Stormningen av Kapitolium fortsätter att föda myter

Stormningen av Kapitolium har å ena sidan blivit en myt om patriotism, å andra sidan en om folkförakt.

Stormningen av Bastiljen underblåstes av falsk information. Det konkreta målet var att förse Paris medborgargarde med ammunition, men de upprörda känslorna gällde inte den saken. De gällde dels det faktum att kungen på eget bevåg, med en enkel förordning, hade rätt att spärra in namngivna undersåtar i fästningen, dels föreställningen om Bastiljen som en gigantisk tortyrkammare, där dussintals politiska fångar och fattiga långsamt plågades till döds.

I verkligheten fanns aldrig särskilt många fångar i den gamla fästningen och en hel del av dem var unga adelsmän med tvivelaktig moral. De spärrades in där på begäran av sina familjer, i ett slags kombination av LVU, omsorg om allmänheten och hedersförtryck. De levde i relativ lyx.

Men den saken spelade mindre roll när pöbeln slog ihjäl de ansvariga officerarna, efter att de kapitulerat den 14 juli 1789. Inte heller att den samlade skaran befriade bestod av fyra falskmyntare, två dårar och en adelsman av just den moraliskt utmanande sorten. Inte ens i efterhand var fakta nog för att rubba de falska övertygelserna. Bastiljen plockades ned sten för sten i ett slags symbolisk triumf och stormningsdagen blev Frankrikes nationaldag. Det var ett upplopp som fungerade för väl i den revolutionsromantiska propagandan för att förslösas.

Stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 har i flera avseenden en hel del gemensamt med sin föregångare.

Den stormande pöbeln drevs av en massiv misstro mot de styrande och av falsk information om valfusk. Inga fakta kan få de mest inbitna att ompröva de påståenden som uppenbart saknar grund. I de kretsar som i grund och botten sympatiserar med pöbeln, finns en stor förståelse för det som skedde, rentav en revolutionär mytbildning. Stormningen av Kapitolium är i den världen en patriotisk märkesdag, ungefär som den 14 juli för många fransmän.

Men den stora skillnaden är förstås att stormningen av Kapitolium misslyckades. Det fanns inget riktigt syfte — ingen ammunition, om man så vill — de stormande trängdes ut och skingrades, Kapitolium står kvar och domarna faller, slag i slag, över upploppsmakarna. Men detta har inte minskat den symboliska kraften av den 6 januari 2021, snarare tvärtom. Det är bara det att det främst är den andra sidan, inte upploppsmakarna, som står för mytologiseringen.

Så här till årsdagen av stormningen fylls tidningarna av allvarliga betraktelser av upploppet. Men all rätt, men ofta med väldigt porösa skiljelinjer mellan fakta och fiktion, eller kanske snarare fakta och fruktan. Det är till exempel lätt att få intrycket att halva kongressen var en hårsmån från att släpas ut och skjutas på gatan, ungefär som officerarna i Bastiljen. Det finns inte särskilt mycket stöd för den saken. Att många var rädda och att stämningen var våldsam och otrevlig är alldeles klart. En polisman, Brian Sicknick, dog. Det skedde dagen efter och dödsorsaken förklarades vara naturlig, men det går inte att utesluta att den blodpropp han drabbades av var en följd av de skärmytslingar han blev en del av dagen före. Polisen sköt en upploppsmakare till döds, en annan dog av en överdos amfetamin, en tredje av hjärtinfarkt och en fjärde av stroke.

Pöbelvälde och demokratiförakt av det slag som stormningen visade prov på är aldrig vackert och ärofullt — såvida inte propagandister i efterhand lyckas skriva om historien — men något blodbad var det inte. Det var en extrem manifestation av den tudelning och det djupa misstroende som USA lidit av i många år och som nu driver såväl republikaner som demokrater.

Innebär det att de ödesmättade beskrivningarna om Kapitoliumstormningens betydelse är grundlösa eller överdrivna?

Inte nödvändigtvis. Från stormningen av Bastiljen och framåt tog en allt galnare radikalism greppet om Frankrike. Revolutionärerna drev sig själva ut mot kanterna och giljotinen blev politikens främsta argument. Det republikanska partiet påminner allt mer om den blandning av fanatiska jakobiner och våldsamma sanskulotter som drev Frankrike in i skräckväldet. Deras patriotiska mytbildning om det som skedde för ett år sedan, även om det var långt ifrån Bastiljstormningens våldsfest, innehåller fröet till fler och värre upplopp av samma slag.

Problemet är att den spegelvända mytbildningen, den om Kapitoliumstormningen som en föraning av undergången, inte heller innehåller något uppbyggligt. Den avslöjar helt enkelt ett etablissemang som fortfarande inte begriper vad det är som händer och inte vill skaffa sig en plan för att ändra på den saken. Stormningen av Kapitolium blir, i deras mytbildning, ett bevis för att en försvarlig del av medborgarna helt enkelt är dumma i huvudet och inte värda annat än förakt. Det här blir ursäkten för att återigen vila i Hillary Clintons ”basket of deplorables”.

Det är mycket möjligt att USA är på väg åt ett alldeles förskräckligt håll. Men om det är så vore det lika korkat att blunda för att det liberala amerikanska etablissemanget är en del av problemet, som att Ludvig XVI, hans föregångare och den adeln var en del av det problem som ledde till den franska revolutionen.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT