Sudda bort er sura min

Riksdagsval gör oss vresigare. Det har länge varit sant bland väljare i gemen. Nu gäller det även partiledare.

När Expressen och DI igår höll partiledardebatt var det svårt att hitta någon med gott humör. Det finns goda skäl: Stefan Löfven kommer antagligen att sätta socialdemokratiskt bottenrekord. Liberalerna lyfter inte. Inte Moderaterna heller. Miljöpartiet fick en klimatskjuts, men så började bilarna brinna och deras femton minuter i rampljuset tog slut. Kristdemokraterna kanske åker ut. Sverigedemokraterna gör säkert rekordval, men verkar ha slutat växa. Centern har samlat sin lilla klan av liberala absolutister, men priset är att de har målat in sig i ett hörn där de i praktiken inte kan regera med någon. Vänsterpartiet är Vänsterpartiet.

Allt det som brukar säga i valrörelser sägs. Detta är ett "ödesval". Det är en "folkomröstning om välfärden", eller om något annat. Inget sådant är förstås sant. I de flesta frågor står partierna nära varandra. I de flesta frågor där de inte gör det, kommer det inte att finnas en majoritet för några stora omsvängningar. Det blir inga förbud mot privat vård. Det blir inga öppna gränser. Det blir inget EU-utträde. Det blir inga klimatpolitiska revolutioner.

Det här är ett skäl till att så mycket energi går åt till att tala om vilka som ska regera med vilka, snarare än om sakpolitik. Ett annat är att de etablerade partierna satt sig själva i ett skruvstäd: de har satsat allt på att de kan vänta ut de förändringar som skett i väljarkåren. Att allt kommer att bli som vanligt igen, med lite tålamod. När det blir allt tydligare att det inte kommer att bli på det sättet, står de inte bara utan strategi, utan med väldigt få möjliga strategier. De har intalat sig själva och sina väljare att vissa dörrar är stängda och igenspikade. De vet samtidigt att det måste skapas en utväg någonstans. Någon måste, förr eller senare, bryta upp en av de igenspikade dörrarna och utsätta sig för det kollektiva fördömandet.

Det handlar förstås om relationen till Sverigedemokraterna, men inte bara. Det handlar också om relationen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Därmed också om Socialdemokraternas inre liv.

Inte ens den storpartikoalitionen, den mellan socialdemokrater och moderater, kommer med all sannolikhet att få majoritet i riksdagen. Den skulle antagligen kunna fungera hyfsat ändå, med stöd från liberaler, centerpartister och de andra. Men hur skulle den fungera?

Socialdemokraternas magnifika självbild brukar beskrivas som det huvudsakliga skälet till att det är bökigt att samregera med partiet. Men efter det här valet kommer det snarare att röra sig om ett parti med knäckt självförtroende. Striderna inom partiet kommer antagligen att blossa upp igen. Vem som är ledare om ett par år vet ingen. Det är mer än en personfråga. Det är en fråga om partiets interna stabilitet. Kanske kommer det att dra åt Corbynhållet. Kanske fastnar det i inre slitningar. Poängen är att den som tar för givet att Socialdemokraterna visserligen är en mindre, men ändå stabil grundsten för regeringsbildning efter valet, tar lite väl mycket för givet.

Det går att resonera på liknande sätt om andra partier. Centern, till exempel, har en relativ styrkeposition vad gäller storlek, men de har fått den genom att bli liberalernas svar på Vänsterpartiet. Ideologiskt rättrådiga och principfasta, men allt mer i ytterkanten och till priset av regeringsförmåga. Centern politik går ut på att upprätta gränser mot andra, sätta saker på sin spets, tvätta bort nyanser och stänga möjliga öppningar.

Det dåliga humöret växer ur den här typen av låsningar. I grunden handlar det om att de etablerade partierna börjat i fel ände med sin analys. De har definierat problemet som Sverigedemokraterna och deras historia. De har inte velat förstå att det handlar om något mycket djupare än så: en förändring i väljarkårens relation till partipolitiken. En misstro mot det sätt på vilket politiken fungerar, eller kanske snarare inte fungerar. Sverigedemokraterna har bara varit duktiga på att dra nytta av den saken. De är inte orsaken.

Det är därför taktiken att försöka stänga ute Sverigedemokraterna har misslyckats och förhoppningen om att det nya partiet bara ska försvinna har grusats. Det här sättet att agera på har av många väljare bara uppfattats som ett bevis på att de etablerade partierna inte förstår deras problem och invändningar. Samtidigt har de flesta partier brett på ännu tjockare i sin absolutistiska retorik om att aldrig närma sig det nya partiet. Det har eldat på andra delar av väljarkåren, ökat polariseringen och gjort det än omöjligare för partierna att ta sig ur sitt eget grepp.

Är det konstigt att partiledarna är på dåligt humör?

Det kommer att gå att regera Sverige efter valet. Det kanske inte finns majoriteter i riksdagen för enorma, kontroversiella reformer, men det finns majoriteter för en vettig mittenpolitik i väldigt många viktiga frågor. Men någonstans längs vägen kommer partierna att behöva ta sig ur den återvändsgränd de parkerat i. Någonstans måste de inse att det inte handlar om att reagera på Sverigedemokraterna, utan om att återvinna väljarnas förtroende. Det gör man inte genom att hoppas att allt ska bli som förut igen.