Anne Swärd: »Jag känner mig hemma i att känna mig främmande«

Mobilen visade ett missat samtal och på mobilsvararen meddelade Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson att han försökt att nå henne. Anne Swärd hade märkt att Akademien höll koll på henne. Vid ett par tillfällen under hennes uppläsningar hade Kjell Espmark dykt upp. Hon förstod direkt att det handlade om ett stipendium. Ett välkommet tillskott för varje författare som hankar sig fram med hjälp av billigt boende, föreläsningsarvoden och oregelbunden royalty.

Anne Swärd läser mycket europeisk litteratur, och hennes hittills fyra romaner har blivit översatta till 21 språk. Den senaste, »Vera«, utspelar sig i flera europeiska länder under och efter andra världskriget; där en illa vald kärleksrelation tar ifrån huvudpersonen, Sandrine, allt: familjen, hemmet, språket. Swärds romaner är episka och vindlande, med perspektiv från olika kulturer och tider. Ändå hävdar hon att allt i hennes liv flödar in i hennes romaner direkt. »Vera« är präglad av de egna erfarenheterna av en plötslig skilsmässa för fem år sedan. Det var så hon kände sig, som att hon förlorat allt och tvingades uppfinna sig själv på nytt.

Senare samma kväll ringde Anders Olsson igen. Han ursäktade sig för att han chockade henne, men nu hade de bestämt att hon ska sitta i Akademien.

– Får jag betänketid? frågade Anne Swärd, trots att hon egentligen inte behövde den.

– Jag tände till ganska snabbt. Jag gillar när det händer oväntade saker.

Hon tar emot på korsvirkesgården utanför Ystad, som hon delar med sin nye sambo, journalisten Henric Tiselius, och dukar upp hämtmaten vid ett träbord i biblioteket. I bakgrunden skymtar arbetsrummet där Swärd jobbar från en läsfåtölj, med utsikt genom stora nyinsatta fönster och glasdörrar över fälten, energiskogen och bokskogen i fjärran. Allt tillhör Carl Pipers grevskap, en av Skånes största markägare.

Håret ramar in ansiktet i nylagda lockar. Hon kommer direkt från en frisörstol i Ystad där hårfrisörskan tyckte att hon skulle ha håret så.

– Horace skrämmer mig inte, men sätt mig hos en barsk hårfrisörska så har jag inte en chans, skämtar hon.

Anne Swärd är uppvuxen i bruksorten Klippan i norra Skåne, med inflyttade föräldrar som båda blev lärare. Med sig från hemstaden har hon tagit en känsla av att gå bredvid, i skuggan av. Den lite främmande i en miljö där många har bott i generationer. Det har gjort att hon inte skräms av främmande miljöer, inte ens av det pråliga Börshuset i Gamla stan, där Svenska Akademien huserar.

– Jag kände mig väldigt främmande i salongerna i Börshuset, men inte mer främmande än vad jag gjorde i frisörstolen i  dag. Jag känner mig hemma i att känna mig främmande, säger hon.

Just nu är det den totala landsbygden som är äventyret, med en enda granne inom synhåll.

Hon har just avslutat sin femte bok, som kommer ut på Albert Bonniers nästa vår, hennes fjärde förlag i ordningen. Hon är krävande och om förlaget inte lever upp till det så byter hon.

– Kanske har det med min uppväxt i en småstad att göra. Jag har alltid känt det som att jag har för lite plats. Att jag aldrig har fått sträcka ut mig ordentligt. Jag vill vara någonstans där min potential blir tillvaratagen. Där min starka vilja och mina ambitioner får utrymme.

Med socialantropologens blick – hon inledde med studier i ämnet innan skrivandet tog över – ägnar hon sina romaner åt att analysera maktens väsen.

Utnämningen kom en månad efter att hon fyllt 50 år, denna klassiska vändpunkt, nedåt, på ålderstrappan. Nu kliver hon in i ett sammanhang där hon tillför något genom att vara »den unga«, en kvinna som inte är en del av Stockholmsklicken. Hon ser fram emot att göra nytta för den samtida litteraturen, medveten om den skillnad som uppmärksamheten från ett pris eller ett stipendium kan göra efter år av ensamt arbete med en bok, och kliver in med känslan att takhöjden äntligen lyfts tillräckligt för att få rum med henne i sin fulla längd. På stol 13 i det gamla Börshuset planerar hon att sträcka ut sig.

Fakta | Anne Swärd