De gamla hippierna har snedtänt

Det krävs inte mycket för att gamla hippies ska bli livrädda och kräva censur, med storkapitalets hjälp.

”Vit skörhet”, innebegreppet för progressiva rasister, är ingenting mot den skörhet som drabbat vänsterns överåriga blomsterbarn. En gång i tiden gällde ”Love all, serve all”. Kärleken omslöt oss alla. Nu har de gamla hippierna snedtänt, barrikaderat sig i sina lyxvillor och kräver att kapitalet ska censurera vad folket kan och får höra. Ve dem som inte säger och tänker rätt.

Neil Young har förstås alltid varit något av en pompös fåntratt. I den legendariska förolämpningsmatchen mellan Neil Young och Lynyrd Skynyrd måste varje människa som inte är besatt av en överanständig förskolefröken ställa sig på sydstatsrebellernas sida. Men på den tiden handlade det åtminstone om att utbyta förolämpningar i tonsatta debattinlägg. Neil Young försökte inte få MCA att säga upp kontraktet med Lynyrd. Han krävde inte att de skulle tystas.

Jag begriper inte att Joe Rogan är värd en miljard, men det är inte konstigare än att vuxna människor spelar Pokémon Go, eller att fotbollsspelare vill ha betalt i kryptovalutor. Världen är en märklig plats och skiljelinjen mellan det banala och det bisarra är aldrig skarp. Att Rogans podd på Spotify sägs ha 11 miljoner lyssnare per avsnitt och att han beskrivs som en udda eller rent av farlig figur, framstår mest som ett tecken på vår tids fantasilöshet. Rogan verkar, på det stora hela, vara en ganska typisk representant för traditionell amerikansk auktoritetsmisstro och skön snubbighet. Lite rock’n’roll, lite röka gräs, lite ”ensam är stark”, balanserat med lite lagom flum. Han backade libertarianen Ron Paul som president 2012, stödde Bernie Sanders 2020, men sade sig hellre rösta på Trump än Biden.

Det är nästan ett skolboksexempel på lite slängig amerikansk motkultur. Men det räcker numera för att den gamla generationens motkulturella ikoner ska gå i taket.

Enligt vänsterns folkkommissarier är Rogan ”homofobisk, transfobisk, islamofobisk, rasistisk och misogyn”. Så alla rutor är ikryssade där. Men det som verkligen gjort honom omöjlig är att han, i just den flumlibertarianska anda som amerikansk motkultur haft sedan sextiotalet, inte tagit pandemin på allvar. Han misstror statens restriktioner och tar vitamininjektioner. Så upp dyker den gamle hippien Neil Young och talar om ”det stora ansvaret i att balansera lyssnarnas säkerhet och upphovsmännens frihet”.

Eller, mer direkt: stryp och stryk Rogans podd, annars måste ni plocka bort alla mina låtar. Joni Mitchell, ännu en överårig kanadensisk hippie, hängde på i ”solidaritet med Neil Young och det globala vetenskapliga och medicinska samhället”.

Spotify plockar inte bort Rogan, men det framstår mer som ett investeringsbeslut än någon verklig principfasthet. Pressmeddelanden om hur allvarligt Spotify ser på sitt ansvar om att bara dra åt statligt sanktionerade håll i pandemifrågan har börjat dyka upp. Och det här kommer med all säkerhet inte att bli det sista exemplet på stjärnor som kräver att andra tystas, med sina låtkataloger som ammunition.

Den paranoida rädslan har gripit en generation som brukade stoltsera med sin öppenhet. Av de fria andarna har blivit kommissarier. Av livsglädjen kulturell dödsångest. Av rebellerna folkhälsotyranner. Det är ynkligt.

***

Teckna en prenumeration på Fokus här.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT