännbart, helst försvinnande lika.

Varenda actionfilm som fyller biograferna får en fortsättning. Inom ett par år kommer »Frost 2«, Disneys vidareutveckling av den mest inkomstbringande tecknade filmen någonsin. Fast Disney tvekade faktiskt, de brukar låta ett underbolag med mycket mindre resurser göra uppföljare direkt för dvd, eftersom de vet att det sällan blir bra.

Och där har vi motargumentet – det blir sällan bra. Uppföljare sågas av kritiker och får en b-stämpel som är svår att ta sig förbi. Det kan bli en förlustaffär, något som skvätter tillbaka på ursprungsverket.

Det finns en annan genre som utgår ifrån kanoniserad litteratur med högre anseende. Där är inte försäljning huvudargumentet utan greppet är konstnärligt och handlar ofta om ett byte av perspektiv. Bengt Ohlsson har försökt begripa sig på Gregorius från Hjalmar Söderbergs »Doktor Glas« medan Gun-Britt Sundström har skrivit fram Lydia ur »Den allvarsamma leken«. Eyvind Johnson och Sven Delblanc är två av de författare som plockat händelser ur »Odyssén« och »Illiaden«, än fler har använd sig av Bibelns berättelser. Förra året kom en roman av Jo Baker som målade upp det anonyma tjänstefolket i Jane Austens historia »Stolthet och fördom« och många litteraturälskare blir stjärnögda när de talar om Jean Rhys »Sargassohavet«, vilken berättar om Charlotte Brontës galna kvinna på vinden.

drake

Uppföljningen på Millennium tillhör rimligtvis den förstnämnda kategorin av vinstdrivna projekt, även om vi i Sverige gärna bejakar känslan av Stieg Larsson som mer än lyckad underhållning.

Böckerna har med sin drivna intrig, egensinniga hjältinna och skildring av ett trasigt svenskt välfärdssamhälle, nått framgång i både England och USA, vilket svenska deckare aldrig tidigare klarat av. Men få kritiker har slagit frivolter i glädje över stilistiken.

I en artikel i The New Yorker 2011 skriver Joan Acocella apropå Millennium: »Formuleringarna och ordvalet är genomgående banala. Jag baserar min analys på den engelska upplagan, men, med tanke på att texten hade genomgått en omfattande redigering, hur såg originalet ut? Någon kommer kanske ta över varumärket till den populära serien – hyra in en författare som kan skriva fler böcker. Det är ingen dum idé. Vi snackar inte Tolstoy här. Att gå miste om Larssons språk är ingen förlust.«

Måttet på framgång är i det här fallet försäljningssiffror. Så länge läsarna gillar boken, kommer de moraliska invändningarna att tystna. Vänder de ryggen till, har något av glansen omkring Millennium gått förlorad.

Andra drivkrafter än rent kommersiella är svåra att hitta, även om David Lagercrantz sagt att Blomkvist och Salander »förtjänar att leva« och att uppföljaren är »en slags respekt för Larssons författarskap«. Han har också sagt att en del av en eventuell vinst ska gå till läsfrämjande verksamhet.

För honom väntar intensiv uppmärksamhet. På det svenska omslaget till »Det som inte dödar oss« står namnet David Lagercrantz stort och tydligt. Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist står med mindre stil. Stieg Larssons namn finns inte med.

Erland och Joakim Larsson har genom bolaget Moggliden dragit in flera hundra miljoner kronor i kölvattnet av Millennium. Hittills har de skänkt bort 45 av de miljonerna till välgörande ändamål. En stiftelse är upprättad, den delar ut stipendier till aktivister och journalister som slåss för mänskliga rättigheter. 

Mogglidens förtjänst från den fjärde boken ska gå oavkortat till tidningen Expo som arbetar mot främlingsfientlighet och vars grundare hette Stieg Larsson.

Den aktör som är mest beroende av de rent finansiella intäkterna är förlaget. Bland branschfolk går deckaren under benämningen »boken som ska rädda Norstedts«.

I höstas offentliggjorde Norstedts vd Otto Sjöberg att förlaget gått back med 17 miljoner och att var femte anställd ska sägas upp. Sveriges äldsta förlag är dessutom sedan länge ute till försäljning, eftersom ägaren KF ser dem som en för tung ballast. I förra veckan försvann en annan del av KF:s bokimperium, när Akademibokhandeln såldes till ett riskkapitalbolag.

Norstedts är landets näst största förlag och har stora kostnader, men ingen stabil ägare som skjuter till pengar. Den osäkra bokmarknaden är minerat fält, och Norstedts tillhör dem som haft det tuffast. Organisationen har sviktat, stabila förläggare har lämnat. Förlagets breda utgivning har genererat flera August- och Nobelpristagare de senaste åren, men ekonomin har gått ihop med hjälp av bästsäljare. Harry Potter, Stieg Larsson, Femtio nyanser. Det är dags för en kassako på nytt. Förlaget är den enda parten i samarbetet som inte talat om att skänka bort pengar.

Eva Gabrielsson är tydlig i sin uppfattning om den nya boken.

– Det handlar om ett förlag som behöver pengar och en författare som inte har något att skriva och därför kopierar någon annan, säger hon i en intervju med AFP.

Förbannelsen, eller ansvaret, som följer det anrika namnet, handlar om att göra allt lite bättre än alla andra. Jobba mer, hitta fler mottankar. David Lagercrantz pratar om »det lagercrantzka slitet«.

Kanske är Millennium 4 den största utmaningen hittills. Att ta sig an en värld någon annan skapat, en värld som redan är allmänt älskad och känd. Att på uppdrag följa snäva begränsningar, och samtidigt hitta en egen röst. Att styras och vara självständig.

– Eftersom jag är en i grunden feg och ynklig person, kan man undra hur jag vågade ge mig in i detta? frågade han sig retoriskt i SVT:s Babel i januari i år.

– Jag har lätt att få ångest, men jag vet också att ångesten gör mig gott. Jag känner att jag har gjort det bästa någonsin, jag har aldrig skrivit med samma kraft, sa han också.

Just nu sitter David Lagercrantz tystnad i vindsvåningen på Södermalm och skriver måhända på den där kärleksromanen som har svårt att bli klar, det kommer ju alltid uppdrag i vägen. Romanen som säkerligen har för depressiva huvudpersoner, åtminstone om du frågar hans hustru.

Han får inte säga ett ord till media före lanseringen. När han häromveckan åstadkom rabalder i medierna var det för något annat, en kommentar om citatteknik i Zlatanboken.

Han sover dåligt (som vanligt). Väntar på domen.

Pengarna han eventuellt får över ska skapa möjlighet för att fördjupa författandet. Ekonomiska tillgångar har han redan, sedan Zlatanboken, men riktningen är viktig. Riktningen mot romanerna med allvarligt anslag.

– Jag är nog på väg att skriva om min pappa, sa han till Jessika Gedin i Babel. Det är mitt grundsår. Det är ju därför jag sitter här och vill prestera.

FAKTA | David Lagercrantz

Ålder: 52

Familj: Hustrun Anne Lagercrantz, fram till nu chef för Ekoredaktionen på SR, till hösten divisionschef för nyheter och sport på SVT. Tre barn.

Bor: På Södermalm

Lönsam uppföljning

Stieg Larsson skrev tre deckare i Milleniumserien innan han avled 2004: »Män som hatar kvinnor«, »Flickan som lekte med elden« och »Luftslottet som sprängdes«. 2013 fick David Lagercrantz uppdraget av Norstedts förlag att skriva en fjärde och fristående fortsättning i serien, »Det som inte dödar«. Boken släpps i augusti i 25 länder samtidigt.

Serien har hittills sålt i cirka 80 miljoner exemplar och beräknas ha dragit in runt 4 miljarder kronor.

Blågul bästsäljare

David Lagercrantz är kanske mest känd som mannen bakom »Jag är Zlatan Ibrahimovic«, en bok som gavs ut 2011 på Albert Bonniers förlag. Boken har sålt i drygt 1,6 miljoner exemplar totalt i Sverige och utomlands.

Räknar hem gammal bok

»Syndafall i Wilmslow«, David Lagercrantz bok om matematikern Alan Turing, har fått förnyad uppmärksamhet i samband med att författaren exponerats tillsammans med Zlatanbiografin. Nu ska den säljas till 15 länder.