SR-chefen om petningen: ”Det rör i vid mening Israel-Gaza”
Läs hela intervjun med SR:s kulturchef, ord för ord, om petningen av kulturjournalisten Mårten Arndtzén.
I torsdags publicerade Fokus en artikel där Sveriges Radios kulturchef Peter O Nilsson berättade att petningen av kulturjournalisten Mårten Arndtzén hade en annan bakgrund än blott en tweet om kulturministern. Här följer intervjun ord för ord.
Det var Mårten Arndtzén jag ville prata om. Han fick ju andra arbetsuppgifter vilket ju kanske inte var vad han ville.
– Nej, det tror jag inte han ville. Även om han i olika sammanhang nu har sagt att han förstår hur vi tänker. Och att han kan leva med detta.
Just det, men min fråga är: visst handlar detta om två stycken inlägg på sociala medier?
– Ja, det kan man säga, men sedan finns det en bakgrund som handlar om en större mängd inlägg under förra året. Där hade vi ett antal samtal under hösten. Jag sa till honom ”ta en extra titt på det där, för jag tycker att det liknar opinionsbildning, och är det vad du vill?”.
– Sedan hade vi ett antal reflekterande samtal. Det var startpunkten. Därefter kom nu, i början på året, ett par tweets som jag uppfattar mer direkt politiska. Och det är dessa som jag direkt agerar på. Men det andra finns med i bakgrunden. För detta handlar om helheten.
Men vad är det då han har gjort ”i bakgrunden”. Vill du sammanfatta det?
– Det finns ett tydligt fokus på en fråga där han lyft fram vissa perspektiv och uttryckt sig. Det finns en tonalitet i det som blir mer opinionsbildande än journalistiskt. Jag kan inte säga mycket mer än så. Det är inget enskilt inlägg i det som jag reagerar på utan det är den samlade mängden och tendensen i det.
Men det rörde sig om en specifik fråga sa du?
– Ja, det rör ju i vid mening Israel-Gaza.
Och där menar ni att han varit opinionsbildande i den frågan?
– Jag har inte tagit ställning till det så explicit. Det finns inte något inlägg som är över gränsen där men den samlade mängden fick mig att reagera förra året. Jag sa till Mårten: ”Titta på det där med ögon utifrån och fundera på vad du själv ser när du ser mängden”.
– Och det är bakgrunden till att jag reagerar nu. Men det som jag agerar på nu är dels tweeten om kulturministern och filmpolitiken och sedan i viss mån också detta som gäller 13-åringarna (delningen av Paulina Neudings ledarartikel om sänkt straffålder).
Men bakgrunden rörde alltså inte de frågorna, utan det rörde frågan om Gaza?
– Ja.
Och där har han som jag förstår det tagit ställning mer för Israels än för palestiniernas sak?
– Ja, så kan man tolka det. Men alltså… jag har egentligen inte tagit ställning till vad han har tagit ställning till eller inte. Jag sa till honom – och jag kommer inte kunna bli tydligare – att den samlade mängden, och den samlade tonen, tycker jag har en tendens som verkar åt ett opinionsbildande håll. Det är inte förenligt med journalister inom public service. Och jag bad honom fundera på det.
– I samband med det sa han ”jag förstår vad du menar”, men sedan tror jag inte att han nödvändigtvis höll med mig om allt. Efter det valde han skriva om mindre kontroversiella frågor, eller om frågor som inte var politiska på samma sätt. Och det var under hösten. Sedan under början av året kom de här inläggen som jag refererar till, som är mer tydligt politiska.
– Så saken hör ju ihop. Ska det bli begripligt så finns ju bakgrunden med även om det inte var det explicita som gjorde att jag reagerade nu.
Men det framstår ju märkligt att han har gjort sig obekväm i en fråga, men han får sin förflyttning på grund av en helt annan fråga.
– Men det som gjorde att jag agerade nu var inte den andra frågan. Det var framförallt tweeten om kulturministern och filmpolitiken. Det är ju ett område som vi väldigt konkret bevakar i Kulturnytt där han är mest verksam.
Har det varit osämja i personalgruppen i den här frågan?
– Nej, inte vad jag själv uppfattat i alla fall. Nu kanske inte en chef kan uppfatta alltihop. Men nej, det tror jag inte. Det är rätt högt i tak på en kulturredaktion. Så har det alltid varit på de redaktioner där jag har varit på. Debatten är en del av det man bevakar och en del av livsluften, så det tror jag inte. Den som har reagerat här är jag och inte någon annan.
Då ska jag ställa en fråga som alla andra har ställt redan. Det här med Cecilia Uddén och det vänsterradikala och propalestinska uppropet hon skrev under, och där även övriga reportrar på Ekot gjorde detta. Det är också ett politiskt ställningstagande, men de har inte fått uppleva några konsekvenser. Men det fick Mårten på din redaktion. Vad säger du om den skillnaden?
– Dels är jag inte säker på att du beskriver uppropet korrekt, men det är en annan diskussion. Men det är svårt. Alla skulle inte beskriva det som propalestinskt och inte heller som vänster. Men jag har egentligen inte tagit ställning till det. Det var medarbetare på en annan redaktion, nämligen Ekot. Där behöver den som är utgivare för Ekot ta ställning för vad hans medarbetare gör. Det där kan ju vara lite krångligt att förstå.
– Sveriges Radio som sänder hundratals timmar innehåll varje vecka har ett rätt stort antal utgivare. Jag tror vi innehar 40 stycken, och varje utgivare har ju rätt att bestämma över det som sägs och det som man rapporterar om i dens program.
– Jag har tagit ställning till Mårten och vad han gör i de program jag är utgivare för. Ekot måste ta ställning kring sina medarbetare och det har de ju gjort. De har försökt förklara hur tankegångarna kring uppropet ser ut där.
– Men det har inte funnits med i min bedömning. Det är två, ärligt talat, väldigt olika saker även om jag förstår att man gör jämförelsen mellan den här sortens frågor, där vi tvingas ge våra medarbetare olika förändrade uppdrag beroende på ställningstagande i offentligheten. Sånt förekommer ju och har alltid förekommit. Jag förstår att det väcker debatt och frågor. Jag tycker egentligen att det är bra att det väcker debatt.
Men om någon i din personal hade gjort liknande ställningstaganden som Uddén gjorde, fast hos din personal, hade du agerat på samma sätt som du har gjort mot Arndtzén då?
– Jag vet inte det. Det är svårt att uttala sig när man inte har det konkreta fallet framför sig. Principen tycker jag är jätteviktig. Den är enkel. Tar man ställning i en politisk fråga offentligt så kan man inte bevaka den frågan. Den principen är begriplig för hela vår publik. Och jag tror att vår publik gillar att vi försöker följa den efter förmåga.
– Så principen är enkel, tillämpningen desto svårare. Och den måste vara det eftersom det handlar om enskilda individer. Det handlar om en hel kontext med olika saker som ingår i en rapportering. Det är svårt för mig att säga något generellt om hur jag skulle tänka kring om någon tog ställning till det här uppropet, när jag inte har den människan framför mig.
– Sedan ska jag säga att jag inte tycker att journalister ska skriva på upprop överhuvudtaget. Det är inte vad journalistiken ska syssla med i första hand. Sedan så får ju de som jobbar hos mig, eller på andra delar av Sveriges Radio förstås göra det och tycka och tänka vad de vill offentligt. Det enda vi säger är att, då kan det bli konsekvenser för vad du bevakar.
Så det skulle kunna bli liknande konsekvenser om du hade en medarbetare som skrev på det där uppropet eller yttrade sig så?
– Nej, men som sagt så är det en hypotetisk fråga. Jag svarar egentligen inte på den förrän jag har fallet framför mig.
Röster har höjts, inte minst från tidigare SVT-journalisten Janne Josefsson, om att public service i sin helhet skulle vara vänstervridet. Och tidigare SR-journalisten Joakim Lamotte skriver i sin bok att företrädare på SR har sagt ”här röstar man rött” och om man inte gör det så blir man utfrusen.
– Jag tycker att man ska ta den kritiken som opinionsbildning. Generellt är det bra att folk tycker och tänker saker om Sveriges Radio. Att vi får kritik. Det vore jättejobbigt om vi inte fick det. Sen ser jag ju att de som säger saker om vänster eller höger ofta agerar i något slags opinionsbildande syfte.
– Jag menar att du kan hitta exempel på medarbetare som uppfattat eller tagit ställning till höger som fått begränsningar i sin bevakning på det sett som sker nu. Men du kan också hitta medarbetare som fått begränsningar när de tagit ställning till en fråga som uppfattas som vänster.
– Så jag tycker att vi agerar blint utifrån den regel vi har. Nämligen att tar man ställning, så kan det påverka vad man bevakar. Minnet är ju kort och så där, men jag menar att det inom några års tid finns exempel på medarbetare som tagit ställning i vad som uppfattas som vänsterfrågor och som fått inskränkningar.
– Exempelvis kring det som kom att kallas Black Lives Matter-uppropet, men som egentligen också handlade om mångfaldsfrågor och representation – där var det ett antal public service-medarbetare som utifrån att ha skrivit på det fick restriktioner – i en vänsterfråga då.
– Vi försöker ju att agera blint, som sagt. Så att höger eller vänster spelar ingen roll. Det är ställningstagandet an sich som är grejen, avslutar Peter O Nilsson.
***
