»Jag ställer inte upp på hästpolo«

Han kommer lite sent. Riksbankens fullmäktige, där han är vice ordförande, hade möte på förmiddagen och det drog ut på tiden. Ja, det är mycket nu med räntor och en värld i kris. Och så dotterns pojkvän, som ska låna bilen och väntar någonstans i närheten.

Skägget är ansat, inte lika tomtestort som tidigare, och går ton i ton med kostymen. När den ångade rödingen landar framför honom vill han att servitören ska berätta vad som ligger på tallriken, och denne pekar så där diskret och med en liten knyck med fingret mot fisken och säger att det som bubblar runt den är en vitvinssås.

[[Leif Pagrotsky|Pagrotsky]], namnet med de många konsonanterna, klingar polskt. Jo, det är polsk-ryskt. Hans farfar föddes i den del av det ryska tsardömet som numera är polskt och hans fars och mors släkter är av judisk börd. Pappan hade sybehörsaffär i Göteborg. Modern var utbildad konsertpianist och flydde under kriget från Norge till Sverige.

– Det har präglat mig att växa upp i en minoritetskultur. Jag insåg tidigt att majoritetens perspektiv inte är det enda, att jag inte kunde ta det som sades för givet utan måste bilda mig en egen uppfattning. I min barndom var Sverige ett mycket homogent land och jag blev alltid påmind om att jag var annorlunda.

Leif Pagrotsky är politikern som gör oväntade saker. Han har spelat keyboard i popgruppen Atomic Swing, intervjuat hiphopgruppen Fattaru i Svenska Dagbladet och läst in Karin Boyes »Kallocain« som talbok. Sajten nyhetsverket.se, som han själv är delägare i, har lanserat Leifs bildblogg och »The Leif Show«. Där har han intervjuat artisten Lisa Ekdahl, men hon intervjuar nästan lika mycket honom. I en bisats säger han: »Bara jag finns provocerar jag.« Det tycks stämma, för under sin tid som kulturminister blev han kritiserad av författaren Carina Rydberg och andra inom den så kallade kultureliten. De kallade honom pajas, tyckte att han var lat, obildad och inkompetent.

– Jag är frågvis, vetgirig och vill pröva på nya saker. Men det måste funka för mig, och det måste finnas en balans mellan huvudsak och bisak i det jag gör. Om nån vill att jag ska spela hästpolo, då ställer jag inte upp. Men om jag blir tillfrågad att göra en pratshow direkt för nätet, något som inte har gjorts tidigare, då tycker jag det är jättespännande.

Han har tackat nej till gyttjebrottning och »Stjärnor på is«. Sedan berättar han förtjust om sådant han har gjort, lite udda tilltag för en politiker. På radion var han sidekick till programledaren Thomas Nordegren och intervjuade bland andra dirigenten Esa-Pekka Salonen.

– Nej, jag var bisittare. Låt oss använda det svenska ordet i stället. Vi har haft möte i kulturutskottet och enats om att stå bakom regeringens förslag att svenska ska vara huvudspråk i Sverige.

Och varför ville du läsa in Karin Boyes »Kallocain« som talbok?

– Det var lågsäsong på jobbet, augusti, och jag fick frågan. Den boken var väldigt omtalad när jag gick på högstadiet, men jag förstod inte så mycket då. Den handlar ju om ett övervakningssamhälle, om den personliga integriteten, och jag är förvånad att den inte fick en pånyttfödelse under FRA-debatten.

Han säger att romanen återuppstod för honom på ett helt nytt sätt när han trängde in i den, ord för ord. Han gjorde det han kan sakna, läste något annat än det han måste läsa.

Nu surrar det i hans kavajficka. Ett tredje sms från dotterns pojkvän, som ska låna hans bil och inte vet var Leif håller hus. Han går ut och ringer, dirigerar om honom, ger honom bilnycklarna.

I en amerikansk tv-intervju har Leif Pagrotsky sagt att politik ska »make a difference«, skapa resultat. Över rödingen säger han att i framtiden måste klyftan överbryggas mellan dem som har och dem som inte har, mellan dem som är arbetslösa och dem som har jobb och bara får det bättre. Annars har Sverige ingen framtid, vare sig med eller utan världskris.

– Sverige har en framtid om vi är kreativa, nyskapande och gör annorlunda saker, blir bra på kultur i vid mening. Om fler får möjlighet till högre utbildning och fler studerar utomlands. I framtiden kommer inte de starkaste att överleva utan de som är mest flexibla, mest förändrings­benägna.

Opinionssiffrorna talar ju inte för social­demokraterna precis, men Leif Pagrotsky är inte orolig. Om partiet inte gör självmål, som han säger. Han syftar på AMF, LO och »stolligheterna med bonusar«.

Men du vill fortfarande inte ha euro?

– Nej, inte för Sveriges del. Krisen har visat styrkan i att ha en egen riksbank. Den svenska har varit Europas mest handlingskraftiga under krisen.

Denna dag i Leif Pagrotskys liv har rymt överläggningar i kulturutskottet, fullmäktige i Riksbanken och nu lunch med Fokus. Framåt natten kanske han varvar ner på Facebook. Han har gått med där.

– Många ville bli kompisar med mig, och där träffar jag människor utanför politiken. I mitt jobb får jag genomarbetade brev som kräver genomtänkta svar. På Facebook kan jag bara skriva: »Skrivkramp!«. Inom en halvtimme har jag fått 70 svar.