Och om han vet vad han gör?

Det är snarare Väst än Putin som verkar leva i en fantasivärld. Därför är hoppet en statskupp i Moskva.

Tänk om det är vi som misstagit oss. Det mest uppmuntrande man kan läsa i dessa dagar är Rysslandkännare man litar på – Anna-Lena Laurén, till exempel – som förutspår att det här kan bli slutet för Putin. Inget känns mer hoppfullt än ett trovärdigt budskap om att Putin helt missbedömt situationen.

Men det är just det: Trovärdigheten.

Ukraina kommer att falla. Det kanske kommer att kosta mer än Putin trodde och det kanske utmynnar i ett nötande, lågintensivt gerillakrig som med tiden skapar politisk och militär utmattning i Ryssland. Men det är också fullt möjligt att det löser sig. För Putin, alltså.

Man kan stapla Västs missbedömningar och världsfrånvända förhoppningar om Ryssland på varandra tills de tornar högt över Vasilijkatedralens lökkupol. Att göra sig beroende av Rysslands gas. Att låta kriget i Georgien och annekteringen av Krim så snabbt som möjligt övergå i tyst normalisering. Att välkomna oligarkernas stulna miljarder, vräkiga lyxjakter och lyxcurlade ättelägg till London, St Tropez och Oxford.

Rent erfarenhetsmässigt är det, åtminstone sedan Sovjetunionens fall, Väst som läser Ryssland fel, inte tvärtom.

Vad är det Putin räknar med, om man inte utgår från ickeförklaringen att han blivit galen?

För det första att inga västliga styrkor kommer att strida mot ryska i Ukraina. För det andra att Ryssland kommer att vinna kriget. För det tredje att Ukraina, på ett eller annat sätt, kommer att pacificeras under ryskt överinseende. För det fjärde att väst i praktiken kommer att acceptera det och det ganska snabbt.

Den första förutsättningen garanterade väst och Biden uttryckligen redan från början. Den andra betvivlar ingen, även om det kan ta någon dag längre än Ryssland hade hoppats på. Den tredje är inte osannolik. Den ukrainska regeringens och det ukrainska folkets motståndsvilja är imponerande, men regeringen har också lagt ut trevare om vapenvila. Vill Ryssland få till något slags överenskommelse som avslutar stridigheter kan de antagligen få det när de själva väljer och på ett sätt som på det stora hela gynnar deras intressen. Den fjärde förutsättningen är i så fall också sannolik, av flera skäl. Bland annat därför att väst inte kommer att elda på en konflikt där Ukraina slutit något slags överenskommelse. Men också på grund av den sak som ingen säger öppet, men alla känner till: Väst tänker, precis som Ryssland, på Ukraina som en del av Rysslands intressesfär, geografiskt och historiskt. Nato begriper varför ett ukrainskt medlemskap skulle uppfattas som en provokation av Ryssland, även om de aldrig skulle säga det.

Det är faktiskt rätt mycket som tyder på att det är Väst, inte Putin, som saknar en realistisk idé om vad som ska ske. Att det är vi, inte ryssarna, som lever i en fantasivärld. Åtminstone kräver det en rejäl omläggning av västvärldens sätt att agera och tänka, om Putin ska gå på pumpen. Det krävs uthållighet, realism och en vilja att uthärda såväl ekonomiska prövningar som direkta konflikter, inklusive militära sådana.

Jag tvivlar på att den omläggningen är här. Så därför återkommer drömmarna om en statskupp i Moskva. Ryssarna ska, liksom, lösa problemet med Ryssland åt oss, för vi vet att vi inte klarar det. Jag hoppas förstås att det blir så. Men jag tänker inte hålla andan medan jag väntar.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT