Nej, de kan inte bara…

Striden om pensionerna handlar egentligen om regeringsfrågan. Och det är inte ”tjafs”, utan vägen till ett svar på den mest grundläggande politiska frågan av alla.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Val är till för att bestämma vem som ska regera. De senaste två valen har inte givit svar på den frågan. Vi har fått en regering ändå, för något ska man ju hitta på. Men den regeringen sitter delvis på nåder, delvis genom att regera på oppositionens politik, delvis genom att köpa stöd – ibland med oförenliga löften.

Ingen är nöjd med det här. Så är det i och för sig nästan alltid i demokratier och det är faktiskt något som talar till demokratins fördel: alla måste kompromissa. Men nu gäller saken själva regeringsmakten. Det är kinkigare.

När den mest grundläggande politiska frågan är olöst, leder det oundvikligen till att alla frågor egentligen handlar om regeringsfrågan. Den snåriga och vilt svingande pensions/budgetdebatten i riksdagen i dag är ett tydligt exempel på det.

”Kan de inte bara…” hörs allt oftare från alla möjliga håll.

Kan de inte bara komma överens?

Kan de inte bara sluta tjafsa?

Kan de inte bara lösa problemen?

Kan de inte bara bilda en storkoalition?

Svaret på alla de här frågorna är ”nej”. Främst därför att det som nu sker faktiskt är en del av att lösa just det mest grundläggande problemet av alla: det om regeringsfrågan. Ska den verkliga parlamentarismen återupprättas – det vill säga om vi ska få en regering som stöds av en riksdag som också står bakom regeringens politik – måste den nuvarande skenlösningen få ett slut.

Vi har kommit en bit på vägen i och med att decemberöverenskommelsen (DÖ) och januariavtalet (JA) har fallit, men att dessa krystade nödlösningar vandrade kring som levande döda under så lång tid, säger något om hur svår den här processen är. Kanske blir vi inte av med problemet ens efter årets val. Det beror dels på resultatet, dels på i vad mån partierna förmår acceptera en förändrad verklighet.

Det sitter långt inne för vissa. Det är ett annat skäl till att svaret på ”Kan de inte bara…” är ”nej”. Drömmen om en storkoalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, som numera är Dagens Nyheters och Centerpartiets gemensamma linje, är ett exempel. Det är en ”lösning” som, precis som DÖ och JA, bygger på en överenskommelse om att inte låta förändringen i valmanskåren påverka politiken. Det är dessutom en ”lösning” full med underliggande antaganden, ofta outtalade, som antingen är verklighetsfrämmande eller orimliga.

Ingen inbillar sig till exempel att Socialdemokraterna någonsin skulle sätta sig i en regering ledd av en moderat statsminister. Den här drömmen handlar alltså i praktiken om att Moderaterna inordnar sig under en socialdemokratisk statsminister. Och den ibland uttalade, ibland outtalade förutsättningen bland dem som förespråkar den här lösningen är dessutom att denna regering på det stora hela ska bedriva Centerpartiets politik.

Det gör tanken än mer verklighetsfrämmande, eftersom Centern rent faktiskt inte utgör någon politisk mittpunkt. Både i ekonomisk politik och i sådana frågor som migration är Centern snarare ett ytterlighetsparti. Det kan man tycka är bra eller dåligt, men det är ett faktum. Det säger en hel del om hur långt in i de rosa dimmorna storkoalitionens förespråkare är beredda att gå att de trots detta, åtminstone fram till det att Centern började tappa till Socialdemokraterna, brukade förelså ”kompromissidén” att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle inordna sig under en centerpartistisk statsminister. En hyfsad del av det politiska etablissemanget är helt enkelt fortfarande villig att gå vilse riktigt rejält, för att slippa hantera en verklighet de inte gillar.

I grund och botten utlöstes detta förstås av att de etablerade partiernas ovilja att ta migrationsfrågan på allvar till sist gav utslag i valresultatet. Det skapade ett tredje block. De två etablerade blocken försökte till att börja med bilda en etablissemangskoalition mot detta tredje block. Det ledde till att det tredje blocket växte. Gradvis tvingades de etablerade partierna erkänna att de i sak haft fel och i hantverk varit oskickliga. Men då var det parlamentariska läget redan förändrat.

Nu är vi i ett läge där Moderaterna inser att de kan glömma att under överskådlig tid komma i närheten av regeringsmakten, om de inte integrerar det tredje blocket i sitt. Socialdemokraterna inser att de riskerar att förlora greppet om makten om Sverigedemokraterna blir en fungerande del av borgerligheten. Socialdemokraterna inser dessutom att de redan nu behöver få motpolerna Centerpartiet och Vänsterpartiet att åtminstone enas om att backa upp Socialdemokraterna. Och Centern, sitt mittental till trots, verkar ha accepterat att de måste välja sida om de inte ska göra alla sina väljare konfunderade. De har valt Socialdemokraterna, trots att de vill föra borgerlig politik. Det fortsätter att skapa motsägelser. Övriga partier försöker att dra nytta av den här ständigt rörliga situationen. De puffar hitåt och ditåt, ibland med framgång, ibland inte.

Det är det här som kallas ”kaos”, ”cirkus” och ”pinsamt”. Och det kan man ju tycka. Dagens debatt kom att på ytan att handla en hel del om formalia i riksdagen som de flesta väljare är ointresserade av. Båda sidor böjer det som skett och sker efter sina tolkningsmallar. Men det är faktiskt en process som handlar om att lösa den mest basala politiska frågan av alla: vem ska regera. Och den frågan går inte att lösa genom att säga att problemet inte finns.

Det finns inget ”kan de inte bara”.

Många varnar för att det här underminerar förtroendet för demokratin. Men det är snarare allt snack om att det här bara är käbbel och onödig konfrontation, som bäddar för att förtroendet sjunker. Om inte ens de som har till jobb att förklara hur demokratin fungerar förstår att det faktiskt ligger en riktig och viktig konflikt i botten – den viktigaste av alla inom politiken – hur ska då medborgarna kunna begripa vad som sker och varför? Om de gång på gång får höra att den mest grundläggande frågan för det demokratiska systemet bara är tjafs, varifrån ska de då få sitt förtroende för demokratin?

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT