SVT-reportern som kastades under värdegrundsbussen

En morgon i oktober i år rullade en skördare in i en skog utanför Arjeplog för att starta en sedan länge planerad avverkning. Men arbetet kunde inte inledas eftersom det dök upp miljöaktivister som slog upp tält, följde maskinerna tätt och kedjade fast sig i utrustningen.

När så Greta Thunberg anslöt sig några dagar senare riktades fullt strålkastarljus mot platsen. På Instagram förklarade den världsberömda aktivisten att ”samebyn har klart och tydligt sagt nej till avverkningen” och att området var hotad gammalskog. I medierna cementerades bilden snabbt: En mäktig skogsindustri på kollisionskurs med urfolksrättigheter och klimatkamp.

Men berättelsen saknade några viktiga detaljer. Skogen varken tillhörde svenska staten eller den börsnoterade skogskoncernen SCA utan Beatrice Karlsson, en privat skogsägare med en lång familjetradition och bankräntor som ska betalas med intäkter från avverkningen. Eller att Karlsson, efter samråd med samebyn, hade minskat den planerade avverkningsytan och undantagit 8,5 hektar av hänsyn till rennäringen.

Inte heller fick det någon större uppmärksamhet att Skogsstyrelsen har yttrat sig till Beatrice fördel – avverkningen strider inte mot artskyddsförordningen och populationen av tretåig hackspett påverkas inte. Dessutom finns betydande arealer, sammantaget omkring 160 000 hektar, av skyddad natur i närheten samt flera reservat och nationalparker.

För Beatrice Karlsson fick skogsdramat hursomhelst omedelbara konsekvenser. Entreprenören tvingades avbryta arbetet, maskinerna stod stilla och planerade intäkter gick förlorade. För Beatrice tickade kostnaderna vidare och hon fick anlita jurister för att försvara sin sak. Samtidigt fortsätter räntorna på lånen att rulla i avvaktan på att Mark- och miljödomstolen prövar ärendet.

I den första vågen satte utsagor från aktivisterna och samebyn agendan i nyhetsförmedlingen, men flera medier korrigerade sedermera bilden genom att låta också Beatrice Karlsson komma till tals. Men ett nyhetsmedium stack ut: Sveriges Television. Där kom varken ägandeförhållandena, myndigheternas bedömningar eller markägarens synpunkter fram. Nu, två månader senare, saknas fortfarande centrala motperspektiv i SVT:s rapportering.

När Fokus dyker ner i materialet visar det sig att SVT Norrbotten – vars bevakningsområde omfattar det aktuella området – inte gjorde några reportage alls om skogsstriden i Arjeplog. De överlät arbetet åt SVT:s samiskspråkiga redaktion Sápmi och återpublicerade sedan inslagen oredigerade i sina egna sändningar. En annan märklighet är att Beatrice Karlsson är journalist på just SVT Norrbotten och sitter i samma lokaler som SVT Sápmi.

När Fokus når Beatrice Karlsson säger hon att hon är bedrövad över att hennes avverkning har behövt stå stilla och att hon känner sig rättslös.

– Glädjen var stor när jag för fyra år sedan kunde köpa skogen som brukats av min släkt i generationer och där jag vistats sedan barnsben med pappa och hans morbror. Att måna om naturvärden har jag med mig sedan dess och har därför tagit extra miljöhänsyn i avverkningen.

Markägande och övertagande av mark kräver både ekonomiska risker och stora tidskrävande uppoffringar menar Beatrice Karlsson.

– Därför blev allt så chockartat när det plötsligt stod aktivister där från spridda delar av världen. Lagstiftningen är tandlös som tillåter aktivister att agera så här. Det drabbar inte bara mig utan även många andra skogsägare.

Fokus vill fråga om hur hon upplever mediernas rapportering av frågan, men hon avstår.

Fokus har dock gått igenom hur Sápmi-redaktionen speglade konflikten i totalt fyra inslag. I det första beskriver en renägare den aktuella avverkningsytan som ”den sista fläcken gammal skog just där”. Påståendet prövas inte, trots att Skogsstyrelsens material visar att området ligger intill ett reservat på omkring 1 200 hektar äldre och mer värdefull skog. Därtill har statliga Sveaskog tidigare avsatt stora arealer i närområdet. Inga följdfrågor ställs, och inslaget formuleras som om Samebyns ställningstagande vore ett beslut som markägaren ”kör över”.

I själva verket har Beatrice Karlsson följt lagstiftningens krav på att samråd ska hållas och har tillmötesgått önskemål om större hänsyn och skonsam markberedning. Men det tillfrågas hon inte om.

I nästa inslag är det aktivisterna som styr berättelsen. En av dem beskriver landskapet som ”fragmenterat”, ”kalavverkat” och med ”väldigt få områden kvar”. Trots att Skogsstyrelsens kartmaterial visar motsatsen får påståendena stå oemotsagda. Även här saknas grundläggande fakta om avverkningen: omfattning, hänsynsytor och det samråd som faktiskt har hållits. Inte heller här får markägaren komma till tals.

Den tredje publiceringen handlar om att Mark- och miljödomstolens har beslutat att tillfälligt stoppa avverkningen, men nämner inte att Skogsstyrelsen redan tidigt har bedömt att aktivisternas anmälan saknade stöd i artskyddsförordningen.

Inget sägs heller om att skogsägaren har tagit fram en avverkningsplan med särskilda hänsyn och att 8,5 hektar har undantagits som frivillig hänsynsyta. Avverkningen anges felaktigt till 60 hektar — när den riktiga siffran är strax över 43. Markägaren lyser alltjämt med sin frånvaro.

I det fjärde inslaget, som blev det mest spridda, presenteras protesterna mot avverkningen som en kamp för att rädda ”gammal hänglavsbärande skog på Maskaure samebys marker”. Det är en tveksam formulering eftersom marken ägs av Beatrice Karlsson och samebyn inte har någon dispositionsrätt, även om de har rätt att låta renarna beta där.

Greta Thunbergs utsaga att ”samebyn har sagt nej” återges utan förklaring eller nyansering, trots att samebyns nej saknar juridisk betydelse i avverkningsärenden. Myndigheternas senare bedömning — att avverkningen inte strider mot artskyddsförordningen och att naturvärdena inte utgör hinder — nämns inte. Detta är den fjärde publiceringen av fyra där markägaren inte intervjuas.

SVT Sápmis redaktionschef Linda Hermansson vill inte låta sig intervjuas per telefon men går med på att svara på Fokus frågor via mejl. Där betonar hon att SVT Sápmi arbetar med ett dubbelt uppdrag.

”Vår kärnpublik är personer som identifierar sig som samer men vi har också i uppdrag att förklara samiska frågor för majoritetspubliken”, skriver hon.

Det innebär att SVT Sápmi gör nyheter för två publikgrupper med olika förkunskaper. Hon skriver att kärnpubliken sällan behöver förklaringar av termer eller sammanhang.

”Det är kanske därför du upplever att vissa saker inte nämns i artikeln, men det är bakgrundskunskap som vår kärnpublik redan har”.

Hon skriver vidare att detta är vanligt hos Sápmi och att det ofta uppstår oenighet kring skogs- och markfrågor.

”Att markägarens perspektiv inte återges är ett redaktionellt val helt i linje med hur vi brukar rapportera om liknande skogsavverkningshändelser”, skriver hon.

Att Beatrice Karlsson aldrig intervjuades av SVT Sápmi var således ett medvetet utgivarbeslut och inget förbiseende.

Hermansson skriver vidare att skogsbolaget SCA (som Beatrice Karlsson anlitat för att genomföra avverkningen) indirekt får representera markägarens ståndpunkt i rapporteringen.

På frågan om varför felaktiga uppgifter om naturvärden och skogens karaktär återgavs är svaret:

”Aktivisternas påståenden om naturvärden redovisas som deras uppfattningar. Redaktionen har bedömt uppgifterna som trovärdiga.”

Hon medger dock att SVT Sápmi har varit otydliga på vissa punkter: ”Formuleringar som ’trots att samebyn sagt nej’ och ’samebyns marker’ kan möjligen missförstås, men helhetsbilden är korrekt: avverkningen sker enligt lag”.  

Varför Sápmi utelämnar att Skogsstyrelsen yttrat sig till Beatrice Karlssons fördel svarar inte Hermansson på. Inte heller på frågor om lämpligheten att låta brottsmisstänkta aktivister få tolkningsföreträde.

Även frågor om huruvida det kan vara känsligt att rapportera om företeelser som riskerar att uppfattas kritiska mot samer lämnar Linda Hermansson obesvarade.

Så till varför SVT Norrbotten, som ansvarar för bevakningen i området, avstod från att göra egna inslag om denna infekterade fråga och överlät hela rapporteringen till SVT Sápmi.

– Vår reporter i området var part i målet och kunde därför inte bevaka det. Vi valde att låta SVT Sápmi ta det, säger redaktionschefen Kristofer Naess.

Men ni hade ju flera andra reportrar. Varför tog inte någon av dem över?

– Jag bedömde att Sápmi stod friare än vi gjorde, och att deras bevakning därför var lämplig att använda.

Att SVT Sápmis inslag innehöll sakfel, saknade markägarens perspektiv och återgav aktivisters och renägares utsagor utan kritisk granskning vill inte Naess kommentera.

– Jag har fullt förtroende för Sápmi. Om något är fel måste de inblandade själva påpeka det för dem, säger Naess som medger han att han aldrig kontrollerade om rapporteringen var saklig och opartisk. Han litade helt enkelt på att Sápmi-redaktionen ”gjort sitt jobb” och att publiceringarna därmed uppfyllde de ”grundläggande kraven”.

Ni publicerade deras material i ert eget flöde. Är det inte ert ansvar att kontrollera att innehållet är korrekt och att alla får komma till tals?

– Jag tyckte att publiceringen fungerade hos oss och uppfyllde grundläggande krav.

När Fokus påpekar att Beatrice Karlsson aldrig kontaktats och att hennes perspektiv inte alls beaktades — trots att hon är markägare och samtidigt kollega i samma hus — svarar Naess att även detta är ”en fråga för Sápmi”.

Han betonar också att ”Norrbottenredaktionen inte vill påverka deras publicering”.

– För att bevara vår integritet valde jag att låta Sápmi sköta hela bevakningen, även uppföljningarna, säger Kristofer Naess.

Tycker du att det är rimligt att Sápmi, vars bevakningsområde innefattar samiska intressen, ensam får bevaka en konflikt där en sameby är part?

– Jag förutsätter att Sápmi gör ett journalistiskt arbete som alla andra redaktioner.

Har Beatrice fått några råd eller begränsningar från er när det gäller hennes yttranden i media?

– Nej. Hon får säga vad hon vill. Men hennes medverkan i media kan självklart påverka vilka områden hon kan bevaka i framtiden.

Under sluttampen av arbetet med reportaget får Fokus tag på en medarbetare till Beatrice Karlsson på SVT Norrbotten som vill vara anonym.

”Jag tycker att hon är orättvist behandlad av SVT”, skriver medarbetaren i ett mejl och beskriver hur Beatrice Karlsson har varit öppen med sin roll som skogsägare i konflikten.

”Det är dåligt skött av SVT Nyheter Norrbotten att inte sätta in en annan journalist att göra reportaget då Beatrice själv inte kunde göra det”.

Vidare skriver källan att SVT kunde ha intervjuat andra skogsägare eller myndigheter och skogsorganisationer om vad som händer med en skogsägare som hamnar i liknande konflikter.

”Det stora felet som SVT gjort är att man inte har haft med båda parter i bevakningen, renägare och skogsägare”, skriver källan vidare.

Dessutom menar källan att SVT blandar ihop Samer som folkgrupp med Samebyn som är en renägarorganisation.

Finns det en rädsla i nyhetsarbetet för att ”stöta sig” med samer och bli anklagad för rasism eller dylikt?

”Absolut så är det. Att media till exempel inte förstår skillnaden mellan samer och renägare som företagare och därmed är rädda för att bli anmälda för rasism”, skriver källan.

***

Läs även: Så blev samerna vårt nya frälse

Läs även: Klimataktivist i Svenska Kyrkans skogsutredning – utreds för brott