”Nato? Javisst! Lite grand”

Ska vi verkligen förhandla oss till ett Natomedlemskap med förbehåll som gör nyttan mindre?

Nej, det är inte självklart att vi ska gå med i Nato, men åtminstone tre omständigheter drar åt det hållet. Den första är förstås Rysslands fortsatta och oförblommerade aggressivitet. Den andra är att Finland i praktiken verkar ha bestämt sig och att ett Natolöst Sverige, om Finland gått med, skulle försättas i en strategiskt oförsvarbar situation. Den tredje är de flesta argument för att inte gå med.

Natodebatten är, rent formellt, inte ny, men det nya är att den först nu blivit högaktuell, rent av akut. En del av argumenten har inte hängt med. Det kan man kanske förstå, men positivhalandet enligt samma gamla stiftvals som använts det senaste halvseklet, duger helt enkelt inte längre.

De som argumenterar mot att Sverige ska ansöka om Natomedlemskap måste prestera bättre, om de vill bli tagna på allvar. Och ”bättre” betyder att de måste kunna resonera om Sveriges och Europas säkerhet. De måste kunna göra troligt att det vore till skada för Sveriges säkerhet att gå med i Nato. De måste kunna visa att Europa och världen har något att vinna på att Sverige formellt förblir utan allians. De måste utgå från det vi alla nu kan se och som ingen längre kan förneka eller ens relativisera: vi är nära granne till världens näst starkaste militärmakt och den militärmakten vill oss inte väl. Den är aggressiv och riskbenägen, revanschistisk och skrupelfri. Den hotar oss regelmässigt i ord och handlingar och bedriver redan operationer mot oss i form av cyberattacker och annat av det slaget.

Varje analys av ett svenskt Natomedlemskap värd att ta på allvar, måste börja här.

Det duger inte längre med kålsuparteorier om vad USA tagit sig för. Det duger inte att posera med kärnvapenmotstånd. Ingen av oss vill ha kärnvapen, men de finns och inte ens Sverige kan tänka bort dem. Det duger inte att förespråka att vi fattar beslutet någon annan gång, för det nu beslutet måste fattas. Vladimir Putin är inte hygglig och tar en paus medan vi känner efter. Det duger inte att drömma om en värd med helt andra allianser och förutsättningar, som skulle göra att vi slapp fatta beslut i den värld som vi faktiskt befinner oss i. Det duger inte att varna för att vi tar ett beslut som kommer att ha stora konsekvenser lång tid framöver: det gäller faktiskt även om vi bestämmer oss för att säga nej. Det duger inte att varna för att Donald Trump kan bli amerikansk president igen. Det vore ett säkerhetsproblem oavsett om vi är med i Nato eller ej, men antagligen ett större problem om vi inte är med i Nato.

De flesta av de argument som anförs mot ett Natomedlemskap är helt enkelt för dåliga. De sitter fast i en värld som inte finns längre. De är irrelevanta.

Det finns argument som är starkare. Det är till exempel sant att vi måste inse att Nato inte bara innebär en försäkran, utan också en förpliktelse. Är vi inte beredda att axla den förpliktelsen vore det fel att ansöka om medlemskap. Vi kan inte gå med i Nato lite grand.

Eller, för att vara exakt: visst kan vi det. Det är där vi befinner oss just nu. Vi samarbetar med Nato, samövar med Nato och ställer då och då upp på Natoledda aktioner. Vi har i praktiken redan valt att axla många av Natos förpliktelser — nu även att satsa två procent av BNP på försvaret — utan att få Natos garantier. Vi är med i Nato lite grand. Vi har hamnat där, inte på grund av någon politisk och militär konspiration, utan därför att säkerhetsläget krävt det. Det är inget idealiskt läge. Från rysk sida är det rimligt att tolka det som att vi är Natoallierade, men utan Natos försvar.

De som nu argumenterar mot ett Natomedlemskap borde därför, om de utgår från det faktiska säkerhetspolitiska läget, också svara på frågan hur vi efter ett nej till Nato tar oss ur de samarbeten som redan finns. De borde svara på hur vi i så fall finner en självständig roll som är trovärdigt alliansfri och samtidigt gör det möjligt för oss att försvara vårt land. Annars argumenterar de för att vi fortsätter vara med i Nato lite grand, vilket allt snabbare blir det sämsta ur två världar.

Sverigedemokraterna har vänt i Natofrågan, men talar om förbehåll som säger mer om partiets inre ideologiska problem än om verkligheten. Att vara med i Nato och få Natos garantier, men slippa ställa upp och garantera andra medlemmars säkerhet om vi inte har lust, är faktiskt nästan en parodisk version av svensk ovilja att acceptera de förutsättningar som föreligger.

När Socialdemokraterna nu tampas med Natofrågan börjar man kunna ana var problemen kommer att ligga för dem. Det måste till förbehåll, ryktas det. De två som det talats om är att vi inte ska ha några kärnvapen på svenskt territorium i fredstid och att vi ska slippa Natobaser med utländsk personal i Sverige. Båda förbehållen finns redan inom Nato, så i den meningen är det inte helt verklighetsfrämmande, men är det verkligen försvarbart och i vårt eget intresse?

Vad gäller kärnvapnen är resonemanget detsamma som när vindkraftsförespråkare inte vill ha ett vindkraftverk i sin närhet. Som Natomedlem kommer Sverige att finnas under ett kärnvapenparaply, oavsett om kärnvapen finns på svensk mark eller inte. Det är obehagligt, men det är så världen ser ut. Att acceptera det skyddet, men vägra att på något sätt bidra till det, är att posera.

Vad gäller ett nej till utländsk militär i Sverige ter sig det förbehållet snarast vara till vår egen nackdel.

Sverige ligger långt efter stora delar av Nato vad gäller försvarsförmåga. Det kommer att ta tid att återta vad vi förstört. Samtidigt har vi Östersjöns mest strategiska position att försvara: Gotland. Man kan hävda — Ryssland skulle säkert göra det — att det vore en provokation att placera ett starkt försvar på Gotland. Man kan också hävda att Gotland behöver ett synnerligen starkt försvar, just för att avskräcka krigsplaner, oavsett om Sverige går med i Nato, men än mer så om vi är med i Nato. Det vore löjligt att låtsas som att Sverige kunde åstadkomma detta på kort tid på egen hand. Natonärvaro på Gotland kan mycket väl vara det som tjänar Sveriges intressen och freden bäst.

Visst behöver vi diskutera huruvida Sverige bör gå med i Nato. Svaret är inte givet. Men vi behöver göra det med argument som är relevanta här och nu. Inte minst för att undvika risken att vi går med på ett typiskt svenskt sätt: det vill säga att vi förhandlar bort flera fördelar med ett Natomedlemskap, för att stilla en partiopinion som inte orkar tänka om.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT