Andra premisser, samma slutsats

Det finns mönster, även i det som kallas kaos.

Den första vågen av populistiska framgångar fick hakor att falla. Trump kunde inte vinna. Brexit skulle aldrig bli av. På västvärldens gräddhyllor satt de som fågelholkar, med tom blick och blodtrycket susande i öronen.

Sedan började de ta höjd.

Le Pen kan bli fransk president! Geert Wilders kan ta över Nederländerna! Sverige kan vara en FASCISTSTAT den 10 september 2018, om Sverigedemokraterna blir största parti!

Då kom lättnad efter lättnad. Le Pen blev inte president. Geert Wilders gick fram, men inte alls så mycket. Sverigedemokraterna ökade ”bara” med fem procentenheter och fick inte riktigt var femte röst, än mindre blev de störst eller ens näst störst.

Perspektiv gör allt.

Den här lättnaden sprider sig nu i offentligheten, lustigt nog blandad med en och annan anklagelseakt mot dem som sägs ha spelat upp hotet från Sverigedemokraterna för mycket. Den gamle Fokusmedarbetaren Johan Anderberg gör det kanske mest välformulerat i dagens Expressen, men han är inte ensam.

Det mest intressanta med den här lättnaden är att den verkar fylla exakt samma funktion, som den tidigare övertygelsen om att populismen inte kan vinna. Då var det orimligt att ta Trump och Brexit på allvar. Att ens försöka förstå vad den typen av protester handlade om var fel, för det spelade bara populisterna i händerna.

Nu är det orimligt att lägga någon vikt vid Sverigedemokraternas framgång, för de blev ju inte största parti. Inte ens näst största parti. De växte ”bara” med ungefär fem procentenheter.

Kort sagt, båda förhållningssätten går ut på att det enda rimliga är att låtsas som att de här förändringarna inte har skett. Det finns ingen ny politisk strömning i väljarkåren. Eller åtminstone inte någon sådan som spelar någon roll.

Allt är som vanligt. Här finns ingenting att se. Cirkulera. Om vi bara struntar i det som sker, kommer det att sluta ske.

Fan tro't.