Slutet på Boris Johnsons nionde liv

Kring Boris Johnson står ett moln av bohemisk oreda. Det skingras inte av hans avgång.

Boris Johnsons karriär är som ett studentspex, ständigt svävande någonstans mellan klassiskt drama och slapstick. Det gäller förstås även hans avgång. Efter att ungefär 60 parlamentsledamöter avsagt sig sina regeringsuppdrag skulle man kunna göra liknelser med mordet på Julius Ceasar, då han övermannades av en hel hop senatorer och till sist segnade ned, med 23 dolkstyng i kroppen. Men en mer passande liknelse är kanske det närmast komiskt utdragna mordet på Rasputin: förgiftad två gånger, skjuten, ihjälslagen, skjuten igen, kastrerad och dränkt, innan döden till sist inträffade.

”När flocken rör sig, rör den sig snabbt”, sammanfattade Johnson en aning bittert det som skett, men den här flocken har snarare långsamt nött ned Johnson än sprungit över honom.

När Johnson vann en jordskredsseger i valet i december 2019 möttes det på många håll med häpen besvikelse. Med en majoritet i underhuset på hela 80 ledamöter – den största sedan Margaret Thatchers majoritet på dryga 100 efter valet 1987 – verkade Boris Johnson sitta säkert på 10 Downing Street. Det handlade inte bara om majoriteten i underhuset. De konservativa hade faktiskt fått en större andel av rösterna än Thatcher fick 1987 och ingen konservativ partiledare hade förut slagit så stora hål i den ”röda mur” av dittills säkra Labour-valkretsar som Johnson gjorde.

Det här var svårsmält och, verkade det som, obegripligt för den förlorande sidan i Brexitomröstningen och för många andra europeiska ledare, som hade arkiverat folkomröstningsresultatet under rubriken ”tillfällig sinnesförvirring”. Men allvarligare än det var att inte heller vinnaren riktigt verkade begripa vad som skett. Johnson började med att ödmjukt tala om att han förstod att han hade ett särskilt ansvar att förvalta det förtroende han fått av väljare som annars röstat på Labour. Men i stället började han nästan genast att fatta beslut, göra utnämningar och uttalanden som inte bara fick många tidigare Labourväljare att ångra att de lånat honom sin röst, utan fick den interna konservativa oppositionen, som alltid funnits där, att stadigt växa.

Det handlade mindre om politik och mer om nonchalant stil och ett sällsamt bohemiskt statsmannaskap. Det som kunde vara charmigt i rollen som redaktör, eller rent av som borgmästare i London, blev bara irriterande i politikens absoluta topp. Med nästan kirurgisk precision lyckades Johnson lokalisera och trampa i alla klaver som stod till buds. Visst, läget var inte enkelt. Brexit skulle hanteras, sedan kom pandemin och så kriget i Ukraina. Men det var varken virus, varubrist eller världskrig som motade premiärministern allt längre ut på plankan. Det var hans egen oförmåga att hantera jobbet.

Undantaget var Ukrainakriget, där Johnson gick i täten för västvärldens kompromisslösa stöd för ukrainarna. Han var viktig för att se till att USA landade rätt från början och för att snabba på vapenleveranserna. Det finns goda skäl till att Boris Johnson är den i särklass mest uppskattade västpolitikern i Ukraina. Johnsons självbild som ett slags modern Churchill har givit upphov till rätt mycket löje, men det ligger något i den. Churchill var också för stor för sitt parti, uppfylld av sin egen betydelse och ibland utmattande okonventionell. Han var illa omtyckt av många, precis som Johnson, men han hade en exceptionell förmåga att förstå vikten av att inte backa för internationella våldsverkare. Det var världskriget som gjorde Churchill. Både före och efter kriget var han rätt hopplös som politiker.

Det finns en paradox här: samtidigt som Johnson har varit den i särklass mest kända och folkligt framgångsrika konservativa politikern i mer än 20 år, inte minst tack vare sin tv-karriär, skulle hans egenheter haft lättare att passera i en äldre värld. Han har byggt ett modernt kändisskap, men är på många sätt en kvarleva från ett annat Storbritannien, för länge sedan borta. Han hade oturen att slå sig fram till toppen hundra år för sent.

För Ukraina är det ingen god nyhet att Johnson avgår. Inte heller för dem i väst som inte tror på att blidka Putin med eftergifter.

Det är klart att Johnsons avgång med nödvändighet måste bli lika storslaget kaotisk som hans regeringstid. Det är alltid en aning dramatiskt när en brittisk premiärminister tvingas bort, men ingen kan minnas något som liknar detta: att regeringen i stort sett tvingas begå självmord, för att ledaren till sist ska gå.

Johnson har hänvisat till sin valvinst och alla de miljoner som röstade på just honom, som argument för att hålla sig kvar, men det har aldrig varit ett särskilt starkt argument. Visst samlade Johnson brexitpositiva gamla labouranhängare, men den person som verkligen drog väljare till Johnson var i själva verket Jeremy Corbyn. Det var Labours självskadebeteende, snarare än djup entusiasm för Boris Johnson, som ledde till den historiskt betydande majoriteten. Sedan dess har Labour bytt ledare och väg.

När premiärministrar tvingas bort brukar det oftast finnas en eller ett par färdiga planer på vem som ska ta över. Men den här gången har så många fått lägga så stor energi på att bara lyfta bort ledaren, att det som ska komma därefter är ovanligt ogenomtänkt. ”Vårt biljanta och darwinistiska system” kommer att skaka fram en ny fantastisk ledare, lovade Boris Johnson vid sin presskonferens, men det mesta tyder på att även efterspelet till Johnsons avgång kommer att bli kaotiskt.

Frågan är om det kommer att gå att genomföra ett byte, utan att trycket för ett parlamentsval blir övermäktigt. Torypartiet är i riktigt dåligt skick och Labours övertag i opinionsmätningarna växer. Även Liberaldemokraterna går uppåt. Även om de konservativa, om de håller ihop, formellt kan vänta med valet till december 2024, och för allt i världen inte vill gå till val nu, kan det bli näst intill omöjligt att försvara en fortsatt konservativ regering. Om den domineras av personer som stått Johnson nära, kommer det att undergräva förtroendet för regeringen. Om den å andra sidan leds av personer som inte stått Johnson nära, är det i praktiken en helt annan regering än den som väljarna förväntade sig när de röstade 2019.

Det första provet kommer i och med att Johnson avser att sitta kvar som administrativ premiärminister fram tills dess att en ny ledare röstats fram. Det kommer antagligen att utlösa en förtroendeomröstning, som kan leda till val.

Rasputin må till sist ha slagit i botten på Neva, men ingen kan förvänta sig att spexet har nått sitt slut riktigt än.

***

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT