Varning: Försiktighetsprincipen i omlopp igen

Pandemin spelar dem i händerna som längtar efter starka ledare. Men vi ska inte styras av en junta alarmistiska experter.

Att idén låg i tiden gjorde den inte bättre. Epidemiologer och folkhälsodirektörer är inte valda för att styra landet. Det är det vi har politiker till. Att agera och resonera som om man överlåtit makten till en junta experter är både fel och farligt. Och nu riskerar vi att hamna där igen.

En härlig spekulativ våg om den nya virusvarianten rör sig snabbare över världen än den nya virusvarianten i sig. Slinker den under vaccinskyddet? Går den på yngre i befolkningen? Lurar den testerna? Är den en ”supermutation” och ett ”trehövdat monster”, för att använda ett par epitet som använts de senaste dagarna. ”Ett helt nytt virus”, lyder alarmet i en av dagens kvällstidningar.

Vi vet inte. Det vi vet är att den hittills inte verkar ha resulterat i en massiv överbelastning på sjukhusen. Och det är en rätt viktig kunskap.

Coronaviruset kom vid en tid då vi redan talade om politisk splittring, polarisering, sönderfall och hot mot demokrati och liberal rättsstat från det ena och andra hållet. Den kom då det redan fanns ett sug efter starka ledare, drastiska åtgärder och ”omställning” av samhället. De stora nedstängningarna, välbehövliga eller ej, bar redan från början på en osund underton av handlingsdyrkan och dubbelspråk: frihet är inlåsning, ansvar är tvång, kärlek är avstånd.

Ett par mycket goda skäl fanns för kraftfulla åtgärder. Den främsta var att se till att sjukhusen inte överbelastades, så att människor dog eller for illa på grund av att de inte kunde få tillgång till nödvändig vård. En annan var att skydda äldre och svaga, som nästan uteslutande utgjorde de värst drabbade, tills ett vaccin hade kommit i bruk. Kapa topparna och vinna tid.

Vi vet inte särskilt mycket om det nya viruset, men nu är det dags för politiker och kliva fram, innan alarmistiska experter tar över.

Det fanns också en hel del dåliga argument. De hade nästan alla de gemensamt att de inte tog hänsyn till kostnaden — ekonomiskt, psykologiskt, emotionellt och på en mängd andra sätt — av att stänga ned samhället. En del av de dåliga argumenten utgick från något slags outtalad epidemiologisk dogmatism: varje person som inte smittades var värd vilka uppoffringar som helst.

”Försiktighetsprincipen” är i omlopp igen. Det är alltid en varningssignal. Det är en princip som intuitivt låter bra: om du är osäker på om det du gör räcker, ta i lite till för säkerhets skull. Men det som den principen bortser från är att den är en oförsiktighetsprincip sedd från andra hållet. Alla åtgärder som vidtas har ett pris. I fallet med covid är priset ofta mycket högt i kronor och ören, men också vad gäller personlig integritet, grundläggande friheter som mötesfrihet och rörelsefrihet, mental hälsa, social samvaro och en mängd andra helt grundläggande värden för samhället i stort och för oss som individer. Att gömma sig bakom försiktighetsprincipen är att låtsas som att den sortens värden inte finns och att det inte är oförsiktigt att tafsa på dem, utifrån lösa antaganden eller en vag oro.

Vi vet som sagt inte särskilt mycket om det nya viruset, men nu är det dags för politiker och kliva fram, innan alarmistiska experter tar över. Om det som gällt hittills står sig, nämligen att sjukvården inte tycks vara på väg mot överbelastning, finns ingen anledning att slå till med stora och störande ingrepp i människors vardag. Att det någon gång i framtiden kanske skulle kunna bli tryck på sjukvården, baserat på inget särskilt utom att allt är möjligt, är inte skäl nog att begränsa frihet och möjligheter i samhället.

Svårt beslut? Javisst. Det är därför vi har politiker. Och det är därför vi inte ska överlämna besluten till experter, som alltid kommer att vara närsynta.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: Christine Olsson/TT