Drottning över ett vittrande rike

Med drottning Elizabeths bortgång tar en era slut. Hon lämnar ett Storbritannien som nästan helt bytt skepnad under hennes regeringstid.

Engelska – senare brittiska – drottningar, har ett par anmärkningsvärda vanor. En är att oväntat hamna på tronen. En annan att regera över nyckelepoker i brittisk historia.

Elizabeth I:s mor var Henrik VIII:s andra fru, Anne Boleyn. När pappa lät avrätta mamma blev Elizabeth förklarad oäkting, utan rätt till tronen. Tuberkulos, influensa och cancer rensade ändå vägen för henne. Hon gav sitt rike drygt 40 år i relativt lugn, stärkte den nationella identiteten, Englands internationella ställning och regerade över en kulturell blomstringstid.

Tre farbröder, alla äldre än drottning Victorias far, dog barnlösa. Det var därför Edward av Kent och Strathearns dotter trots allt kunde bestiga tronen. Prins Edward dog själv, bara åtta månader efter Victorias födelse, så att hon alls fanns var tur.

Med början 1837 satt Victoria drygt 62 år på tronen, i nästan 25 av de åren även som kejsarinna av Indien. Under hennes tid exploderade den industriella revolutionen och imperiet växte och tog fast form. Det moderna brittiska styrelseskicket, med parlamentarism och konstitutionell monarki blev etablerat. När hon tillträdde var Napoleons besegrare, hertigen av Wellington, fortfarande en dominerande figur i brittisk politik. När hon dog satt Winston Churchill i underhuset.

Elizabeth II skulle fylla elva när hennes farbror abdikerade. Plötsligt var pappa kung och hon själv kronprinsessa. Då, 1936, var det brittiska imperiet bara marginellt mindre än vid sin höjdpunkt strax före 1920, när mer än en fjärdedel av jordens yta var brittisk. När Elizabeth tillträdde tronen 1952 – Churchill var premiärminister – var det fem år sedan Indien blivit självständigt. Resten av imperiet försvann i rask takt.

I Storbritannien rådde fortfarande krigsransonering av socker, kött och många andra varor. Britter fick bara ta med sig en mindre fickpeng vid utlandsresor. Befolkningen uppgick till drygt 50 miljoner, mot dagens närmare 67 miljoner. Den var betydligt mindre präglad av invandring än i dag. Fattigdomen tog sig uttryck som nu förknippas med länder utanför Europa.

Elizabeth II:s tid som regent blev lika omdanande som Elizabeth I:s eller Victorias. De materiella framstegen minst lika förbluffande. Men tidigare drottningar lämnade efter sig ett tydligare och stoltare land. Det Storbritannien som Elizabeth II lämnar vidare är påtagligt suddigt i konturerna. Det går knappt att finna ett ”vi”, som ärligt beskriver det rike hon lämnar efter sig.

Det beror mindre på monarken och mer på den tid hon var satt att hantera. Under Elizabeth II:s regeringstid, nästan på dagen sju år längre än Victorias, bekräftades Storbritanniens degradering till en andra rangens makt i världen. Landet slog i botten och balanserade på randen till konkurs. Återhämtningen var imponerande, men till priset av att landet förändrades till oigenkännlighet.

Storbritannien hann både gå med i EU och lämna EU, som ett slags bekräftelse på den långdragna kampen med den egna självbilden. Brittisk populärkultur omfamnades av världen, men samtidigt amerikaniserades den brittiska kulturen. Till och med småstäderna fick shoppinglador i sina utkanter, medan småbutikerna sakta dog. Det finmaskiga tågnätet slaktades och ersattes med motorvägar. Nästan alla de politiska, ekonomiska och kulturella institutioner Elizabeth ärvde – överhuset, engelska kyrkan, finansmarknaderna i The City, den brittiska tillverkningsindustrin som fötts under Victoria i den industriella revolutionen – förändrades i grunden. Somt försvann, helt enkelt. Sönderfallet av imperiet, som inledde hennes regeringstid, kröp mot slutet av den allt närmare själva Storbritannien. Unionen mellan Skottland och England var inte längre bortom tvivel, Nordirlands ställning åter en fråga.

Det var en prestation av Elizabeth II att lotsa monarkin genom en så lång och svår period. Oaktat bråken om hennes barn och barnbarn, deras äktenskap och skandaler, blev hon för många britter, infödda eller inflyttade, en verkligt sammanhållande kraft. Nära 90 procent av dem sade att hon gjorde ett gott arbete när hon nådde sitt diamantjubileum 2012. Vid platinajubileumet i år var det än tydligare. Men finns något annat som håller samman britterna, nu när hon är borta?

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT