När arbetarrörelsen blev ersatt i Ådalen

Text: Janne Sundling

Bild: Janne Sundling

En äldre man kom in genom sjukhusets entré. Han betraktade dem som satt vid väntbänkarna en stund. Gick runt och tittade. Till slut tittade han en av ockupanterna i ögonen.

– Ni är så duktiga, det betyder så mycket det ni gör, sa han och sträckte fram en femhundring.

De tar av sin lediga tid och sitter av ett pass på sjukhuset. Den fredliga ockupationen av Sollefteå sjukhus har nu pågått i över 900 dagar. Runt 3 000 personer har deltagit, antingen en enstaka gång eller återkommit vecka efter vecka och satt på sig den gula västen.

– Jag försöker vara här en gång i veckan. Genom att vara här visar vi att hoppet lever. Det sitter folk här hela tiden, säger Elisabeth Grundström som just gått på sena eftermiddagspasset en dag i juli.

– Från början handlade det mycket om att ha kvar BB. Men det är inte bara det, vi vill att Sollefteå ska ha ett fungerande akutsjukhus. Allt behöver inte centraliseras till Sundsvall, säger Lena Larsson, den andra ockupanten detta pass.

Numera är båda pensionärer, Lena Larsson var tidigare nämndsekreterare i kommunen, och Elisabeth Grundström jobbade på LRF Konsult. Fram till den här julidagen på sjukhuset kände de varandra bara helt flyktigt.

En sjukhusbesökare kommer förbi och skriver upp sig för ett pass. Många stannar till och delar med sig av egna upplevelser och ofta får ockupanterna rycka in och hjälpa folk.

– En patient berättade att hon måste åka de tolv milen till Sundsvall varje dag för att få cellbehandling mot cancer. Det är ju hemskt, säger Lena Larsson.

– Man har nedmonterat ett fullvärdigt sjukhus som fungerade, säger Elisabeth Grundström.

Sympatier har de fått från många håll. Annie Lööf, Jonas Sjöstedt och Gudrun Schyman har varit här på besök. Per Herrey gick med i det stora fackeltåget som gick till sjukhuset 2017 och skrev en låt om ockupationen: »Dagen där allt blev bra«. Och brittiska BBC var här och gjorde ett tv-inslag som sändes under sommaren.

Fast en person saknas bland besökarna:

– Stefan Löfven. Han kommer ju ändå härifrån, men har aldrig varit på besök. Det är det största sveket att han undvikit oss, säger Elisabeth Grundström.

Några dagar senare är han i alla fall i Sollefteå. Besöker mamma Iris som flyttat från Sunnersta till ett servicehus i staden, och träffar hustrun Ullas syster Karin. Men inte heller denna gång tar han vägen förbi sjukhuset.

Västernorrlands landsting (eller region som det nu heter) har haft stora ekonomiska underskott det senaste decenniet och landstingsråd och direktörer har kommit och gått.

Efter en evighet med S-styre tog Alliansen över landstinget efter valet 2010, men problemen fortsatte och underskotten växte. Inför valet 2014 lovade alla partier utom SD att länet skulle få behålla tre akutsjukhus. Återigen fick Socialdemokraterna ta över, nu ihop med Miljöpartiet. Men redan första året dök det upp sparplaner som innebar kraftiga neddragningar i Sollefteå. Alltmer skulle centraliseras till Sundsvall – för att spara pengar men också för att upprätthålla kompetensen och klara av rekryteringen av läkare och specialister, förklarade ledningen.

Ådalsborna gjorde som de brukar göra, organiserade sig. En av de föreningar som startades i sjukhusrörelsen hette typiskt nog »Ådalen reser sig igen«. Den ligger bakom de demonstrationer som hållits.

När Socialdemokraterna i länet skulle ha förtroenderåd i oktober 2015 på Hotell Kramm i Kramfors organiserades en demonstration med 14 000 deltagare som var den hittills största i Ådalen (slog rekordet från 1976).

I landstingsvalet i Sollefteå 2014 fick S 47,6 procent, i förra höstens val fick de 14 procent. Nu styr en koalition med S, M och L i Regionens hus i Härnösand, trots att det var återuppväckta Sjukvårdspartiet som var landstingsvalet vinnare. Lena Asplund, från Sollefteå, som sitter i Moderaternas partistyrelse och tidigare var riksdagsledamot är numera landstingsråd och ansvarig för hälso- och sjukvårdspolitiken. Hon har deltagit i ockupationen.

– Fast det har hon väl glömt nu, säger Elisabeth Grundström.

[caption id="attachment_575378" align="alignnone" width="991"] Ett nedlagt lager i Sollefteå.[/caption]

Betydelsen av »skotten i Ådalen« i maj 1931 kan knappast överdrivas i svensk historia. Redan Sandöupploppen 1907 med protester mot strejkbrytare vid sågverket i Sandö gav upphov till uttrycket »Det röda Ådalen«. Våren 1917 var det hungerdemonstrationer och strejker här liksom på många platser i landet. Men det var demonstrationståget som gick från Frånö Folkets hus den 14 maj 1931 som för evigt skulle skrivas in i historieböckerna. Inkallad militär öppnade eld mot demonstrationen och fem personer dödades, flera skadades.

Skotten i Ådalen anses ha bidragit till att Socialdemokraterna kunde ta över regeringsmakten året därpå och sedan behålla den i 44 år. Liksom till att facken och arbetsgivarna kunde enas om ett system för fredliga lösningar på arbetsmarknaden genom Saltsjöbadsavtalet 1938.

Inför valet 1976 stod den 44-åriga regeringsmakten verkligen på spel. Den 9 juli gick runt 9 000 personer i ett demonstrationståg från idrottsplatsen till Flogsta camping i Kramfors. En tredjedel av dem kom från de unga socialdemokraternas läger i Nordingrå som pågick under veckan.

– Tänk om vi skulle få en borgerlig regering – hur går det då med solidariteten med gamla och utslagna, hur går det då med demokratin i arbetsliv och skola? undrade SSU-ordföranden Lars Engqvist när han hälsade välkommen till mötet på Flogsta.

I demonstrationståget gick en 27-årig Göran Persson som fanbärare för Katrineholms SSU-klubb. Trots motgångarna i valet skulle han den vintern bli heltidspolitiker som skolstyrelsens ordförande i sin kommun. Där gick också en 19-årig Anna Lindh, en 20-årig Henry Ohlsson – i dag vice riksbankschef – en 21-årig Lena Micko – tidigare ordförande, nu andre vice ordförande för SKL – liksom 18-åringen Stefan Löfven och 21-åringen Margot Wallström.

Olof Palme pratade om solidaritet i talet på Flogsta:

– Solidaritet är det när samhället går in och skapar 1 300 nya jobb i Ådalen när det privata näringslivet sviktar. Solidaritet är det när samhället går in och klarar 50 000 jobb genom att gå in i varvsindustrin, sa Palme.

Ådalen var redan mitt i en samhällsomvandling där mindre massafabriker och sågverk hamnade i större koncerner och många slogs igen. 1950 hade Sollefteå 37 976 invånare och Kramfors var ännu större med 38 355 invånare. Sedan dess har de båda kommunerna krympt med motsvarande ett dåtida Kramfors, och det bor i dag 38 408 färre invånare i de båda kommunerna.

I riksdagsvalet i Ådalen röstade 1976 strax över 55 procent på Socialdemokraterna i Sollefteå och nära 53 procent i Kramfors. Men väljarbasen krympte när industrierna började slå igen och folk flyttade.

Stefan vaknade nog ibland när fosterfar Ture och så småningom storebror Roland skulle i väg till jobbet på Väja pappersbruk från hemmet i Sunnersta –  treskift med udda tider. Då ägdes bruket av NCB, Norrländska skogsägares cellulosa AB. Företaget leddes av Gunnar Hedlund, som länge var både Centerpartiets ledare och vd för NCB och från 1973 företagets styrelseordförande. Hedlund bodde i Mo, fyra mil uppåt Ångermanälven. 1971 slutade han som partiledare och lämnade över till Thorbjörn Fälldin – från Ås i Ramvik, just där Ådalen tar sin början.

I slutet av 1970-talet krisade bolaget i likhet med andra industriföretag. Hedlund fick vända sig till industriminister Nils G Åsling. De kände varandra väl. Åsling hade varit NCB:s informationschef på 1980-­talet och hörde nu till Centerpartiets ledning.

Väja och andra delar av NCB-koncernen hamnade så småningom i statliga Assi Domän. I dag ägs Väja, det sista pappersbruket i Ådalen, av sydafrikanska Mondi.

Största privata arbetsgivare i dagens Kramfors är fackföreningsägda Folksam som från en byggnad i Frånö, som tidigare hyste ett vårdhem, säljer pensionslösningar per telefon. Största privata arbetsgivaren i Sollefteå är elbolaget Eons kundtjänst.

Genom försvarsbeslutet 2000 blev Sollefteå av med sina regementen, först I21 och sedan T3. När nu försvarets förmåga ska förstärkas igen hoppas man på att få tillbaka ett regemente till staden när nästa beslut snart ska tas. Men hur ska soldaterna ta sig dit? Utan persontrafik på Ådalsbanan? Och går det utan akutsjukhus?

Stefan Löfven växte upp i Sunnersta utanför Sollefteå. Redan då var den norra sidan av Ådalen mer glest befolkad med färre arbetstillfällen. Här byggdes folkhemsdrömmar – klädda i eternit – som skulle stå emot väder och vind hur länge som helst (lovade tillverkarna). Många av dem står kvar, några bebodda, många övergivna som grå minnesmärken över den tid då asbestcement var ett framtidsmaterial.

Hallstanäs var inspelningsplats för stora delar av Bo Widerbergs film »Ådalen 31«. En verklig modell av hur 1930-talets brukssamhällen såg ut. Nu har området på udden förvandlats till en bilkyrkogård. Längst ut på udden ligger en stängd fabriksbyggnad.

Matbutiken Sahlbergs i Bjärtrå har bommat igen, men Undroms närlivs i Sunnerstas grannby finns kvar. På väggen sitter en bild av »tidigare pojk-, junior- och A-lagsspelaren«  Stefan Löfven, som togs vid Undroms IF:s 80-årsjubileum på Sunnersta Folkets hus 2013.

[caption id="attachment_575379" align="alignnone" width="800"] Statsminister Stefan Löfven (t h) som ung. FOTO: Privat[/caption]

Ett äldre par kommer in i närlivsbutiken och handlar några småsaker, och återvänder senare eftersom de har glömt att köpa grillkorv till kvällen på stranden. En man beställer ett flak Norrlands Guld till helgen. Ägaren Conny Borg fixar det. Han är ingen ådaling. Han kommer från Tidan utanför Skövde.

Förstanamn på Socialdemokraternas valsedel i Västernorrland var Stefan Löfven. I sitt gamla valdistrikt Boteå fick han 38 procent av rösterna i riksdagsvalet, mot 52 procent i valet 2014.

Det var hit de gick med förstamajtåget – till mötet vid Hullsta Gård Folkets hus. Fast den här dagen mitt i sommaren råder det stora lugnet i huset. Kaféet är stängt, och John Åberg ursäktar röran när han låser upp dörren till arbetarekommunens rum på andra våning. Ett stort och tungt kassaskåp från Ljusdals kassaskåpsfabrik står innanför dörren, intill ett plakat från årets första maj: »S älskar Greta«.

Sjukhuset är en orsak till att S tappade också i kommun- och riksdagsvalet. Frågan smittade. Men det var inte bara det. På 1970-talet fram till 1990-talet låg Socialdemokratenra på 53–60 procent i riksdagsvalet, i slutet på 1990-talet och fram till 2014 på 45–48 procent. Och nu. 2018, 34 procent.

– Det här har pågått länge norrut. Där urbaniseringen slagit igenom har vi tappat. Och det har vi inte tagit igen i de norrländska kuststäderna, säger John Åberg som är arbetarekommunens ordförande och fram till valet var heltidspolitiker som vice ordförande i kommunstyrelsen.

Men det är också något med innehållet i partiets politik.

– Det är nog ett arv efter 1990-talskrisen som sitter i och skapar en rädsla. Det heter att vi ska spara i ladorna i stället för att satsa på reformer som gör nytta. Men vi ser reaktionerna på landsbygden, det handlar om sjukvård eller bensinpriset. Något håller på att hända.

Och en annan fiende har tillkommit som visat sig påverka mer och vara starkare än all opposition – nätet och sociala medier.

– Vi kommunicerar en massa i text och bilder, men människor har aldrig varit längre ifrån varandra än i dag.

– Sverige hamnar högt i de flesta jämförelser om var det är bäst att leva, säger John Åberg . Vi är i topp överallt – även när det gäller sjukvården. Men på Facebook är det okej att prata skit om vårt land. Det blir en ond spiral nedåt.

Neddragningarna på sjukhuset har sargat partiet. I Örnsköldsvik har man inte gått lika långt vare sig i neddragningar eller protester, men samma oro finns där. Om det finns en stad–land-konflikt i landet, finns en liknande mellan de mindre städerna och Sundsvall. John Åberg satt själv i landstingsfullmäktige, och motsatte sig liksom de andra partiföreträdarna från Ådalen neddragningarna i Sollefteå. Det blev en stundtals kylig stämning bland partivännerna och nu har han lämnat landstinget.

Kommunen som har varit S-styrd sedan den blev stad styrs efter valet 2018 av Centerpartiet, Vänsterpartiet och lokala Västra Initiativet, som enligt John Åberg fann varandra i motståndet mot vindkraftsetableringar i kommunen.

– Vi är en kraftkommun och har sett en framtidsmöjlighet i vindkraft. Men de var emot allt, varenda etablering.

– Bolaget Forsca, där SCA är en av ägarna, ville göra en fyramiljardersinvestering i vindkraft i ett område norr om Sollefteå men fick nej innan de ens lämnat in ansökan. Nu styr tre helt olika partier där alla har sina hjärtefrågor. Det är inte säkert att det blir något gjort. Vi har inte råd att säga nej till ett enda jobb.

Vindkraften byggs i stället någon annanstans. Under sommaren kom 141 vindkraftverk till Härnösands djuphamn, som ska bli en vindkraftspark för nordvästra kommunen.

Sollefteå kommun gjorde en jätteinvestering under förra mandatperioden då man lånade 520 miljoner och köpte ut Eon från vattenkraftverket i Ångermanälven där de tidigare var hälftenägare. Frisk vågat eller bara vågat av en kommun som haft dåliga ekonomiska resultat i två decennier och har landets trettonde högsta kommunalskatt.

– Vattenkraft är värden som aldrig försvinner, förklarade dåvarande kommunstyrelseordföranden Åsa Sjödén (S).

Första året budgeterade kommunen för ett överskott på 17 miljoner kronor, men det blev 24 miljoner.

Men mitt i förhoppningarna om trygga vattenkraftspengar, vindkraftsutbyggnad, ett regemente och andra etableringar kom nedskalningen av sjukhusvården som ett dråpslag för Sollefteå.

– Som landstingspolitiker uppfattade jag det som en tjänstemannastyrd organisation. Det var ofta läkare och specialister som kom med förslagen, och politiken satt i baksätet, oavsett om Alliansen eller S+MP styrde. Politikerna lyssnade på tjänstemännen och att det var en karusell med inblandade konsulter gjorde inte saken bättre. Det var inga sunda förhållanden.

I november 2011 kom förre AMS-chefen Anders L Johansson in som arvoderad landstingsdirektör. Rätt snabbt involverade han S-ekonomen Sandro Scocco som konsult. Hösten 2015 fick Johansson sparken, men enligt granskarna i Sjukhusrörelsen hade han dessförinnan fakturerat landstinget 15 miljoner kronor, och Scocco hade arvoderats med 7 miljoner.

– Det finns också en såryta mellan kommunerna i länet, där Sundsvall är överlägset störst och ofta gynnas, säger John Åberg.

Fast han liksom andra ser något annat hända i samband med ockupationen av sjukhuset.

Det har också blivit något av en träffpunkt som för människor samman i en social gemenskap, inte bara en protest. Och det finns ingen egentlig ockupationsledning, utan allt bygger på att människor tar ansvar.

Det handlar också om var resurserna hamnar, i de större städerna eller i mindre städer och på landsbygden.

– Det finns ju ett slitet uttryck: Hela Sverige ska leva. Men i vissa delar överlever vi bara i dag.

Vid sidan av finansministerns tal om budget i balans – »krona för krona« – och målet att sänka statsskulden skulle han önska att det fanns utrymme för reformer och satsningar på bostäder, infrastruktur och sjukvård.

– Men skattetrycket i hela landet har ju sänkts ända sedan Göran Perssons dagar och januariavtalet ändrar inte på det. Det är så 60 procent av riksdagen vill ha det. Och när vi som parti har 25–26 procent är det inte tillräckligt för kompromisser.

En del av de 1 300 jobb som Olof Palme talade om att samhället hade skapat i Ådalen på 1970-talet fanns på textilföretaget Eiser. Bolaget förband sig 1973 att efter en uppbyggnadsperiod sysselsätta 150 personer i Kramfors och 240 i Sollefteå och dessutom 200 personer i Gällivare mot löfte om regionalstöd från staten. Och staten köpte samtidigt hälften av aktierna i Eiser, och blev helägare 1976.

Våren 1981 kom i stället beskedet att tillverkningen skulle flytta till Finland. Den 30 juni 1981 tog sig några sömmerskor in på fabriken i Sollefteå genom ett fönster och ockuperade lokalerna i åtta månader. Men det nu helstatliga Eiser gav sig inte, och fabriken stängdes året därpå.

Återigen gav »röda Ådalen« ett exempel på att vara lite motströms. Men kommunalrådet i Kramfors och senare riksdagsledamoten Nils-Olof Grönhagen (S) var inte odelat förtjust i epitetet. »Det röda Ådalen« var snarast en kommunistisk konstruktion, menade han.

»Det där har både en positiv och negativ effekt för oss som bor här«, sa han till Aftonbladet i samband med 50-årsjubiléet av skotten i Ådalen i maj 1981. »Det är positivt att folk ute i landet får klart för sig att det råder arbetarmajoritet i Ådalen, men det är negativt när det gäller etablering av nya företag.«

Lite överdrivet skulle man kunna jämföra dagens motståndsrörelse i Ådalen med Nordirlands katolska motståndsorganisering i en politisk gren, Sinn Féin, och det militanta IRA.

Även om det förstås är betydligt fridfullare i Sollefteå, så organiseras de gula västarna i ockupationen för sig och opinionsbildningen och de politiska kontakterna sker framför allt i föreningen »Sollefteå framtidens akutsjukhus« (SFA).

Nils-Gunnar Molin fick tidigt en central roll i motståndsrörelsen och är ordförande i SFA. Inte att undra på, för han hade en unik insyn i landstingens sätt att fungera. I 25 år var han förtroendevald revisor i Jämtlands läns landsting, och fortsatte i fem år i Västernorrland när han flyttade tillbaka till hembygden efter att ha slutat som ekonomichef i Bergs kommun i Jämtland.

– Jag trodde att jag hade lämnat landstingsfrågorna bakom mig då, men det gick tre månader och sedan drog det här i gång. Och det är nog det roligaste och viktigaste jag gjort.

Ambitionerna kring sjukvården sträckte sig utanför själva sjukhustomten i staden. En vårdcentral fick snabbt 8 000 listade patienter och hade full läkarbemanning utan att ta hjälp av stafettläkare. Men vårdcentralen gick i konkurs efter bara ett och ett halvt år.

– Vi mötte tio års ackumulerat vårdbehov och ett ersättningssystem som inte tog någon hänsyn till det, berättar Molin.

Utifrån 30 års erfarenhet av landstingens arbete ­menar Nils-Gunnar Molin att hela sektorn kännetecknas av toppstyrning. Men att det underifrån också finns en personalflykt och höga sjuktal bland personalen som driver kostnaderna uppåt.

– I Jämtland mötte jag pålästa politiker och tjänstemän. I Västernorrland var det svaga politiker och starka tjänstemän. Där har det varit tjänstemannastyrt sedan urminnes tider.

– Läkare har som regel starka ståndpunkter, men visst går det att resonera med dem också. Fast läkarkollektivet har bidragit till problemen. På 1990-talet drev de att så få läkare som möjligt skulle utbildas – för då skulle lönerna hållas uppe. Resultatet blev att vi blev beroende av stafettläkare.

Även om antalet läkare ökat sedan dess har Sverige exceptionellt få besök per läkare – en tredjedel av genomsnittet i EU. Svenska läkare ägnar en betydligt större del av sin tid åt dokumentation och administration än sina europeiska kollegor.

Och samtidigt som utbudet av läkare och sjukvård ökar i storstäder krymper det på landsbygden.

– Sjukvårdskrisen är definitivt en del av stad–land-konflikten. När man senast såg över kommunala skatte­utjämningen handlade det bara om kostnadsutjämningen, ingen översyn av inkomstutjämningen. Då är den ändå tio gånger större än kostnadsutjämningen.

En Sollefteåbo betalar 34 kronor och 68 öre i skatt till kommun och landsting på en tjänad hundralapp, drygt 5 kronor mer än invånarna i de mest välbeställda kommunerna i storstadsområdena.

Förra landstingsledningen lät sig inte påverkas av ockupationen, den nya som tillträdde efter valet har i alla fall inlett en dialog, menar Nils-Gunnar Molin. Tre gånger under våren 2019 har han och andra företrädare för sjukhusrörelsen mött ledande landstingspolitiker för samtal.

– Nu har vi pratat med varandra i runt 30 timmar och vi ser en vilja att göra något åt situationen. Akut ortopedi och kirurgi, cytostatikabehandling och gynoperationer skulle vi kunna ha tillbaka i Sollefteå redan vid årsskiftet. Men säger man att det är omöjligt i den utredning som ska komma i höst lär striden hårdna, säger han.

Under åren de behandlingarna varit borta har 30 läkare av 78 slutat på sjukhuset. Men blir det ett akutsjukhus på riktigt igen kommer det att vara möjligt att rekrytera personal – det är han övertygad om.

– De mindre sjukhusen har en fördel som utbildningssjukhus. Kommer du hit som AT-läkare får du en större bredd i din erfarenhet. Då kanske du vill fortsätta här som ST-läkare.

I Dorotea i Västerbotten ockuperades den lokala sjukstugan under tre år. Genom att driva fram en folkomröstning om vården i Västerbotten tvingade ockupanterna till slut fram en lösning med dygnet-runtvård i Dorotea. Sollefteåockupanterna har också kontakt med dem som protesterade mot BB-stängningen i Karlskoga tidigare i år.

När de ekonomiska underskotten blev högst kännbara för tio år sedan skulle landstinget spara 361 miljoner kronor. Sjukhusen i Sollefteå och Örnsköldsvik klarade av sina sparbeting, menar Nils-Gunnar Molin, men Sundsvall nådde inte målet. Svaret från landstingsledningen var att vården borde koncentreras till länskliniker – i Sundsvall.

Under Alliansstyret 2010–2014 fortsatte underskotten växa, inte minst på grund av  kostnader för stafettläkare som i dag närmar sig 500 miljoner kronor årligen.

En statlig utredning som kom 2015 ville förstärka den högspecialiserade vården genom en koncentration till färre platser.

– Men den vården svarar bara för 4 procent av sjukvårdskostnaderna. Fast man trycker på hårt för den modellen nu, även om ingen verkar tycka att den är bra. Köerna har ökat, effektiviteten gått ner och styrningen sker på distans.

Då och då får han chansen att prata om sjukhusfrågan med landets statsminister. Hans särbo är statsministerns fru Ullas syster, så de ses ibland.

– Stefan är lite irriterad på mig, men en vacker dag kommer han att tacka mig. Du kan inte bara lyssna på distriktsledningen, säger jag. Men jag förstår att han är klämd.

– Å andra sidan har regeringen delat ut tio välfärdsmiljarder. Och man gör en extra satsning på förlossningsvården, men tyvärr kommer det inte Sollefteå till del.

Men när är BB tillbaka i Sollefteå?

– Inte 2019, men kanske under 2020. Den dag som akutkirurgin finns på plats finns det också förutsättningar för det. Och jag är optimistisk. Det kommer att sluta bra.

En annan partiledare hade han länge på närmare håll, bara några hundra meter bort i hembyn Mo några mil nordväst om Sollefteå, där Nils-Gunnar växte upp och dit han återvänt som pensionär.

– Huset där jag bor nu var vallokal på 50-talet och Gunnar Hedlund, som då var inrikesminister, brukade komma hit och rösta.

Fyra års ideellt arbete i sjukhusrörelsen har också fått honom att fundera på vart demokratin är på väg.

– Gör de politiker vi väljer som vi förväntar oss? Nej, det är inte riktigt så. Demokratin är farligt ute och vi måste få ett större folkligt engagemang. Du har klyftan mellan stad och land, vårdkrisen men också en demokratins kris.

– Därför är också detta vi gjort det mest spännande, men också mest nödvändiga jag gjort. 3 000 har varit med och ockuperat sjukhuset. Folk har lärt känna varandra. Det har skapats en gemenskap och kampanda som vi kommer att ha nytta av framöver oavsett vad som händer i sjukhusfrågan.

Författaren Birger Norman talade redan 1960 om det röda Ådalen som en kliché, men konstaterade också att det fanns en »naiv förlitan och lust till landsvägen och fanorna«.

Och han fortsatte: »Man ur huse! Fram med fanorna ur garderoberna och gör stora bokstäver på transparangerna, för nu ska Ådalen säga ifrån.«

Nils-Gunnar Molin spelar orgel, dragspel, bas och trumpet. Under studietiden på Socialhögskolan i Stockholm drygade han ut hushållskassan som musiker i en orkester.

Innan vi skiljs åt sätter sig vid hammondorgeln och ger ett smakprov genom att spela en gammal favorit, »My way«. Den som slutar med raderna: »The record shows I took the blows. And did it my way«.

Ådalen har tagit smällar. Men gått och går sin egen väg.