Vid vansinnets rand – Ducournaus filmer upphäver människans gränser

Fransyskan Ducournaus Alpha inleds med att den rebelliska 13-åringen Alpha (Mélissa Boros) blir tatuerad med en smutsig nål när hon ligger drogad på en fest. Hennes mor (Golshifteh Farahani), en läkare, är mycket oroad över det som hänt och ser till att dottern både blir vaccinerad och testad för diverse virus dottern kan ha fått.

Till saken hör att en mystisk smitta snabbt sprids över världen – människor som drabbas av den förvandlas gradvis till marmorstatyer (!) innan de helt stelnar och dör. En dag dyker Alphas morbror Amin (Tahar Rahim) upp. Hon minns honom inte från när hon var liten, men efter att ha varit borta i många år flyttar han in hos sin syster i ett försök att bli kvitt sitt heroinmissbruk. Snart får Alpha och Amin en nära relation. 

I skolan är de andra ungdomarna misstänksamma mot Alpha. De är övertygade om att hon bär på den otäcka smittan och mobbar och fryser ut henne av den anledningen. Eleverna tråkar också den homosexuelle engelskläraren (Finnegan Oldfield). När Alpha ska följa upp sina prover möter hon honom oväntat i väntrummet dit han kommit tillsammans med sin partner som är på väg att förvandlas till sten. 

Alphas mor oroas över farsoten och kämpar för att försöka hålla liv i de smittade på sjukhuset. Hon är rädd för att dottern har drabbats och inser snart att Amin är det – hans rygg har börjat förvandlas till sten. 

Alphas mormor är övertygad om att det är den demoniska “röda vinden” som besatt honom, en myt från den nordafrikanska berberkultur de kommer ifrån.

Alpha har betraktats som en allegori för AIDS-epidemin under 1980- och 90-talet. Ducuranus blandar det verklighetstrogna med det fantastiska. Framför allt skildrar hon hur den mänskliga kroppen blir upplöst. Människor förenas inte bara genom blod, saliv och virus, de förvandlas också till livlösa stenar.

Samtidigt blir vi inte riktigt kloka på tidsordningen och vad som är minnesbilder eller pågående verklighet. Engelskläraren vill att Alpha ska analysera Edgar Allan Poes dikt En dröm inom en dröm (1849), om känslan av existensens osäkerhet, tidens gång och upplevelsen av att livet rinner en ur händerna. 

Ducournaus filmer minner om landsmannen Gilles Deleuzes filosofi. Han hävdar att verkligheten inte låter sig fångas fasta begrepp och kategorier, dess sanna natur är tvärtom instabilitet och förändring – allting flyter. Det är egentligen bara våra idéer om världen som gör att vi uppfattar den på särskilda vis, det gäller även sådant som rummet och tiden. Samtidigt är vår erfarenhet genom historien att vi ständigt måste ompröva vår bild av verkligheten, då den är i förändring eller visat sig vara på ett annat vis än vi först trodde. Det leder till att man måste hitta nya sätt att beskriva den. 

För Deleuze innebär det att det vi uppfattar som levande organismer vid närmare analys inte kan skiljas från annan “död” materia – allting springer ur samma stoff. Naturen kan inte så lätt separeras från kulturen, utan de hänger samman i en enhet. På samma vis blir det inte heller givet för oss var gränsen mellan liv och död går, eller om det ens är urskiljbara tillstånd. 

Ducournau är på Deleuzianskt vis upptagen vid vår (instabila) uppfattning om det mänskliga. Handling och karaktärer rör sig fritt genom tid och rum och den mänskliga kroppen låter sig inte avgränsas från det som omger den.

Två filmiska föregångare till Ducournau är David Lynch och David Cronenberg. Hon har själv nämnt Lynchs klassiker Elefantmannen (1980) som en viktig inspiration. Den åttafaldigt Oscarsnominerade Elefantmannen berättar historien om den verklige Joseph Merrick (spelas av John Hurt) som i slutet av 1800-talet visas upp som ett monstruöst cirkusdjur i London.

Han var född med grava missbildningar, förhårdnade utväxter som påminner om elefanthud. Merrick blir också föremål för vetenskapliga studier och Lynch ställer oss frågor kring vad som egentligen är mänskligt och inte minst vad som skiljer människan från djuren. 

Hos Ducournau får “monstret” bli en bild för det normbrytande, det som i Deleuzes mening grusar våra begrepp om verkligheten. I hennes filmer gestaltas flytande och könsöverskridande identiteter och (o)mänskliga metamorfoser.

Debutfilmen Raw (2016) handlar om vegetarianen Justine (Garance Marillier) som börjar på samma veterinärutbildning som sin äldre syster Alexia (Ella Rumpf). Det var också där deras föräldrar träffades en gång i tiden. 

Som ny student ska Justine delta i nollningen, som visar sig vara av groteskt slag. De äldre studenterna kastar djurblod på dem och tvingar dem att äta råa kaninnjurar. Efter den “riten” förändras Justine och får ett omättligt begär efter kött. Det visar sig snart att inte ens djur kan stilla hennes hunger.

I Raw gestaltar Ducournau på ett skrämmande vis vuxenblivandet, och upplevelsen av att upptas i ett samhälle där man förväntas vara med och bära ansvaret för dess brott och synder. Ett annat är systerskapet: det är Alexia som inviger Justine in i den hemliga värld hon själv redan är en del av. 

Ducournau gör våldet och erotiken till en del av filmens atmosfär och symbolik. Den mänskliga hungern och begäret visar sig vara gränslöst och precis som i Elefantmannen blir uppdelningen mellan djur och människa upplöst. Köttet och hungern känner inga gränser.

I Guldpalmenvinnaren Titane (2021) går Ducournau längre när också gränsen mellan människa och maskin, biologi och metallurgi, överskrids. 

Alexia (Agathe Rousselle) blir svårt skadad i en bilolycka som barn och får en titanplatta inopererad i huvudet. Som vuxen arbetar hon som modell vid biluppvisningar och har en erotisk dragning till fordonen. Alexia bär på hemligheter: hon är inte bara gravid med en okänd fader, hon är dessutom en oupptäckt seriemördare. 

När polisen kommer henne på spåren antar hon identiteten av pojken Adrien, som försvann för tio år sedan. Hon klipper sitt hår och lindar sina bröst och sin mage hårt för att dölja att hon egentligen är en gravid (!) kvinna. Hon ger sig tillkänna som den nu 17-årige Adrien och dennes far, brandkapten Vincent (Vincent Lindon) accepterar henne som sin son.

Men när han tar med “Adrien” till brandstationen blir de underordnade misstänksamma. Är sonen verkligen den han utger sig för att vara? Samtidigt får Alexia allt svårare att dölja sin växande magen. Vems och vad för slags barn är det hon bär på egentligen? 

Titane för tankarna till Cronenbergs omdebatterade Crash (1996), en filmatisering av J. G. Ballards sällsamma roman från 1973 som skildrar människor vars sexualitet kretsar kring bilkrascher – ett sätt att överskrida det mänskliga och förenas med maskinen genom att låta den mjuka kroppen penetreras av dess hårda stål och vassa glas.

Trots priser och mycket ros, fann en del kritiker Titane rent osmaklig och beskrev den som en transfobisk och misogyn fantasi. På samma vis har nu Alpha delat världen.

Ducournaus filmer lär fortsätta att äckla, provocera och fascinera. Ständigt knuffar hon oss till vansinnets rand där vi får svindel inför verklighetens obegriplighet.

***

Läs även: ”Michael Jackson var oerhört missförstådd”

Läs även: En uppfriskande protest mot dagens filmklimat