»Jag bodde på fel sida järnvägen«

Här kommer Fader Ränta. Grågrön kostym och matchande slips med roströda inslag. Runt halsen id-kortet i en rem.

För fyra år sedan blev Stefan Ingves chef för Riksbanken, och numera är den pampiga jättebyggnaden i svart granit hans andra hem. Där fattar han och Riksbankens direktion de avgörande ränte­besluten och längst upp i huset ligger de tjusiga träningslokalerna, där Stefan Ingves tränar mellan klockan sju och halv åtta på morgnarna.

– Det finns så många konstiga fiskar nuförtiden, säger han när vi sitter på restaurangen intill Riksbanken.

Det står uer på matsedeln, bland annat, men han väljer hederlig strömmingsflundra.

Är Stefan Ingves ett orakel som har alla svar på vår oro? Han som med sin utslagsröst i Riksbankens direktion tvärt kan förändra våra liv. Just nu gillar vi honom. Styrräntan ligger på en kvarts procent, och bättre kan det knappast bli för dem som har råd med stora lån. Vad säger hans kristallkula, var i lågkonjunkturen befinner vi oss?

– Det som inträffat har hänt bara tre gånger på hundra år. Lågkonjunkturen kan liknas vid det som världen gick igenom 1939. Men Sveriges ekonomi krymper inte längre, den växer.

Växer???

Stefan Ingves plockar fram en penna och river av en stor, linjerad Post-it-lapp. Ritar ett diagram. Ovanför den lodräta axeln skriver han BNP, efter den horisontella ett t. Står för tid. Kurvan har en djup svacka, men pekar sedan uppåt. Klättrar mot den punkt där Sverige befann sig innan världens ekonomi sjönk som en sten. Därför talar Stefan Ingves om en uppgång. Om några år är vi tillbaka på den nivå vi befann oss före krisen, påstår han.

Han ritar och berättar med vänster hand och med ett pedagogiskt nit som gör att också en ekonomisk dvärg tror att hon förstår.

– Jag är gravt vänsterhänt och lärarinnan lyckades aldrig tvinga mig att skriva med höger, trots att hon försökte, berättar han.

Allt han plitade ner blev kladdigt, eftersom handen allteftersom suddade ut det han just hade skrivit.

– Det var en befrielse när pappa köpte en kulspetspenna åt mig!

Den pedagogiska lektionen fortsätter. Stefan Ingves säger att Riksbankens mål är att klara en inflation på två procent och att hålla finanssektorn stabil.

– Styrräntan är vårt viktigaste verktyg för att klara inflationen. För att klara den finansiella stabiliteten har vi lånat ut både kronor och dollar till bankerna, som mest 700 miljarder kronor.

Som fåkunnig undrar man varifrån pengarna kommer. Stefan Ingves säger att kronorna har vi själva, och de utländska finns i valutareserven. Och så kan vi låna från andra centralbanker.

Det låter enkelt, som ett sällskapsspel. Och Stefan Ingves är en vän av enkelhet, om man med enkelt menar begripligt. Den ekonomiska världen är i dag full av oro, och alla beslut fattas under osäkerhet. Ska man i den världen bevara penningvärdet och kunna arbeta för ett säkert och effektivt betalningsväsen, ja, då måste Riksbankens beslut vara öppna och begripliga.

– Tänk att stå inför en publik och se allt blankare ansikten framför sig, blickar som flackar. Inse att de inte hänger med.

Jo, han har upplevt detta många gånger sedan han började föreläsa på Handelshögskolan i Stockholm 1976. Pedagogiken har han erövrat den långa vägen, genom »learning by doing«. I dag bryter han ner sitt budskap i delar och gör en berättelse. I tv kan han få 30 sekunder för att förklara ett räntebeslut.

Men hur går dessa beslut till, de som betyder så mycket för våra lån? Stefan Ingves berättar hur direktionen träffas i ett rum med fönster mot hotell Sergel Plaza och Stockholms stadsteater. De börjar med att vicka ner persiennerna, för att ingen utomstående ska se siffrorna på overheaden. Sedan får ingen lämna rummet förrän de har enats om ett beslut, och Ingves har utslagsröst.

Han säger att han får kraft, energi och intellektuell utmaning av att arbeta med det han fascineras mest av, penningteori. Det började hemma i Närpes, den lilla orten sju mil söder om Vasa i finska Österbotten. Där bodde runt 4 000 människor och där fanns fyra banker. Stefan Ingves pappa var chef för en av dem och familjen bodde vägg i vägg med banken.

När han var 17 år satte han sig på bussen till Helsingfors. Han hade blivit utbytes­student och var på väg till high school i Saginaw, Michigan, USA. Långt borta och nära. Alla i Närpes hade släkt i USA.

– Jag lärde mig massor. Bodde »on the wrong side of the railroad tracks« tillsammans med människor från hela världen. Jag läste retorik i skolan, något helt nytt, och journalistik.

När han återvände från USA packade han på nytt sin resväska och flyttade till Sverige och Sveaplans gymnasium i Stockholm. Så gjorde »alla«. De flyttade anting­en till Helsingfors, Sverige eller USA för att studera vidare eller skaffa sig ett jobb.

– Många från Närpes bor liksom jag i Upplands Väsby, säger han.

– En del av dem ser jag när jag är i cent­rum. Christina Kellberg