Ordet u-land ruskade åter om Sverigebilden

Om man påpekar att Sverige gått ned sig riktas alltid kritiken mot budbäraren, inte problemet. Stormen efter U-lands-tweeten visar hur sårbar bilden av Sverige är.

Häromdagen gjorde jag något vågat — jag kritiserade den svenska självbilden. Med elräkningen i ena handen och mobilen i den andra skrev jag en, enligt vissa, väl spetsig tweet om att Sverige gått från att vara ett i-land till att bli ett u-land. Bakgrunden var den senaste tidens rekordhöga elpriser som tvingat ensamstående mammor, pensionärer och många andra med små marginaler, att välja mellan att frysa under årets kallaste period eller att lägga stora delar av sin inkomst på elräkningen. Den har i vissa fall, och i vissa delar av landet, tredubblats (SVT 17/12, Aftonbladet 6/1).

Utöver de skenande elpriserna inkluderade jag den sedan länge välkända situationen på landets sjukhus i kalkylen. En situation som i förlängningen gör att många människor, på helt rationella grunder, in i det sista drar sig för att söka akutvård för att slippa riskera att bli sittandes i timmar i korridorer och väntsalar (DN 5/1, SVT 30/9). Listan hade kunnat göras längre, men den tillåtna teckenmängden på Twitter satte stopp, varför jag inte ens nämnde den växande otryggheten, den eftersatta infrastrukturen eller cementbristen.

I skrivande stund har tweeten ”gillats” över 6500 gånger, men också mött en storm av indignation. Inte över det orimliga i den negativa utvecklingen i ett högskatteland som Sverige, som tidigare kunde stoltsera med såväl stabil elförsörjning som välfärd i världsklass. Nej, nej, det var ORDVALET som var det upprörande i sammanhanget.

Visste jag ens vad ett u-land var? Hur vågade jag skriva något så befriat från proportioner? Var mitt konto kapat? Med sylvass precision illustrerade de efterföljande dagarna det som alltför ofta sker i det politiska samtalet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet: oenighet i sakfrågan möts inte av intresse för ett annat perspektiv utan av medvetna misstolkningar och ett nästintill patologiskt intresse att diskutera meningsmotståndarens ”ordval”, ”narrativ”, och påstådda (dolda) ”motiv”.

Vad är då fakta i målet? I början av 1970-talet låg Sverige på fjärdeplats i den så kallade Välståndsligan som mäter OECD-ländernas köpkraftsjusterade BNP per capita, det vill säga en indikation på ett lands levnadsstandard. I dag ligger Sverige på plats tio i rankningen.

Vidare: I dag har Sverige 2,4 vårdplatser per 1000 invånare, vilket är det lägsta antalet i EU, samtidigt som befolkningen kraftigt ökat. Sverige hamnar i dag på plats fyra från slutet på en lista över polistätheten i EU, trots den grova brottsligheten. Som jämförelse skulle den svenska polistätheten behöva öka med 50 procent för att nå den tyska nivån. I dag ligger Sverige i topp, från att ha legat i botten, när det gäller dödligt skjutvapenvåld i Europa. Och så vidare.

Gör detta Sverige till ett u-land enligt den statsvetenskapliga definitionen? Nej, givetvis inte, men det visar sammantaget på en riktning åt helt fel håll som borde mana till oro, oavsett politisk hemvist. Den svenska utvecklingen och välståndet, liksom försprånget i relation till andra länder, har av alltför många tagits för givet, som vore det ett naturtillstånd som består oavsett politiska vägval och beslut. Sanningen är att vår situation är lika lite ödesbestämd som de fattiga ländernas.

Här kommer därför en hisnande iakttagelse: Vi är inte bättre, och vi kommer inte att få det bättre, om vi inte agerar för att vända trenden. Det finns tveklöst många länder som har det mycket sämre än vi har, som härjas av krig och absolut fattigdom, men varför skulle vi jämföra oss med dem istället för med de länder som presterar bättre?

Det finns, precis som i diskussionen kring ”no-go zoner”, kriminalitet och otrygghet, uppenbarligen ett starkt intresse av att, genom att märka ord och aktivt misstolka, normalisera ett tillstånd som borde vara allt annat än eftersträvansvärt. Varför, kan man ju undra?

Alice Teodorescu är chef för samhällskontakter på skolkoncernen Academedia.

* * *

Text: Alice Teodorescu

Toppbild: Johan Nilsson / TT / Jonas Ekströmer / TT