Kommunalisering och friskolor skapade en tusenhövdad hydra

Linnéa Lindquists Vad jag pratar om när jag pratar om skolan är en ovanlig bok om skolan. Ovanlig eftersom författaren är ovanlig. Ovanlig i sitt engagemang, i sitt kunnande, sina erfarenheter, sin oräddhet och dessutom – i sin förmåga att sätta ord på detta.

Jag har följt Linnéa Lindquist som skoldebattör i många år. Vilken annan människa bryr sig så mycket om skolsystemets att man läser mer än 200 kommunala budgetar på sin fritid? Boken är mycket läsvärd eftersom hon skickligt balanserar mellan statistik, egna erfarenheter och ibland det rent personliga.

Jag lägger ifrån mig boken med en känsla av att fått ett fönster in i hennes liv och erfarenheter som rektor, samtidigt som jag har lärt mig massor om svensk skolas utmaningar. Eller rättare sagt, de utmaningar som finns i våra så kallade utanförskapsområden.

Linnéa Lindquist tecknar därifrån levande bilder ur en skola där hederskultur, könsstympningar, krockar mellan kollektiva kulturer och liberala värderingar om individens frihet, är vardag. Där det finns stora problem men också många engagerade föräldrar och personal. Hon har också tankar om allmän pedagogik och språkundervisning samt ett ganska långt avsnitt om en typ av skolor i England vars filosofi Linnéa Lindquist propagerar kraftfullt för.

Jag vet att sådana till synes enkla tankar och knep inte alltid håller hela vägen i skolans komplexa värld. De riskerar också att leda till förhastade politiska insatser, eftersom de är lätta att plocka upp av politiker som vill ha enkla lösningar och talespunkter i en valrörelse.

Linnéa Lindquist gör också en sak av att hon menar att det inte är resurser det handlar om och refererar till en undersökning från IFAU, som jag menar inte så självklart visar det hon beskriver. Men detta är randanmärkningar som inte ska avskräcka någon från att läsa boken. Förutom att den bör läsas av dem som har ett allmänt intresse för skolan och samhällsutvecklingen, borde den vara ett självklart inslag i såväl lärarutbildningar som fortbildningar. De frågor Linnéa Lindquist ställer, tillsammans med de situationer hon beskriver och de exempel hon ger på hur man kan agera, är en bra introduktion till ämnet. 

Men boken väcker också frågor om hur vi har tänkt i Sverige. Med kommunaliseringen och friskolereformen skapade vi en tusenhövdad hydra med ansvar för skolan. Där vi blandat offentligt och privat ansvar och med vinstintresse som en motor.

Linnéa Lindquist skriver tydligt om detta och jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om skolan inte hade fragmentiserats på det sätt som skedde. Linnéa Lindquist är en person som på grund av eget engagemang och intresse samlat på sig erfarenheter om problemen. Men hur kommer det sig att vi inte har gjort det centralt? Hur kommer det sig att vi har trott att det skulle bli bättre om varje liten kommun eller friskoleägare ska lösa alla problem på lokal nivå? Varför har vi inte nationella strategier och nationell kunskapsinsamling av det slag som Linnéa Lindquist bok innehåller?

Sannolikt är det vad som gör att vi som land nu, i den ena internationella undersökningen efter den andra, fortsätter att ha ökande klyftor mellan elevers resultat. Ett nationellt ansvarstagande hade inte tillåtit det. I ett sådant hade heller inte skolpolitiken behövt drivas på fritid av en sådan som Linnéa Lindquist. Eldsjälar kommer vi alltid att behöva. Men jag skulle bara önska att de inte hade behövt vara så viktiga som de har blivit – för att peka på det allra mest basala – att alla barn har rätt till en bra skola.

***

Läs även: ”Rädda svenska barn från kulturlösheten”

Läs även: Använd på rätt sätt gör AI oss smartare