Giorgia Meloni

Det italienska valet väger tyngre än det svenska

Det kommande valet i Italien kan – till skillnad från det svenska – komma att få verkliga konsekvenser för EU.

Det är september i Rom och då och då sveper en plötslig och rå stormvind undan solvärmen. Det är sådant som politiska kommentatorer med en olycklig kärlek till det poetiska inte kan undgå att använda i en kommentar till det kommande valet.

På söndag är det dags. Opinionsundersökningar är förbjudna så nära inpå valdagen, men allt tyder på att en högerkoalition under ledning av Fratelli d’Italia tar över. Italiens båda kamrar har halverats i storlek efter en konstitutionell reform, men det spelar ingen större roll för resultatet. Det Italienska brödraskapet, sprunget ur den nyfascistiska rörelsen, under Giorgia Meloni har snabbt kunnat erövra en fjärdedel av de italienska väljarna. Framgångarna beror delvis på att partiet tonat ned sina mest radikala idéer och Meloni har under valrörelsen vinnlagt sig om att demonstrera en vilja till statsmannaskap.

Det har handlat en hel del om flyktingar, men också om de eviga spänningarna mellan rikare och fattigare delar av Italien, om ökade kostnader och så kulturkrigsfrågor, som samkönade äktenskap. Men där Italienska brödraskapet redan styr lokalt är det framför allt det sociala engagemanget som sticker ut. Billigare bostäder, hjälp för att komma tillbaka efter pandemin och en allmän solidaritet med arbetare och lägre medelklass är det som stärkt partiet.

Det här valet, till skillnad från det svenska, riskerar att få verkliga konsekvenser för EU. Meloni har sagt sig stå bakom fronten mot Ryssland, men hennes två samarbetspartier Lega – som hon i praktiken stulit alla sina röster från – och Berlusconis Forza är betydligt ryssvänligare. Detsamma gäller av allt att döma många av Melonis egna väljare.

Men saken är mer komplicerad än så.

Den italienska ekonomin och landets statsfinanser är aldrig i bra skick. Det talas påfallande lite om vad det kan innebära om en EU-kritisk majoritet tar över. En eurokris kan mycket väl ligga i korten, men nu i ett läge då Tyskland, den eviga räddaren i nöden, dras med energikris och lågkonjunktur. Att inte mer sägs om saken verkar mest bero på en rädsla för att tänka tanken.

På lite längre sikt kan det italienska valet bli en test av EU:s självbild efter Brexit. Storbritanniens utträde har inom EU hela tiden beskrivits som en udda händelse som beror på britternas egenheter. En alternativ beskrivning är att det är EU, inte britterna, som har det stora problemet. De spänningar som fick britterna att dra sig ur finns fortfarande kvar och det är inte särskilt svårt att tänka sig ett scenario där britterna helt enkelt var först, inte unika. Det är ingen naturlag att rest-EU, utan Storbritannien, för alltid kommer att hålla samman.

Vi är långt ifrån historiens slut. Vi är inte ens i en tillfällig jämnvikt.

***

Text:

Toppbild: Domenico Stinellis / AP