Madam principals recept: Tuff kärlek

Text:

Toppbild: Sören Andersson

Toppbild: Sören Andersson

Syrenerna har precis slagit ut och Internationella engelska skolan i Täby badar i eftermiddagssol i den vår som så överrumplande snabbt blev till sommar. Trots att skoldagen är slut så har elva högstadieelever från skolans elevråd, husvärdar och antimobbningsorganisationen Buddies (Friends) dröjt sig kvar. Det går inte att ta miste på den entusiasm som lyser i deras ögonen när de, efter att ha fått grundaren Barbara Bergströms tillåtelse att sitta ner, berättar om vad de tycker är bra med skolan.

Händer viftar i luften. Alla vill ge sin syn på saken. Hur de vuxna lyssnar och tar dem på allvar. Som om de också hade något att komma med. Att de lär sig språk från grunden, rör sig i en multinationell miljö och utvecklas av höga krav och mycket läxor. Att ha skolsyster, kurator, vaktmästare och bibliotek på heltid, samt särskilda timmar för läxhjälp. En flicka berättar att hon var jätteblyg när hon började på skolan i fyran, men att hon steg för steg har tränats i att prata i stora grupper. Barbara Bergström peppar: »You go for it! Stand your ground!«

Om resultaten håller i sig från tidigare år, så går eleverna ut med meritpoäng på i snitt 289 poäng (av 340 möjliga). Det är tillräckligt för att ta ett flertal av dem in på de mest prestigefyllda gymnasierna i Stockholm och betydligt högre än det nationella snittet på 224 poäng.

Barbara Bergström har alltsedan starten haft en entusiastisk föräldrakör bakom sig, som lockas av den ordning och reda som hon förespråkar; där läraren bestämmer, reglerna är tydliga, och klädkoder garanterar att eleverna ser rena, hela och anständiga ut.

– Jag skulle egentligen ha velat ha skoluniformer, säger Barbara Bergström, som själv har gått i katolsk skola bland stränga nunnor i Tyskland, där hon är född, och i secondary school i USA, dit hon kom som tonårig invandrare när hennes mamma gifte sig med en svenskamerikan.

Old school. På 25 år har Barbara Bergström byggt sitt imperium med ordning och reda.

I höst är det ett kvartssekel sedan friskolereformen trädde i kraft. Den ursprungliga tanken – som anges i propositionen »Valfrihet och fristående skolor 1991/92:95«, framlagd av den moderata skolministern Beatrice Ask – var att ge familjer rätten att välja sina barns utbildning oberoende av föräldrarnas ekonomiska förutsättningar.

Författarna antog att reformen skulle medföra en större variation i pedagogiska metoder, profiler och ägandeformer – såsom föräldrakooperativ, stiftelser och aktiebolag – samt en konkurrenssituation som skulle tvinga upp kvalitet och service även i kommunala skolor.

De första skolorna som startade hösten 1993 hade också i hög grad pedagoger med idéer om hur skolan skulle förbättras. Föräldrar som ville ha en lokal byskola kvar grundade friskolor. Ett exempel var Drevdagens skola, som drevs av föräldrar som en stiftelse, fram till 2007.

En skola är en arbetsplats. Man ska bära sig åt som folk.

Barbara Bergström, som då hette Berg och jobbade som lärare på en kommunal skola, reagerade direkt på det nya skolsystemet. Hon hade länge varit kritisk mot den brist på ledarskap som hon såg omkring sig. En rektor måste vara synlig, är hennes devis, och hon gjorde sig tidigt omsusad när hon varje morgon stod på skolgården och hälsade alla elever välkomna.

– Skolledningen kan inte barrikadera sig bakom ett skrivbord. Allt är en fråga om ledarskap, säger hon, och hävdar att allt det arbete hon gör i sina skolor bygger på en kännedom om hur vi människor fungerar. I bagaget hade hon personliga erfarenheter av hur hennes två egna barn farit illa då de under perioder blivit mobbade för sina särdrag. Hon lovade sig själv och dem att hon aldrig skulle acceptera några som helst övertramp på sina skolor.

– En skola är en arbetsplats. Man ska bära sig åt som folk. Enligt min bedömning så har elevernas trygghet blivit sämre i den svenska flumskolan. Många väljer oss för att deras barn har blivit mobbade, säger hon.

Påpassad. Mathias Haag är rektor för Sveriges största grundskola med 1 378 elever och 142 i personalen. Han berättar att ibland dyker Barbara Bergström upp oanmäld. Det första hon kollar är toaletterna och om det finns något klotter. »Skulle du vilja gå på en sån här toa?«, frågar hon om det inte ser bra ut, säger »Mr Haag« som alla i personalen är noga med att kalla honom. »Jag tror inte att det finns någon lärare som inte går omkring med ett sudd i fickan.«

Att följa Barbara Bergströms kvartssekel som entreprenör är att gå friskolereformen i hälarna. Så som hennes skolverksamhet har utvecklats, har dagens svenska skolmarknad växt fram. Hon var 47 år gammal och hade jobbat som lärare sedan 1976 när hon startade sin engelskspråkiga skola med svensk läroplan på Östermalm i Stockholm. Inventarier tiggdes från internationella företag, som lockades med möjligheten till engelskspråkig undervisning för sina anställda från andra länder.

Vid samma tid infördes den skolpeng som följer eleven till dess skola. Det fria skolvalet, som var en förutsättning för privatiseringsreformen, genomfördes. Innan dess överfördes dessutom ansvaret för skolan från staten till kommunerna.

Barbara Bergströms dom mot den »svenska skolan« är stenhård. Inför 25-årsjubileet kommer hon ut med en bok, »Tough love – Internationella engelska skolan de 25 första åren«, skriven tillsammans med maken Hans Bergström; en fascinerande men också mycket självgod beskrivning av ett entreprenörskap och en järnvilja att efter eget huvud förbättra ett system som hon ser som helt dysfunktionellt. Epiteten flumskola och flumpedagoger haglar över den kommunala skolan, Skolverket, Skolinspektionen, Lärarhögskolan, svenska lärare och »staten« i största allmänhet, »det ofta undermåliga«.

Men hon lyckas inte helt förklara vad det är som har fått alla de svenska skolresultaten att gå ner i samtliga internationella mätningar sedan 1995, alltså tiden efter friskolereformen. Hon tror att många goda lärare skrämdes bort av bristen på ordning i skolan. Kommunaliseringen spelade också sin roll för att skolan drogs bort från sin kunskapsuppgift till mer av vagt socialt tänkande, tror hon.

År 2014 sammanställde Skolverket rapporten »Grundskolan i internationella kunskapsmätningar«. Under flera år hade det svenska samhället med tre års mellanrum chockats över Pisa-, TIMSS- och PIRLS-studier som antydde att den svenska skolan inte var så exemplarisk som alla förväntade sig. När resultaten från samtliga mätningar sedan 1995 slogs ihop upptäcktes att svenska högstadieungdomar – från att ha legat över genomsnittet bland OECD-länder i både matematik och NO i årskurs 8 (TIMSS) – hade tappat i alla ämnen. Det var inte bara en reell försämring av kunskaperna utan också en relativ – där de svenska eleverna 2012 var sämre än snittet i alla ämnen utom i  matematik, där vi var medelmåttor. Framför allt, som konstateras i rapporten, »finns inte något land där nedgången i de dominerande kunskapsområdena varit så tydligt negativ inom flertalet områden«.

Snart utvecklades de första friskolorna på ett annat sätt än politikerna tänkt sig. I stället för mindre enheter i glesbygden och skolor som drevs i pedagogisk iver, så växte allt större  företag fram som använde en del av vinsten till att investera i nya skolor – där exempelvis Pysslingen var en av pionjärerna – och delade ut resten till ägarna.

Barbara Bergström kände samma lockelse att expandera till nya lokaler som skulle rymma fler elever och det ledde till en konflikt med kollegan Joan Wohlner, som gjorde att de 1998 delade upp sin engelska skola mellan sig, i Engelska skolan söder respektive Engelska skolan norr. Den tredje kollegan hade i tysthet tvingats ut ur organisationen efter att ett bedrägeri upptäckts.

Engelska skolan söder blev startskottet för Barbara Bergs väg mot en skola helt efter hennes eget huvud. I vägen stod bara två klåfingriga myndigheter: Skolverket och Skolinspektionen.

Hon kallar det för ett ställningskrig. Redan från början var hon på kollisionskurs. Kanske kan vi kalla det civilt motstånd. Hon stred för det hon trodde på. Ibland fick hon vika sig, från början tyckte hon till exempel att ämnen som slöjd, barnkunskap och hemkunskap var onödiga och ville ersätta dem med mer engelska och datakunskap. Men på vissa områden kämpade hon in i kaklet. Hon stred för att få anställa utländska lärare på fler än hälften av tjänsterna, ha sina regler, införa klädkod på skolorna och för att sätta betygsliknande omdömen från årskurs 6. Minns att betyg fram till 2011 gavs från klass 8.

Till sist gick det så långt att Skolinspektionen år 2000 hotade med att dra in tillståndet för alla hennes skolor.

Barbara Berg skrev då ett öppet brev tillsammans med skolborgarrådet i Stockholm – Jan Björklund, numera Liberalernas partiledare – om friskolors rätt att ge betyg före klass 8. Som ett resultat av den striden möter vi Hans Bergström, Dagens Nyheters tidigare chefredaktör på kontoret, vid Internationella Engelska skolan i Täby. Barbara Berg lyckades engagera Bergström för sin sak och han gick på DN:s ledarsida till kraftfullt försvar för hennes position.

– Han skrev världens finaste artikel om mig. Självklart måste jag gifta mig med karlen, säger Barbara som 2001 bytte Berg mot Bergström.

Året därpå började expansionen, nu med Hans Bergström som en av entreprenörerna. Övertagandet av en kommunal skola i Järfälla blev startskottet, följt av skolor i Gävle, Linköping och Örebro. En moralisk seger vanns när Skolverket i en nytolkning av skollagen konstaterade att friskolor visst hade rätt att ge betyg tidigare än i åttan. Och 2011 skedde en total politisk omvändelse då beslutet kom om att ge betyg till alla barn från årskurs 6.

Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

Engelska skolan söder heter i dag Internationella engelska skolan (IES) i Enskede och betraktas som moderskolan.

I veckan är det äntligen dags för 15-åringarna på Internationella engelska skolan i Täby att dra på sig sina blå caper och fyrkantiga blå hattar till tonerna av »Den blomstertid nu kommer«. Priser delas ut för de yppersta studieresultaten och de prisade avgångsstudenterna håller känslosamma tal.

Det var en skola i totalt kaos. Det är ofattbart hur de kunde uppföra sig så.

I liknande ceremonier runt om i landet firas totalt 3 300 avgångselever, i 112 klasser, från den miljardkoncern som heter Internationella engelska skolan. Som i all företagsverksamhet är stordrift en av de viktigaste nycklarna till ökade marginaler och IES har bland de största skolorna i Sverige. I Täby går nästan 1 200 elever. Internationella engelska skolan i Eskilstuna är Sveriges största grundskola med nära 1 400 elever.

Hittills har IES-koncernen vuxit nästan helt organiskt, genom att skola efter skola har startats från början. Bara i Järfälla tog koncernen över en del av en befintlig skola, Nibbleskolan.

– Det var en skola i totalt kaos. Det är ofattbart hur de kunde uppföra sig så, säger Barbara Bergström.

Hon hävdar att IES fick bukt med skolan med hjälp av regler och konsekvenser, personligt tilltal, klädkoder, nolltolerans mot mobbning och förstörelse, mobilförbud och höga akademiska förväntningar på eleverna – »tuff kärlek«, kärlek med högt ställda krav. Barbara Bergström strävar efter att ha en god relation till de kommuner hon expanderar i och samarbetar gärna, såsom i Järfälla. Hon kastar ut ett köttben till Malmö. Om staden bara är tillmötesgående så kan hon tänka sig att styra upp någon skola där. För sitt framgångsrika entreprenörskap prisades Barbara Bergström i mitten av maj med Svenska Dagbladets »Affärsbragd 2018«.

Trivs, men ... Msgana Haile, till vänster, Mina Alobaidi och Wilma Westerlund, till höger, är alla 13 år och går på IES i Eskilstuna och tycker att skolan är »jättebra, men kan ibland ha för hårda regler«. De nämner förbud mot tuggummi och mobiler. Samtidigt tror de att det är mycket bättre ordning på deras skola och uppskattar tryggheten. De vet också kompisar som ofta har inställda lektioner. »Men det har inte vi, det finns alltid vikarier«, säger Mina.

Inför hösten har IES ansökt om nya skoltillstånd för ytterligare två skolor, i Göteborg. Kön ringlar lång till varje ny skola som etableras, oavsett var i landet. Barbara Bergström är stolt över de långa köerna och ser dem som en av de främsta kvalitetsstämplarna.

– Då vet man att man gör något som är nyttigt, säger hon.

Föräldrarna är ofta lyriska, eleverna är nöjda. De inte bara får höga betyg utan presterar också väl på nationella prov, även om de – liksom friskolor generellt – återkommande beslås med glädjebetyg i förhållande till proven. Så sent som i förra veckan presenterade professorn i nationalekonomi Jonas Vlachos en statistisk regressionsanalys som visade att de två största friskolekoncernerna – Internationella engelska skolan och Kunskapsskolan – låg i topp när det gällde betygsinflation. Professorns vetenskapliga metod var så avancerad, och inkluderar ämnen som inte testas i nationella prov, att den motsätter sig all enklare bedömning. IES kontrade med att man ämnar granska den närmare.

I en debattartikel i Dagens industri den 4 juli svarade paret Bergström på kritiken att Skolverket i sin senaste jämförelse visat att IES har mindre diskrepans än många andra skolor.

Av mångfalden blev inte mycket, hävdar Lärarnas riksförbund. Aktiebolagsformen har blivit den alltigenom dominerande, 68 procent, bland dagens friskolor, och den snabbast växande. Dessutom blir de största aktörerna hela tiden större. De tre största aktörerna – IES Internationella engelska skolan, Kunskapsskolan och Academedia – har tillsammans över en tredjedel av skolmarknaden. IES ensamt är en större skolenhet än små kommuner som Jönköping eller Uppsala, och omsättningen ligger på runt två och en halv miljarder kronor per år.

»300 kommunala huvudmän och tusentals privata, som alla kan utforma verksamheten och hantera skattemedlen efter eget gottfinnande, har inte varit en lyckad konstruktion«, skriver Lärarnas riksförbund om sin officiella hållning. Förbundet har trots det ingen synpunkt på vem som äger och driver skolan, utan jobbar för att återförstatliga huvudmannaskapet. En statlig finansiering samt en stark styrning av skolan är enligt förbundet nödvändigt för att motverka de orättvisor som finns i dag, och för att göra skolan likvärdig igen. Styrningen ska ske via lärarna och ägarnas möjlighet att påverka utbildningen bör begränsas.

Det jublades på många håll när resultaten från Pisa-mätningen 2015 publicerades för ett drygt år sedan. Matteresultaten, naturvetenskap och läsförståelsen hade förbättrats sedan mätningen 2012. Den nedåtgående trenden var äntligen bruten, men sammantaget är Sverige tillbaka på en genomsnittlig nivå bland OECD-länderna, inte mer.

En skola lika för alla är det värre med. Skomakarens son blir lättast vid sin läst, som varje sociolog vet, och det har alltid varit så att det säkraste sättet att förutspå vad ett barn ska bli inte är att mäta intelligens eller studera dess talanger, utan att titta på vad barnets föräldrar gör. Men under en period med en ytterst jämlik skola, ända upp på universitetsnivå, så levde den amerikanska drömmen – i Sverige, inte i USA – på så vis att det svenska samhället hade den största sociala rörligheten som kunnat uppmätas i världen (även om den de facto var ganska låg även här).

Så är det inte längre. Skolan verkar ha tappat bort sitt kompensatoriska uppdrag, det som är den främsta möjliggöraren för ett barn som vill bryta sitt sociala arv.

Inte någon av OECD:s indikatorer visar på någon förbättring. Tvärtom har fem av sju mätningar försämrats. Sveriges stolta historia av social rörlighet och jämlikhet är över. Familjebakgrundens betydelse för svenska elevers skolresultat är högre än genomsnittet för OECD-länderna. Och betydelsen ökade drastiskt mellan 2005 och 2015.

Det märks särskilt i resultaten för läsförståelse, vilket sedan i sin tur påverkar resultaten i andra ämnen. Skillnaderna syns dock inte i matematik, vilket tyder på att det inte handlar om skillnader i intelligens utan om rena orättvisor.

Det är allvarliga siffror. Redan genomsnittligt olikvärdiga skolor gör det tre gånger så svårt för en elev från en socioekonomiskt svagare familj att lyckas i naturvetenskap än för en elev från gynnade omständigheter, enligt den senaste Pisa-rapporten från 2015. Till det ska  läggas att variationen har ökat mellan olika skolor i Sverige. Risken är alltså att missgynnade elever missgynnas ytterligare av att välja fel skola.

År 2000 kunde, enligt Skolverkets sammanställning av de internationella mätningarna, 8 procent av variationen i elevresultat förklaras av olika resultat i olika skolor. År 2012 var samma siffra 18 procent, mer än dubbelt så hög.

Särskilt utmärkande är att svenska lärare är så missnöjda med sin arbetssituation och anser att de saknar förutsättningar att göra ett bra jobb. Bara franska lärare är lika missnöjda.

Det är inte den förort vi är vana att se med rader av höghus från Frankrikes motsvarande miljonprogramstid. De höga husen blandas med äldre och nyare lägre byggnader. Just nu förändras stadsdelen Seine-Saint-Denis i norra Paris, den som brukar utmålas som den mest segregerade. Kanalen Ourcq flyter vackert genom området och skapar en naturlig barriär, som på ett olyckligt vis skiljer höghusområdet från området med villor på andra sidan, så nära, men helt avskilt.

Eric Bellanger gör ett tecken varje gång han uttalar ett fonetiskt ljud. Greppar sig om hakan för att teckna det tonade ljudet [dsje]. »Dsjacques«, säger han flera gånger och upprepar gesten. Han är speciallärare i franska för nyanlända barn och klassen läser »Jack [Jacques] och bönstjälken«. Teckensystemet följer den vetenskapligt beprövade Borel Maisonny-metoden för snabbare inlärning.

»Maître«, ropar flera av barnen och sträcker upp handen. Magistern. Alla vill gissa om ordet som står på tavlan ska vara tonat eller otonat. Barnen är mellan sex och nio år och kommer från Rumänien, Kina, Algeriet, Egypten. De går i sin specialklass på förmiddagarna. Eftermiddagarna går de i vanliga klasser. Då tar Eric Bellanger emot sin andra grupp med nyanlända barn, 10–12-åringarna.

Schemat är planerat så att eleverna inte ska missa alltför mycket av kärnämnena, och längden på specialundervisningen bestäms av barnens behov. En eller två terminer är det vanliga, men det finns elever som blir färdiga både tidigare och senare.

Som Sverige – fast ändå inte. Fabienne Raick är lärare i école maternelle, fransk förskoleklass, i 11e arrondissemanget i Paris. Den här dagen diskuterar hon barnätande jättarna i sagorna Jack och bönstjälken, samt Le Géant de Zeralda (jätten från Zeralda) med sin klass av 5–6-åringar. I sin specialklass för nyanlända barn i Parisförorten Seine-Saint-Denis tränar Éric Bellanger de 6–9-åriga barnen att känna igen hur ljud stavas och låter med hjälp av tecken. Här ett otonat tje-ljud. Frankrike har till skillnad från Sverige ingen lärarbrist.

I Paris 11:e arrondissemant finns för närvarande inga barn i särskild franskundervisning. Av en slump arbetar 5–6-åringarna i denna stadsdel, bäst beskrivet som Paris Södermalm, också med »Jack och bönstjälken«. Läraren Fabienne Raick läser ur den samtidigt som hon visar bilderna och samtalar om vad barnen kan se. En liten flicka har en svensk mamma och hon kan ordet »säng«, som hon vill testa om jag också förstår. Några av de andra barnen har också en förälder från något annat land, men alla är födda i Frankrike. Precis som de nyanlända barnen så köar de utanför skolan innan de hämtas av sin lärare för att ledas till klassrummet. Och precis som de nyanlända arbetar de med att öva på att stava och skriva ord ur böckerna som de läser. De nyanlända barnen har redan hunnit lära sig att skriva med den särskilda franska skrivstil som alla barn börjar öva samtidigt som de lär sig skriva bokstäver vid 5 års ålder. Stora A, lilla a, skrivstils-a. Lika för alla. Hårt centralstyrt. I Frankrike har skolan förblivit statlig och är därför intressant att jämföra med Sverige.

För trots likvärdigheten, de exakta kursplanerna och standardiserade lärarutbildningarna så är det franska utbildningssystemet det där familjens socioekonomiska nivå spelar allra störst roll för barnens skolresultat, enligt Pisa. Så har det varit sedan 2006, men ojämlikheten har ökat på senare år. Då är Frankrike ändå ett land som inte har någon som helst brist på behöriga lärare.

Den statliga centralstyrningen (i huvudsak, privata alternativ finns) har alltså inte lyckats garantera likvärdighet i den franska skolan. Möjligen kan man se en antydan till att den har verkat balanserande på resultaten, med snabba samordnade insatser. När Pisa-resultaten sjönk mellan 2003 och 2006 så satte man omedelbart in insatser och kunskapsnivån har aldrig dippat så djupt i Frankrike som den tillåtits göra i Sverige.

Ojämlikheten mäts i en siffra. För OECD är siffran 88, en siffra över hur stor skillnaden är mellan socioekonomiskt gynnade och missgynnade elever. I Frankrike är siffran 118, bland de högsta i OECD. I Sverige inte så smickrande 94. För 2015. Skillnaden mellan pojkars och flickors läsförståelse är också hisnande i Sverige, 39 poäng till pojkarnas nackdel, där OECD-snittet är 27.

En förklaring kan vara ett ökat antal invandrare, även om man ska komma ihåg att mätningen gjordes innan de stora flyktingströmmarna 2015 och 2016. Sverige är tydligt sämre än andra OECD-länder på att kompensera elever med andra ursprung. I Frankrike fungerar mottagandet av nyanlända elever mycket bättre än i Sverige, och bättre än snittet i OECD.

Fransmännen arbetar på en plan. 2015 års Pisa-rapport varnar för att skolsystem som tidigt tvingar barn att välja inriktning i utbildningen leder till en mindre likvärdig skola. Den socioekonomiska bakgrunden får större betydelse för skolresultaten och leder till större variation mellan skolor när eleverna, eller deras föräldrar, fritt får välja sin skolgång. En studie genomförd av franska Cnesco, ett nationellt råd för utvärdering av skolsystemet, konstaterade 2015 att boendesegregationen är en förklaring till den bristande likvärdigheten i skolan, men att elevernas egna val är den kanske största boven. Segregationen trefaldigas från klass 6 till klass 11 genom val av »spår« och specialiseringar. I väntan på ytterligare studier och politiska beslut har Cnesco sneglat mot andra länder på jakt efter förslag på lösningar, främst USA, det land som bäst har förbättrat både likvärdigheten och resultaten i Pisa 2015. Några av förslagen handlar om att bussa elever från utsatta områden till skolor i andra områden. Ett annat om att lotta ut skolplatser för fattiga barn till privatskolor på stadens bekostnad eller att låta myndigheterna »övervara« föräldrarnas val av skola. Föräldrarna får lämna tre förslag, och myndigheten beslutar sedan utifrån det som ger den bästa mixen i skolan.

Barbara Bergström fick 2014 utmärkelsen »Årets kvinnliga stjärnskott« i finalen av EY Entrepreneur of the year i Stockholms stadshus av Peter Bronsman och Björn Örås. Foto: Maja Suslin/TT.

Barbara Bergström är så trött på debatten om att IES goda resultat skulle bero på att urvalet av elever är skevt. Att hon skulle ha någon gräddfil till sina skola för begåvade barn till välutbildade föräldrar. Hon slår tillbaka all sådan kritik med att friskolor, precis som kommunala skolor, inte kan välja sina elever. Skolpengen kräver ett öppet antagningsförfarande. Dessutom poängterar hon att andelen barn med utländsk bakgrund i IES är hög, 38 procent, jämfört med 23–24 procent i övriga skolan.

Men rapporten »Private actors in preschools and schools« visar att välutbildade föräldrar, med eftergymnasial utbildning, är överrepresenterade i friskolor, 66 procent jämfört med 53 procent i kommunala skolor. Störst är dock koncentrationen i de friskolor som drivs av stiftelser, hela 75 procent. Studier ger Barbara Bergström rätt till viss del, då kritiken att vinstdrivande friskolor bara etablerar sig i välbärgade områden inte verkar stämma. De etablerar sig ofta i invandrartäta områden, till skillnad från till exempel friskolor som drivs som stiftelser.

