Hakelius: Coronakrisen sätter press på EU i förhandlingarna med britterna
Toppbild: TT
Äntligen är brexitförhandlingarna i hamn och relationerna över kanalen klarlagda!
Tyvärr har överenskommelsen enbart träffats mellan brittiska Football Association och likaledes brittiska Premier League och gäller endast villkoren för arbetstillstånd för europeiska fotbollsspelare i Storbritannien. I övrigt är det mesta som vanligt.
I måndags rapporterade kabinettsministern Michael Gove till kommittén för de framtida relationerna med EU. Det skedde per videolänk, på grund av coronaviruset, och till ackompanjemang av en katt.
På fredag i förra veckan avslutades den andra förhandlingsrundan om framtiden, efter Storbritanniens formella utträde. Även den skedde per videolänk. Viruset har dessutom försenat processen. Enligt den ursprungliga planen skulle fem förhandlingsrundor ha hållits nu.
Det finns ännu inga resultat, förutom EU:s klagomål om att det inte finns några resultat. När rundan slutade i fredags anklagade EU:s förhandlare Michael Barnier britterna för att förhala processen. Det handlar, återigen som vanligt, om ett ”chicken race”.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Skolans problem började inte med det fria skolvalet
Unionen och representanter för flera av dess medlemsländer, nu senast ordföranden i det tyska utrikesutskottet Norbert Röttgen, har den senaste dryga månaden återkommit till behovet av en förlängd övergångsperiod. Att hinna formulera ett avtal före årsskiftet var svårt redan innan coronaepidemin slog till, nu är det omöjligt, lyder domen. Den brittiska regeringen är av en annan uppfattning. Michael Gove var tydlig på den punkten i måndags:
— Jag tror att covidkrisen i vissa avseenden borde fokusera EU-förhandlarnas sinnen och förstärka det livsnödvändiga i att nå en överenskommelse. Deadlines vässar koncentrationen, sade Gove och fortsatte med att beskriva sin dåliga erfarenhet av framskjutna slutdatum:
— Varje gång en deadline har förlängts, ersattes ljuset i slutet av tunneln av ännu mer tunnel.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Sveriges stora misslyckande gäller äldreboendena
Det är förstås ett förhandlingsspel som handlar om vem som viker först. Britterna ska göra en utvärdering i slutet av juni och har formellt sista chansen att ska en förlängning på maximalt två år i juli. Men det här är politik, inte juridik, så allt är tänkbart. Vill parterna ha en förlängning kan de hitta sätt att göra det i november. Tror EU att de har något att vinna på saken kan de själva begära en förlängning och sätta Storbritannien under press på så sätt. Men några förutsättningar verkar klara.
En är att den brittiska regeringen gör bedömningen att coronakrisens inverkan på brexitprocessen snarare sätter press på EU än på Storbritannien. Från EU-håll må man anse att det bygger på en felaktig analys, men så länge britterna håller fast vid sin bedömning tvingas EU förhålla sig till den och då blir den brittiska analysen till stor del självuppfyllande. Ropen på förlängning från EU:s sida ger intrycket att det främst är där pressen ligger.
Skälen till att coronakrisen ses som en förhandlingsfördel av britterna är flera, men de två främsta är antagligen att sannolikheten ökat för att fler enskilda medlemsländer snabbt vill avsluta Brexitförhandlingarna, utan att tänka alltför mycket på priset, och att viruset åter sått splittring inom unionen.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: »Ja-just-det!«-politiken är aldrig redo för nästa kris
Boris Johnson, som kom tillbaka till jobbet på riktigt denna vecka, har signalerat att han vill dra in EU-kommissionens topp direkt i förhandlingarna för att lösa upp grundläggande knutar. Det är ett sätt att tvinga fram reaktioner på nationell nivå inom EU. Brittiska ministrar blygs inte att direkt uppmana medlemsländer att göra sina röster hörda. De försöker helt enkelt kringgå den förhandlingsmur EU satt upp, för att på så sätt främja sina intressen. Chanserna att lyckas är antagligen bättre nu än någonsin tidigare.
I sin allra enklaste form är den brittiska ståndpunkten att förhalningar bara är vilseledande taktik av dem som egentligen i praktiken vill hindra ett brittiskt utträde ur EU. Det finns ingen tidsram vid nog för att lösa de hinder britterna ser i EU:s förhandlingsbud. Det är en fråga om vilja, inte tid. Antingen vill man ha ett avtal, eller så vill man inte. Vill man går det att komma långt redan nu. Vill man inte kommer man aldrig någonstans.
Kontentan av det är att det blivit mer sannolikt att britterna verkligen är beredda att leva med ett avtalslöst Brexit på WTO-villkor. Beredskapen för ett avtalslöst Brexit, ”operation Yellowhammer”, ligger samtidigt nere enligt Michael Gove. Det kan verka som dubbla budskap, men är nog inte avsett så: det är både en signal om att den brittiska regeringen tror att det går att nå ett avtal och en uppvisning i att ha is i magen om det inte skulle gå. Och det är mer än bara ett spel för gallerierna.
Den brittiska regeringen sitter säkert och har varit tydlig med sin inställning både före och efter det senaste parlamentsvalet. Ett utträde på WTO-villkor skulle ställa till en hel del problem, men en fortsättning av det långsamma nötande som sedan 2016 malt ned brittisk politik är antagligen ett ännu värre alternativ. EU:s förhandlare verkar ha svårt att ställa om till den nya verkligheten. De har varit vana att ha att göra med svaga regeringar företrädda av personer som egentligen inte ville se en Brexit. Det är ändrat nu och det kommer att spela roll.
