Ryssvåren

Text:

Bild: Scanpix

I morgon lördag kommer den ryska korvetten Steregushchy Nr 530 att förtöja vid en boj i Stockholms ström. Det handlar om ett normalt örlogsbesök, något som händer var och varannan vecka under sommarmånaderna. Men efter den senaste tidens svenska debatt hade man kunnat tro att det var något betydligt allvarligare som hänt.

Frågan om de militära ambitionerna hos grannen i öst har präglat hela våren, och har tilltagit i styrka de senaste veckorna. Den ryska militärövningen utanför Gotska Sandön i påskas är förstås en del av förklaringen. ÖB Sverker Göransons uppmärksammade uttalande på nyårsaftonen 2012, då han i en SvD-intervju konstaterade att Sverige bara skulle klara av att försvara sig mot en invasion under en veckas tid, markerade det definitiva startskottet för debatten.

Den har dessutom tilltagit i styrka i takt med att försvarsberedningens deadline för att presentera sin säkerhetspolitiska analys närmat sig. Den nya rapporten, som presenterades i veckan, ska ligga till grund för ett nytt försvarspolitiskt beslut 2015.

Sedan den första försvarsberedningen tillsattes under mitten av 1990-talet har dess tankar legat till grund för överenskommelser om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Tidigare beredningar har introducerat det vidgade säkerhetsbegreppet, omstruktureringen från invasions- till insatsförsvar byggt på frivillighet i stället för allmän värnplikt samt tecknat huvuddragen i dagens säkerhetspolitiska doktrin.

Försvarsberedningen ska följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och bedöma hot och risker. Den kan också föreslå konkreta ändringar av Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Och varje gång försvarsberedningen ska presentera sina rapporter finns det en uttalad förväntan hos många att de ska ta ställning till i vilken utsträckning Ryssland utgör ett hot mot Sverige. I år kanske mer än på länge.

– Sveriges förhållande till Ryssland är neurotiskt. Det är alltid svart eller vitt, antingen eller. Under ett par decennier gick det mesta ut på att förneka att Ryssland var farligt så att man från politiskt håll kunde motivera nedrustningar av det svenska försvaret, säger Stefan Hedlund, professor och forskningschef för Uppsala Centre for Russian Studies.

Den nya rysskräcken kan spåras tillbaka till några sensommarveckor i augusti 2008.

– Det var Georgienkriget som blåste i gång rädslan för Ryssland och kraven på att det svenska försvaret måste ha bataljoner på Gotland, säger Hans Blix, tidigare chef för FN:s vapeninspektioner i Irak.

De georgiska utbrytarenklaverna Sydossetien och Abchazien fick stöd från Ryssland och förklarade sig efter någon tid självständiga. Detta trots att både Nato, EU och USA gett sitt stöd till Georgien och uppmanat Ryssland att backa. Ett år senare, 2009, konstaterade EU i sin rapport att det faktiskt var Georgien och inte Ryssland som startat det hela. Men kriget hade redan satt i gång en process där rädslan för rysk militär aggression fått fotfäste i närområdet, däribland Sverige.

– Jag tycker att reaktionen var överdriven, Ryssland var aldrig ute efter att återerövra sitt forna imperium, säger Hans Blix.

Georgienkriget blev också själva startskottet för Rysslands militärreform. En satsning som är en central del i debatten om Rysslands potentiella hot mot Sverige.

– Rysslands politiska ledning har en uttalad ambition att landet ska bli en ny stormakt. Georgienkriget visade att man inte skyr militära medel för att lösa en konflikt, säger Gudrun Persson, Rysslandsforskare vid Försvarets forskningsinstitut, FOI, tidigare vid Försvarshögskolan.

Helt klart pågår sedan 2008 en större reform av de ryska väpnade styrkorna, som går ut på att göra försvaret mindre och vassare. De ryska försvarsanslagen har ökat med en procent det senaste året och ligger nu på närmare fyra procent av BNP. Vapenarsenalen håller på att moderniseras, nya flygplan beställs. Samtidigt har flera ryska militärövningar i vårt närområde uppmärksammats i medierna.

En stark armé är en viktig komponent i det sökande efter en nationell identitet som just nu pågår i Ryssland. Landets ledning upplever en stor osäkerhet i omvärlden, med den arabiska våren, oron i Afghanistan och konflikten i Syrien.

För tre veckor sedan landade en säkerhetspolitisk analys som vred upp temperaturen ytterligare. Då publicerade den finska regeringen sin försvars- och säkerhetspolitiska redogörelse, med analyser om att Ryssland upprustar sina militära styrkor även mot väst. En slutsats som mötts av skilda reaktioner. Att grannländer som Finland och Sverige därmed skulle vara hotade är något som Finlands förre Moskvaambassadör René Nyberg inte alls håller med om.

– Det finns inget militärt hot. Ryssland förbereder sig varken för en invasion av väst eller för att möta ett invasionshot från väst. Det var kalla kriget, de här arméerna finns inte längre, sa han i Sveriges Radio.

I Sverige är klyftan närmast avgrundsdjup mellan hur upprustningen ska tolkas. På den ena sidan står de som menar att den ryska militärreformen inte är så omfattande som många verkar tro, inte heller att den innebär en förändrad hotbild för Sverige. En som företräder detta synsätt är Stefan Hedlund.

Han hävdar att svenska försvarsanalytiker hängt upp sig på upprustningsprogrammet av den ryska militärkapaciteten år 2011–2020, och summan på 660 miljarder dollar. Visst är det mycket pengar, men dels kommer mycket hamna i privata fickor, dels handlar det i stor utsträckning om att rusta upp befintlig försvarsmateriel. Den ryska militärindustrin är en blek kopia av sitt forna jag, hävdar Hedlund.

– Blotta tanken på att Ryssland skulle angripa Sverige är rent bisarr. Det finns en enorm diskrepans mellan ryska politikers retorik och de bedömningar som görs av seriösa ryska försvarsanalytiker som inte är anställda av försvarsdepartementet, säger Stefan Hedlund.

Hans Blix är inne på samma linje.

– Visst rustar Ryssland i dag upp sitt försvar, men det är från en mycket låg nivå. Den svenska försvarsmakten med vänner och förmodligen även det militärindustriella komplexet använder Ryssland för att bedriva lobbyverksamhet, säger Hans Blix.

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson instämmer.

– Det är olyckligt att debatten har hamnat i ett läge där vissa försvarspolitiker tycks önska sig ett ryskt hot. De tycker att det är lite mumma eftersom det innebär att de äntligen får diskutera storleken på försvaret, säger hon.

Mot denna bild står de som hävdar att vapenskramlet innebär en potentiell fara som måste tas på allvar, bland annat genom att höja de svenska försvarsanslagen. En av dem är Mats Johansson, moderat ledamot av riskdagens utrikesutskott som skrivit boken »Kalla kriget 2.0 – Ryssland rustar«.

– I mina ögon utgör Ryssland ett hot, inte i första hand mot Sverige utan mot Baltikum. Det relevanta är att diskutera vad som händer efter år 2020, när den ryska upprustningsplanen är avslutad. Alla EU-länder behöver öka sina försvarsanslag, säger Mats Johansson.

Försvarsfrågan splittrar moderaterna, som under en tid haft en inställning till Ryssland som mer liknar den som finns hos miljöpartiet och vänsterpartiet.

– Det finns en fara i att försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys bara handlar om  Ryssland. Den svenska försvarsdebatten ska inte bara handla om en enda sak. Den förra försvarsberedningen kritiserades med rätta för att vara alltför klimatfixerad. Det vore ett misstag om vi gör samma sak igen, säger moderaten Hans Wallmark som sitter med i försvarsberedningen.

– Moderaterna har alltid tonat ner det som sker i Ryssland och verkar inte vilja se allvaret. Jag anser att försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi måste lägga mer krut på den nationella dimensionen av vårt försvar, säger socialdemokraten Peter Hultqvist, ordförande i försvarsutskottet och medlem i försvarsberedningen.

Jan Leijonhielm, före detta chef för Rysslandsstudierna vid FOI och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, kallar den svenska Rysslandsdebatten »stundtals desorienterad«.

– Mitt intryck är att de som hävdar att Rysslands förehavanden inte innebär någon fara för svensk del är personer med ingen eller mycket knapp militär kunskap och förmåga, säger han.

Att personer, ofta med kopplingar till det svenska försvaret, målar upp en överdrivet hotfull bild av Ryssland i syfte att öka de svenska försvarsanslagen avfärdar Leijonhielm bestämt.

– Det är ett lite väl enkelt debattknep, på samma sätt som de använder ordet »rysskräck« för att beskriva dem som varnar för utvecklingen, säger han.

Gudrun Persson på FOI efterfrågar också nyanser i debatten.

– Det man kan säga med säkerhet är att Ryssland inte utgör något militärt hot mot Sverige i dag. Men det är självklart viktigt att noga följa händelseutvecklingen för att minska risken för överraskningsmoment.

I partiledardebatten för några veckor sedan öppnade statsminister Fredrik Reinfeldt för nya försvarsanslag i höstens budget. Men de som hävdar att hotet från Ryssland är överdrivet har en mäktig politisk kraft på sin sida. Den ekonomiska krisen har fått finansministerierna i hela EU att hålla hårt i plånböckerna, den ryska upprustningen till trots.

Fakta | Både politiker och byråkrater

I dag, fredag, lägger försvarsberedningen fram sin första rapport.

Dess medlemmar är:

Cecilia Widegren, ordförande, (m)
Peter Hultqvist (s)
Staffan Danielsson (c)
Mikael Oscarsson (kd)
Åsa Lindestam (s)
Mikael Jansson (sd)
Hans Wallmark (m)
Sofia Arkelsten (m)
Peter Rådberg (mp)
Allan Widman (fp)
Torbjörn Björlund (v)
Urban Ahlin (s)

Jessica Svärdström
Utrikesdepartementet

Anna Håkansson
Finansdepartementet

Nils Hänninger
Justitiedepartementet

Ola Hedin
Försvarsdepartementet

Björn Lyrvall
Utrikesdepartementet

Carin Kaunitz
Myndigheten för samhällskydd och beredskap,

Dennis Gyllensporre
Försvarsmakten

Tommy Åkesson
huvudsekreterare

Carolina Vendil Pallin
sekretariatet

Åsa Anclair
sekretariatet

TorBjörn Åstrand
sekretariatet

Sabina Österlund
assistent sekreteriatet