Däremot visar forskning att välutbildade och ekonomiskt framgångsrika föräldrar gör mer aktiva val för sina barn; jämför skolor mer, ställer sig i köer tidigare och ofta är mer välinformerade och mer »på« för att i god tid tänka över långsiktiga livsstrategier. Med en kö på flera hundra personer kan sådana skillnader i beteende få ett betydande utslag på sammansättningen i skolan. Ytterligare en segregerande faktor är att nyanlända elever inte har kunnat få plats på de mest attraktiva skolorna, när det finns hundratals barn före som redan köat många år för att få en plats.

I Skolverkets egen statistik syns det tydligt. Databasen Salsa väger skolresultat för alla skolor i Sverige mot föräldrarnas utbildningsbakgrund. I nästan alla IES-skolor har föräldrarna en utbildningsnivå som överstiger snittet för riket. I IES Täby mäts den socioekonomiska bakgrunden som 2,64 jämfört med rikssnittet på 2,28.

En hög andel med utländskt ursprung motsäger inte detta, även bland invandrare finns ju socioekonomiska skillnader.

Mathias Haag, rektor på IES i Eskilstuna, är stolt över att ha 68 nationaliteter på skolan och att mer än 70 procent av eleverna har en annan kulturell bakgrund.

– Barbara har ett stort varmt hjärta. Hon säger: »Om inte vi tar hand om de här barnen, vem ska då göra det?

I veckan går debatten för högtryck, om riksdagsbeslutet om vinster i välfärden. Hans Bergström kritiserade nyligen »kommunistväldet«. I IES halvårsredovisning tas förändringar i det politiska landskapet upp som ett av de stora riskerna för verksamheten.

Annars är Barbara Bergström inte alls orolig över den framtida expansionen, som ju är nödvändig om börsinvesterarnas hunger på kvartalstillväxt ska tillfredsställas. Barbara Bergström sålde sin ägarmajoritet 2012 och bolaget noterades på börsen 2016. Det finns så många kommuner kvar i Sverige, påpekar hon. Dessutom börjar många av IES skolor i dag först i fyran och det går att utöka med lågstadier och förskoleklasser. En internationell expansion är inledd. Hösten 2016 köpte IES hälften av skolgruppen Elians i spanska Valencia. Den engelskspråkiga skolan är grunden för expansion i Spanien med köp av ytterligare en skola i Asturias i maj.

Om en vecka hålls extra bolagsstämma i IES. Då ska aktieägarna diskutera och besluta om ett nytt incitamentsprogram ska införas för att upp till 50 rektorer och skolledare i skolan ska uppmuntras när börsbolaget lyckas leva upp till sina ekonomiska mål.

– Det är många rektorer som är otroligt lojala. Det kanske man kan belöna, kommenterar Barbara Bergström, men betonar att förslaget fortfarande är under utredning.

Läxhjälpsstödet som har betalats ut till ISE med 18 miljoner kronor 2016 och 21 miljoner kronor 2017 har i år dragits in. Samma år gjorde koncernen runt 150 miljoner i vinst och kritiken har varit hård att pengarna som är avsedda att nå elever med skriande behov har gått till gynnade elever i en starkt vinstdrivande skolkedja. Eleverna i Täby blir besvikna när de får höra detta, men Barbara Bergström lovar dem på stående fot att de ska få behålla sina läxhjälpstimmar.

Barbara Bergström har fyllt 74 år och hon är inte längre engagerad vare sig som rektor, vd eller styrelseordförande. Som grundare och styrelseledamot väger dock hennes ord fortfarande tungt på skolorna och både hon och maken har sin arbetsplats i den administrativa delen av skolan i Täby.

– Om folk tror att jag inte får reda på något så är de fel ute. Jag går till skolor där jag har minsta misstanke och ser efter hur det ser ut på toaletten och vad de har på väggarna. Med min erfarenhet märker jag direkt om något är fel.

Barbara Bergström avbryter högstadiebarnen som berättar om sin fina skola och börjar prata med dem om det stundande valet.

– Jag hoppas verkligen att det blir ett regeringsskifte i höst. Jag tror nog att era föräldrar vill att ni ska ha möjlighet att välja den bästa skolan för er utan att ni ska behöva en »big fat pocket of money«.

Text:

Toppbild: Sören Andersson