Makten är blek

Socialdemokraternas kongress var en tillställning i vitt. Tulpanhavet på scenen. Draperierna bakom presidiet. Och så ombuden förstås.

Om det sista hade det talats mycket inför dagarna i mars då arbetarrörelsen samlades i Göteborgs mässhallar. Journalisterna hade räknat ombud och sett att nästan ingen hade utländsk bakgrund.

Det kändes ju inte som ett framtidsparti.

Nu var det inte bara bland ombuden som det saknades mångfald. Högre upp i makthierarkin var det ännu vitare. Tre SSU:are hade räknat, gjort diagram och tryckt upp en broschyr, som delades ut i kongresskorridorerna.

Andelen vita i verkställande utskottet: hundra procent. Andelen vita i partistyrelsen: nittiosex procent. Valberedningen: hundra procent. Ombudsmän och distriktstyrelser: nittiosex procent.

Partiledningen var inte dummare än att den lyssnade. Stefan Löfven lade in passager om mångfald och rasism i sitt installationstal. Carin Jämtin talade om vikten att samla erfarenheter från människor med olika ursprung för att rörelsen skulle kunna utvecklas och vinna val. Partiet som hade varit först med varannan damernas hade ju haft sådana här debatter förut.

Kongressen skulle välja nytt verkställande utskott och hon som verkligen kunde påverka – valberedningens ordförande Berit Högman – hade tänkt på de där procenttalen. Hon hade sagt till partidistrikten att det måste bli ökad mångfald i toppen. Geografin, det vill säga distriktens maktkamp, skulle inte få gå före representationen.

Man hade alltså insett bristen som SSU:arna och journalisterna tjatade om.

Men det här gällde ju socialdemokraterna. Och ett val till verkställande utskottet. Så det blev som vanligt. Nattliga krismöten. Rapporter om en ilsket gråtande Berit Högman. Stadgarna ändrades för att få plats med en person till och listan lades fram för ombuden i sista stund och trots all prat om vikten av mångfald blev det inte mycket konkret resultat, om man nu räknar procent. Ardalan Shekarabi och Omar Mustafa valdes in. Den senare åkte hastigt ut igen. Andelen vita i det nya verkställande utskottet: nittiofyra procent.

Det finns alltså ambitioner. Men saknas resultat.

Så kan man också sammanfatta moderaternas mångfaldsarbete. Partiet som förr aldrig brytt sig om sådant som varannan damernas och hellre pratade individer än strukturer har visserligen förändrats. Inför stämman 2007 krävde kvinnoförbundet att fyrtio procent av partiets topposter skulle bli kvinnornas. Per Schlingmann, som då var partisekreterare, gillade utspelet och lade till att han tyckte att det behövdes ett mål även för invandrare om man nu skulle vara ett brett parti.

– Vi gör nu en samhällsanalys där vi ser grupper som är strukturellt utanför, sa han till Svenska Dagbladet.

Men det togs aldrig beslut om något mål för andelen invandrare i toppen.

Och när moderata ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe 2011 krävde att riksdagsledamoten Hanif Bali skulle få plats i moderaternas styrelse för att den saknade mångfald fick han inget gehör. Inte heller på stämman i år ville moderaternas valberedning lyssna på kritikerna och välja in fler med utländsk bakgrund, fast två stolar stod tomma efter avhopp.

Trots allt prat verkar det inte hända något.

Hela den svenska demokratin vilar på representativitet. Folket styr via sina företrädare.

Enligt Statistiska centralbyrån är femton procent av Sveriges befolkning födda utomlands. Tjugo procent har utländsk bakgrund. Dit räknas de som själva är födda i ett annat land, eller vars båda föräldrar är det.

Sådär ser det inte ut på maktens stolar.

Statistiska centralbyrån har räknat på valsedlarna inför 2010. Nio procent var utrikes födda. Något lägre om man såg till valbara platser. I riksdagen är också ungefär nio procent av ledamöterna födda i ett annat land än Sverige, enligt en kartläggning från tidningen Riksdag & departement.

Moderaterna är bland de sämsta när det gäller utrikesfödda valda kommunfullmäktigeledamöter. Med 4,7 procent kommer partiet precis före sverigedemokraternas 4,6 procent. Allra lägst andel har centerpartiet, 1,8 procent.

Hur det ser ut kommande mandatperiod styr partiernas medlemmar över just nu. Provval pågår, valberedningar sammanträder, listor spikas.

Homogent.Inga borgerliga partier har särskilt hög andel utlandsfödda bland sina kommunfullmäktigeledamöter. Lägst är centerpartiets 1,8 procent. Moderaterna har 4,7 procent, kristdemokraterna 8,1 procent och folkpartiet 5,4 procent. (Foto: Anders Wiklund/TT)

Till valet 2014 ska moderaternas listor avspegla väljarkåren när det gäller mångfald, både i helhet och på valbar plats. Men det handlar om rekommendationer från partistyrelsen, nomineringskommittéerna gör som de vill. Socialdemokraterna har inga sådana centrala riktlinjer, men några lokala föreningar har antagit egna.

Tittar man på Statistiska centralbyråns rapport har utvecklingen hittills gått långsamt. Under de tre val som undersöktes, 2002, 2006 och 2010, syntes ingen alls. Och ju tyngre poster statistikerna tittade på, desto sämre var utrikes födda representerade.

Statsvetarprofessorn Maritta Soininen, som forskar om partiernas nomineringsprocesser, ser en förändring inför årets val jämfört med 2006, som hon undersökte senast. Det finns en större medvetenhet, konsensus om att frågan är viktig.

Ändå, säger hon, är det osäkert om det kommer att ske särskilt mycket med statistiken.

– En viktig förklaring är att partierna inte är som vanliga organisationer, det är svårare med riktlinjer och tvång. Ett parti är en plattform för olika intressefraktioner, som sinsemellan konkurrerar om makt och nomineringar.

Kampen om makten gör att mångfaldssatsningarna får stå tillbaka.

Årets mest uppmärksammade brev var det från författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiri till justitieminister Beatrice Ask. Under våren hade det blivit känt hur regeringens krav på snabbare avvisningar av papperslösa flyktingar gjorde att polisen stoppade människor med utländskt utseende. I Skåne rapporterades det om att polisen passade på att begära id vid cykelförseelser, i Stockholm användes tunnelbanekontroller. Jonas Hassen Khemiri beskrev vad det gjorde med dem som misstänktes på grund av sitt utseende. Att vara född i Sverige, men aldrig betraktas så. Texten var Dagens Nyheters mest länkade någonsin. New York Times tryckte den.

Khemiri berättade på ett sätt som fick människor som inte riskerade eller kände någon som riskerade att stoppas av polisen, att förstå. Han vred debatten, blåste mänskligt liv i journalisternas frågor till Beatrice Ask. Och när Stefan Löfven skulle tala om rasism i sitt installationstal på socialdemokraternas kongress var det den texten han citerade.

Khemiri satte agendan långt bortom kulturvärlden.

Det går inte att begränsa makt till enbart politiker. Så är det också bland de hundra människor som finns på Fokus Makthavarlista. De är där för att de har makt att påverka politiken, utan att nödvändigtvis ha den som yrke. De kan vara företagsledare, journalister, pr-konsulter, ledarskribenter, kulturarbetare, företrädare för organisationer, myndigheter eller den akademiska världen.

För tio år sedan gjordes en maktutredning med etnicitetsperspektiv, på uppdrag av Mona Sahlin som då var integrationsminister. I maktens översta skikt, bland de högsta cheferna, var det mycket få som hade utländsk bakgrund. Men underrepresentationen var slående på alla nivåer, i alla de sfärer som Fokus makthavarrankning också undersöker. Flest maktpersoner med utländsk bakgrund fanns i organisationslivet, eftersom den kategorin inkluderade olika invandrarorganisationer och religiösa samfund. Samma tendens slog igenom på andra områden. Mångfalden fanns i medier som särskilt riktade sig till eller handlade om människor med invandrarbakgrund, i företag som hade specialiserat sig på andra länders produkter eller siktade in sig på en marknad som utgjordes av människor med utländsk bakgrund, i politik och förvaltning som arbetade med integration eller diskrimineringsfrågor.

Inom kulturen fungerade det på samma sätt. Man kom till sin position i egenskap av sin bakgrund, utvald för att tolka och föra talan för andra med samma bakgrund.

Men kan Jonas Hassen Khemiri verkligen representera den stora andel svenskar som inte ser ut som polisen tänker sig en svensk? Det tyckte inte Jasenko Selimovic, statssekreterare till integrationsministern, som skrev ett svar med en helt annan upplevelse av hur det är att ses som invandrare Sverige.

Vilka förväntas de åtta procent utlandsfödda som stod på valbar plats till kommunfullmäktige egentligen representera? Vem ska riksdagens trettioen utlandsfödda ledamöter tala för? Människor som nödvändigtvis inte har något annat gemensamt än att de är i riskzonen för att stoppas av polisen i tunnelbanan. Vem kan egentligen representera vem?

Många, visade maktutredningen, av de politiker som hade utländsk bakgrund identifierade sig som svenskar. De såg sig inte som företrädare för andra med samma ursprung, eller med andra ursprung än det svenska.

Så här sa till exempel Ibrahim Baylan när han efter regeringsombildningen 2004 kallades Sveriges första invandararminister.

– Jag hoppas och tror att det är mina kunskaper och erfarenheter inom skolområdet som gjort att jag blir minister och inte att jag är invandrare.

Problemet med att räkna procent är att man gör sig skyldig till samma brist på färgblindhet, samma ihopklumpande som polisen gjorde i tunnelbanan. I det tankesättet ligger en förutsättning att någon utifrån sin bakgrund är annorlunda.

Titta bara på orden i den här texten. Invandrare, utrikes född, utländsk bakgrund, etnicitet, vit. Bara att reda ut vilket begrepp som fungerar för att beskriva kategorier som saknar makt håller sociologer världen över sysselsatta.

I somras skrev högerstatsvetaren Andreas Johansson Heinö och vänsterstatsvetaren Marie Demker en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter som kritiserade Statistiska centralbyråns kategori »svensk med utländsk bakgrund«. Att de som var födda i Sverige med två utländska föräldrar räknades som utländska i statistiken, som att svenskhet är något som går i arv.

Sådant tänkande brukar leda in på farliga vägar.

Men, invände de som sa emot statsvetarna, hur ska man annars statistiskt kunna påvisa orättvisor? Orättvisor som drabbar även dem som Statistiska centralbyrån tidigare kallade andra generationens invandrare.

Det är en problematik som känns igen från feministisk debatt. Genom att hela tiden gruppera kvinnor och synliggöra en underordning riskerar man också att cementera den. Genom att inte göra det riskerar man att förlora analysen och därmed möjligheten att förändra.

Men kvinnor, trots att de utgör hälften av landets befolkning, är enklare att tala om som grupp än människor med utländsk bakgrund. Det var hotet om ett kvinnoparti som fick socialdemokraterna att börja kvotera genom att könsvarva sina listor inför valet 1994. Det ledde till ett betydligt mer jämlikt parlament och fler kvinnor på viktiga poster.

Hot om ett invandrarparti? Det finns inte ens i diskussionen.

Så vad ska man göra? Även om man inte tycker det är rimligt att räkna procent tills varje svenskiranier representeras av en svenskiranier eller varje kurd av en kurd, så leder ju bristande mångfald till missad kompetens, erfarenheter som inte tas till vara och ett mindre underlag till redan krympande partier.

I dag kvoteras också unga på valsedlar. Ungdomsförbund och kvinnoförbund har drivit på och bevakat sin grupps representation. Partierna borde skapa sidoorganisationer även för medlemmar med invandrarbakgrund, var ett av statsvetarprofessorn Maritta Soininens råd efter att hon hade granskat nomineringsprocesser. Det finns en del sådana lokala nätverk, men inga partier har något på nationell nivå.

Men när det gäller mångfalden – både som representation och politikområde – går utvecklingen snarare åt andra hållet. Bort från den typen av föreningar eller kvoteringsregler eller särskild politik. Nuförtiden har socialdemokraterna inte någon integrationspolitisk talesperson och har sagt att ministerposten kommer att avskaffas vid ett maktskifte. Mångfald och integration, tänker de, ska finnas som perspektiv i alla politikområden.

Ett sådant tankesätt leder till färre raka hinderslösa maktvägar för utlandsfödda, resonerade historikern Anita Göransson i Mona Sahlins maktutredning. Mångfalden kräver särskilda strategier och noggrann bevakning. Annars glöms den bort i andra prioriteringar. Erfarenheten från kvinnorörelsen visade samtidigt att särorganisering tenderade att marginalisera kvinnor och jämställdhetsfrågor. För att åstadkomma bestående förändring krävdes att båda strategierna användes parallellt, frågorna behövde både integreras i annan politik och särskiljas.

Hade partierna haft mer exakta och konkreta krav på mångfald om det funnits särorganisationer? Hade det då funnits fler ministrar med utomeruropeisk bakgrund i svensk regeringshistoria än Ibrahim Baylan och Nyamko Sabuni?

De unga socialdemokrater och moderater som kritiserat sina partier, tycker inte att det är så konstigt att det saknas procentuella mål. De tror inte att det går att kvantifiera ursprung.

– I en globaliserad värld är det svårt att utifrån definiera människor efter nationell identitet. Vem representerar vem? Man ger sig in på snåriga vägar, vem ska göra den kategoriseringen? Vi ville synliggöra strukturen. Vi är inte intresserade av kvoteringsdebatt, säger Sara Yazdanfar som var med och gjorde SSU:s rapport.

Moderata ungdomsförbundets Erik Bengtzboe resonerar på liknande sätt.

– Skulle man sätta ett siffermål på utländsk bakgrund så hamnar man i en diskussion om gränsdragning som blir väldigt knepig. Det är känsligt att undersöka alla medlemmars etniska bakgrund. Det grundläggande problemet är att partierna är dåliga på att släppa in människor. Man ska inte behöva koka kaffe i femton år för att få ersättarpositioner, säger han.

Frågan är hur politikerna då ska ta sig från ord till handling. Hur lång tid tar det för underrepresenterade grupper att ta sig fram utan hjälp av hårda mål och strategier?

Det finns tecken på en längtan efter representativitet. Underrepresenterade grupper får generellt fler personröster. Vid valet 2006 räknade Riksdagens utredningstjänst på vilka som hade kommit in på personkryss om spärren på åtta procent inte hade funnits. Många av dem hade utländsk bakgrund.

Några saker tyder ändå på att en förändring kan vara på gång.

Det var när partierna började konkurrera om de kvinnliga väljarna som kvinnorepresentationen började prioriteras. I dag är det väljare i invandrartäta områden som står högt på många partiers prioriteringslistor.

Och i förra veckan smilade Stefan Löfven och Carin Jämtin upp sig i riksdagen framför Dagens Nyheters kamera och visade upp den nysatta valsedeln från Stockholms stad. Var fjärde person hade utländsk bakgrund, berättade de, som om de kommit på ett svar på kritiken från kongressen. Stockholms arbetarkommun, med sitt aktiva invandrarutskott, hade satt ett eget mål om att var fjärde ska ha utomnordisk bakgrund.

Plötsligt var lösningen ändå kvotering.