Berlin håller dig alltid kvar

“Yuppies raus!” stod skrivet med stora bokstäver på Kastanienallee. Det var 2015 och den gamla DDR-stadsdelen Prenzlauer Berg var fullt belägrad av skandinaviska turister, dyra barnvagnar och designbutiker. De fattiga 20-åringarna hamnade i Neukölln i stället. “Här bor typ alla svenskar”, sa någon på en fest på Sonnenallee.

I dag vet jag inte var de bor. Staden Berlin är en ständigt skiftande projektionsyta för de ungas fantasi – och har varit så i hundra år, visar det sig i Brandenburger Tor, Brecht & Berghain. I guideboken berättar Mats Almegård om Franz Kafkas Berlindrömmar 1910, hans kärlek till stadens vegetariska matutbud, och hur han hittade hem i det judiska fattigkvarteret Scheunenviertel.

Mats Almegård har bevakat elektronisk musik under hela 2000-talet, bland annat i Sveriges Radios Elektroniskt i P2. Som journalist har han följt Berlins technoscen från dess tidiga år till vår tids partyturism. Han vet fortfarande inte exakt hur man kommer in på Berghain. De personliga stråken, med anekdoter från hans många Berlinresor – som student, journalist, pojkvän och pappa – gör kapitlen till mycket mer än en turistguide. Bokens kärleksfullt associativa uppbyggnad, där Berlin flyter ihop med resten av författarens liv, gör att den dröjer kvar.

Berlins dramatiska nutidshistoria filtreras genom Almegårds intresse för litteratur, film och musik. Mycket av det kan kopplas till David Bowie. Med sin Berlin-albumtrilogi, filmen Wir Kinder vom Bahnhof Zoo och ett legendariskt framträdande av Heroes blev Bowie den delade stadens kulturella skyddsängel. Efter hans död 2016 låg drivor av rosor utanför Hauptstraße 155 – adressen i Schöneberg där han bodde med Iggy Pop.

På den tiden räknades det som en sorts militärtjänstgöring att bo i Västberlin. Det gjorde staden till en samlingsplats för vapenvägrande män från hela Tyskland. Sedan 1949 fanns inte heller någon lagstadgad stängningstid för barer och restauranger, vilket gjorde att festerna kunde fortsätta dygnet runt. Det gränslösa nattlivet lade grunden för dagens världsberömda klubbkultur, berättar Almegård.

“Hur öde och övergiven en plats än ser ut kan det dölja sig ett galleri, en klubb, en konsertlokal eller i princip vad som helst runt ett hörn”, skriver han och sammanfattar stadens hjärta – att vad som helst kan finnas var som helst.

Nu är frågan vilka som har råd att bo kvar. “Fattig, men sexig” har blivit en slogan för ett Berlin där hyrorna skenar. Berlinborna har redan röstat för hyrestak och expropriering av tusentals lägenheter (i praktiken är framtiden oviss för förslagen). Technoklubbarna har blivit UNESCO-kulturarv. Det finns en inneboende motsägelse i att stökigheten nu ska konserveras, och undergroundkulturen administreras av de stora institutionerna.

Striden om Berlins identitet präglar fortfarande stadsbilden: från Hitlers megalomana vision om “världshuvudstaden” Germania, till DDR:s stalinistiska paradgata, resterna av Berlinmuren, och de högkapitalistiska skyskraporna på Potsdamer Platz. Kulhålen syns än i dag.

Trots sin starka Berlinkoppling bodde David Bowie bara där i tre år, och Mats Almegård har själv enbart varit där på arbetsresor och semestrar. Ändå tenderar staden att hålla dig kvar. ”Så hade Kafka roligt i Berlin? Ja och nej. Men hans längtan dit var enorm”, skriver Almegård. Själv kan jag inte sluta scrolla i Google Maps.

***

Läs även: Klubbdöden är här – håller Berlin på att förlora sin själ?

Läs även: Washington DC – supermaktens bultande hjärta