Förljugna kulturradikaler – då vaknar motståndet

Moderna Museets ovilja att ta emot Vilks rondellhund visar att den subversiva konsten har fått ett nytt etablissemang att attackera.

Jag vet inte riktigt hur Kjartan Slettemark fick till det där fotomontaget som till hälften var Richard Nixon och till hälften Kjartan själv. Det var trots allt sjuttiotal. Det fanns inga datorer i hemmen, knappt ens på de tekniska universiteten. Photoshop betydde ingenting. Ändå lyckades han smälta samman sig själv och den amerikanske presidenten och resa runt på ett pass med just den bilden.

Men det är förstås pudeln som dyker upp, än i dag. I mars 1975 skulle Malmö konsthall invigas. Slettemark blev en del av det. Han klädde ut sig till pudel i en dräkt som ser ut som om den kom från en sämre uppsättning av Trollkarlen från Oz. Skällde och bjäbbade. Allt för att gestalta hur konstnärer allt som oftast blir knähundar för det som för tillfället gäller. Polisen slängde till sist ut honom.

Pudeln dök upp då och då i Slettemarks konst ända fram till hans sista levnadsår, 2008.

Det är dit tanken går när jag läser om ”fyra män” — det verkar vara lite si och så med tillförlitligheten om just detta — som sprang omkring nakna, undantaget hundmasker, på Moderna museet. ”Lite obehagligt” sammanfattar en av museets välartade besökare. De nakna människohundarna verkar ha betett sig ungefär som Slettemarks pudel. Polisen kom den här gången också, men då var bara en man kvar och han var påklädd. Det var den danske konstnären Uwe Max Jensen som låg bakom alltihop, visade det sig. Det var en manifestation mot Moderna museets beslut att inte ta in Lars Vilks rondellhund i sina samlingar.

STOCKHOLM 20140611 Utställningen ”KjARTan Slettemark – Konsten att vara konst” visas på Kulturhuset. Foto: Pontus Lundahl / TT / kod 10050

Gitte Ørskou, Moderna museets överintendent, har varit glasklar i sin suddighet vad gäller Vilks rondellhund. Den ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi” har hon låtit meddela, samtidigt som hon förnekar att det är orsaken till att hon tackar nej. Problemet är att verket inte ”nyanserar eller lägger till”.

Jaha. Det låter mest som den sortens krystade undanflykter knähundar för tidsandan tar till.

Det Uwe Max Jensen har fått vittring på är att den subversiva konsten är på väg att återerövra sin potens. I flera decennier har den snarast varit den kulturradikala normens hovkonst. Men med systematiskt nyspråk, en bisarr ideologisering vad gäller kön, ras och sexuell läggning, cancelkultur och allt som hör den till, har de gamla kulturradikalerna själva blivit förljugenheten i offentligheten. Och då får konsten något att skjuta på igen.

Kjartan Slettemarks pudelkostymen finns i Moderna Museets samlingar. Är den tillräckligt ”nyanserad” för att Ørskou skulle ha tagit emot den i dag? Och vad skulle hon göra om någon återuppförde Slettemarks försök att ”ge burkan ett ansikte” från 2007? Ringa polisen?

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT