»Man är mindre sårbar om man har mycket på gång«
Bild: Ida Knudsen
När Åsa Blanck fick frågan om vilken sorts berättelser hon dras till, blev hon helt ställd och frågade sin klippare, Petter Brundell. Han sa: »Du dras hårt till berättelser där man kan förmedla hopp. Utan att väja för det svåra är det ändå där du hamnar.«
Klipparen har nog rätt. När Åsa Blanck pratar om de dokumentärfilmer som hon har arbetat med parallellt och som ska visas i SVT i augusti, står hoppet i centrum. Saker och ting kan förändras. Den gemensamma rubriken för filmerna är »Det är inte så dumt att bli gammal«. Tittarna får möta kvartersdoktorn Magnus som går i pension, men snart brottas med frågor som Vem är man om man inte jobbar? När man inte längre behövs och inte längre gör något meningsfullt. Mest nytta känner han att han gör när han spolar folks vaxproppar. I närheten av sitt sommarställe startar han till och en med en vaxproppsmottagning, i en gammal mjölkbod hos en bonde. Det är konkret och då känner han att han verkligen gör skillnad.
Vi får även träffa Dagny som fyllt hundra och som haft ett tufft liv, men som på äldre dar skaffat sig en dator, börjat blogga och nu har hon en halv miljon följare och lär ut sin datakunskap till andra pensionärer. Två meter långe Kent var på väg att ge upp, han skulle supa ihjäl sig vid 56 års ålder, men med hjälp av sin socialsekreterare hamnade han på ett ställe på Medborgarplatsen i Stockholm som heter Medis 5. Där får lindrigt funktionshindrade jobba med kultur och plötsligt vågar den i ungdomsåren svårt mobbade Kent sjunga. Så bra, så innerligt att Åsa Blanck började gråta när hon hörde honom första gången. Hoppet i centrum. Saker och ting kan förändras.
– Jag tror att folk märker vad man vill. Om man vill exploatera en historia eller om ens intentioner är goda och hur man vill förvalta en berättelse och ge den tid. Att finnas där inte bara när man filmar. Det är jätteviktigt. Att man inte åker dit, kammar hem några sköna scener och åker därifrån, utan att man faktiskt bryr sig om den här människan alldeles oavsett om det blir en film eller inte.
Åsa Blanck konstaterar att ju fler filmer hon gör, desto fler relationer får hon. Relationer som hon känner ett ansvar för. Hon vill inte släppa kontakten med de män-niskor hon har filmat. De har lämnat ut sig och sina liv i hennes filmer. Det vill hon visa att hon värdesätter. Hon har berättat om Ebba och Torgny, om familjen Persson och om den ungerske bedragaren György Zemplényi. Hon har fått en Guldbagge för »Vikarien« och hon fick fast jobb på SVT häromåret. Den tjänsten hade Tom Alandh och när han till slut lämnade SVT (utan att alls sluta jobba), då var det liksom bara Åsa Blanck som kunde ta över.
– Vad jag alltmer lär mig att förhålla mig till, men som ändå är jobbigt, det är känslan av att missa saker. Gör man filmer som jag oftast gör, att man processfilmar, ja då gäller det att vara med när det händer. Det är man inte alltid och det går liksom aldrig att förutspå.
Åsa Blanck är tacksam över att hon har det jobb hon har. Om hon blickar tillbaka är det ändå logiskt. Efter gymnasiet gick hon en utbildning i film och journalistik hemma i Lund och efter det pluggade hon psykologi där hon intresserade sig för intervjuteknik och statsvetenskap och gjorde kortfilmer vid sidan av.
På MTG-ägda Moderna Tider fick hon göra dokumentärfilm, även om hon först inte hade en aning om hur man gjorde. Bland annat gjorde hon några granskande reportage för »Kalla fakta« och nej, det gör hon aldrig om.
– Bilden generellt är att granskande journalistik är mer sann än dokumentärfilm. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag upplevde att jag var tvungen att hårdra och svart- och vitmåla. Det ska vara tydligt. Hela den processen blev outhärdlig. Jag var nog ganska bra på det. Jag var ung och gick inte in som en bulldozer. Jag var ganska vänlig och fick folk att slappna av och röja saker som de inte alls hade tänkt. Jag var lite berusad av det till en början, men sen kändes det inte bra.
Ofta tänkte hon att hon hade kunnat göra precis samma sak som dem hon satte dit. Vem visste hur deras situation eller liv såg ut?
– Jag gjorde två långa saker, sen gjorde jag aldrig mer det. Det finns såna som älskar att hitta orättvisor, avslöja och konfrontera och det är ju en himla tur. Men jag gillar att förvalta det där gråskaliga.
Men rädslan för att inte hitta en ny film, den finns där alltid hos Åsa Blanck.
– Man har olika rädslor. Det är min. Nu är jag så fiffig av mig så för att slippa den rädslan och det tomrummet så sätter jag i gång med nytt redan innan jag är helt klar med mina filmer. Det är ren självbevarelsedrift. Man är mindre sårbar om man har mycket på gång än om man satsar hela sin själ på en enda film och så är det liksom bara över när den är klar.
FAKTA | Surdegssmörgås i Nobelparken
Bjuden på lunch: Åsa Blanck.
Aktuell: Med tre dokumentärfilmer på SVT som går under samlingsnamnet »Det är inte så dumt att bli gammal«. »Kvartersdoktorn försöker bli pensionär«, »Livet börjar vid hundra« och »Vägen till vansinnet (tur och retur)« kommer att visas i augusti.
Åt och drack: Dubbel surdegssmörgås med chèvre och valnötter plus en blåbärssmoothie, köpt på tv-husets Restaurang Gourmedia.
Bjöd på lunch: Martin Röshammar som åt precis samma sak.
Var: I Nobelparken mittemot -Berwaldhallen.
Fotograferade: Ida Knudsen.
