Svenska staten medger: Estonia var inte sjövärdig
I dag höll haverikommissionen presskonferens om Estonia. Fokus intervjuar experterna som sagt samma sak sen 2003.
Det som haverikommissionen kunde meddelade på en gemensam presskonferens i dag kunde Fokusmedarbetarna Mats Holm och Susanna Popova konstatera redan 2003. Då skrev det boken Protokollet om Estoniaförlisningen.
Estonia var inte sjövärdig – katastrofen kunde ha förhindrats. Så löd beskedet i Tallinn i dag. Vad betyder det?
– Det är ett genombrott och en stor nyhet att svenska staten nu vidgår att Estonia inte var sjövärdig när hon lämnade Tallinn och gav sig ut på sin sista resa. För första gången pekar en svensk myndighetsperson på ett avgörande och allvarligt sakfel i den slutrapport som den av Sverige, Estland och Finland gemensamt tillsatta haverikommissionen JAIC, lade fram 1997, tre år efter katastrofen. I den skrev man att Estonia var sjövärdig och i gott skick den 27 september 1994.
Ni skrev om detta redan i flera artiklar i Moderna Tider (år 2000 och 2001) och i boken Protokollet (2003). Hur fick ni kännedom om detta?
– Vi fick tips om ett protokoll som upprättades vid en inspektion under det svenska Sjöfartsverkets ledning timmarna innan Estonia avgick. Vi träffade en av kommissionens svenska ledamöter, Bengt Schager, som berättade att han in i det sista försökte få kommissionen att skriva det som var uppenbart: att fartyget inte var sjövärdigt. Han berättade hur frågan om sjövärdighet varit ett dilemma för kommissionen, att det var uppenbart för att alla att Estonia inte var sjöduglig men att en majoritet av ledamöterna i kommissionen inte ville skriva det i slutrapporten. Och när det stod klart att sanningen om Estonias usla skick inte skulle nämnas vägrade Schager att sätta sitt namn under rapporten och skev en debattartikel i Dagens Nyheter i stället. Så han offentliggjorde detta redan hösten 1997.
Talade ni med dem som inspekterat Estonia inför sista resan?
– Ja, flera gånger med en av de två svenska inspektör som genomförde inspektionen. Den var en del i en utbildningssatsning och ett biståndsprojekt som Sverige genomförde för att lotsa in Estland i det internationella sjösäkerhetssamarbetet. Vi talade med dåvarande generaldirektören på Sjöfartsverket, dåvarande men avgångne sjösäkerhetsdirektören, Sjöfartsverkets dåvarande chefsjurist och en rad andra svenska inspektörer om hur vanligt det var att icke sjövärdiga passagerarfartyg ändå fick segla. Enligt det protokoll som upprättades över Estonia på eftermiddagen den 27:e september 1994, någon halvtimma innan hon avgick, var båten i så dåligt skick att sjölagarna påbjöd att hon måste kvarhållas till dess bristerna var åtgärdade. Det nya är alltså att den svenska staten inte längre förnekar detta faktum.
Vad innebär det att den svenska haverikommissionens, SHK, ordförande Jonas Bäckstrand säger: "Om man följt regelverket är det sannolikt att den här olyckan inte hade inträffat"?
– Att oavsett hur Estonia sjönk hamnar ansvarsfrågan i ett helt nytt läge. Har man vänt på en sten kan man inte vända den tillbaka. Vems ansvar det är att ett icke sjövärdigt fartyg får lämna hamn är förstås en sak som måste utredas.
Ni ställde den frågan i er bok. Vad kom ni fram till?
– Att det är just den frågan som en haverikommission måste utreda. Det gjorde man alltså inte. Man skrev: "Vid avgång från Tallinn den 27 september 1994 var Estonia sjövärdig och behörigen bemannad." Det fanns inga anmärkningar från vare sig myndigheternas eller klassningssällskapens besiktningar. Fartyget var, enligt olika vittnen, väl underhållet." Först i dag, drygt 28 år efter förlisningen som tog 852 människors liv medger alltså den svenska staten att det inte var så. Om premissen för den sista resan är felaktigt beskriven finns enligt vårt sätt att se det bara en slutsats: att hela utredningen måste göras om. Det har vi sagt och skrivit hela tiden.
Det som haverikommissionen kunde meddelade på en gemensam presskonferens i dag kunde Fokusmedarbetarna Mats Holm och Susanna Popova konstatera redan 2003. Då skrev det boken Protokollet om Estoniaförlisningen.
Estonia var inte sjövärdig – katastrofen kunde ha förhindrats. Så löd beskedet i Tallinn i dag. Vad betyder det?
– Det är ett genombrott och en stor nyhet att svenska staten nu vidgår att Estonia inte var sjövärdig när hon lämnade Tallinn och gav sig ut på sin sista resa. För första gången pekar en svensk myndighetsperson på ett avgörande och allvarligt sakfel i den slutrapport som den av Sverige, Estland och Finland gemensamt tillsatta haverikommissionen JAIC, lade fram 1997, tre år efter katastrofen. I den skrev man att Estonia var sjövärdig och i gott skick den 27 september 1994.
Ni skrev om detta redan i flera artiklar i Moderna Tider (år 2000 och 2001) och i boken Protokollet (2003). Hur fick ni kännedom om detta?
– Vi fick tips om ett protokoll som upprättades vid en inspektion under det svenska Sjöfartsverkets ledning timmarna innan Estonia avgick. Vi träffade en av kommissionens svenska ledamöter, Bengt Schager, som berättade att han in i det sista försökte få kommissionen att skriva det som var uppenbart: att fartyget inte var sjövärdigt. Han berättade hur frågan om sjövärdighet varit ett dilemma för kommissionen, att det var uppenbart för att alla att Estonia inte var sjöduglig men att en majoritet av ledamöterna i kommissionen inte ville skriva det i slutrapporten. Och när det stod klart att sanningen om Estonias usla skick inte skulle nämnas vägrade Schager att sätta sitt namn under rapporten och skev en debattartikel i Dagens Nyheter i stället. Så han offentliggjorde detta redan hösten 1997.
Talade ni med dem som inspekterat Estonia inför sista resan?
– Ja, flera gånger med en av de två svenska inspektör som genomförde inspektionen. Den var en del i en utbildningssatsning och ett biståndsprojekt som Sverige genomförde för att lotsa in Estland i det internationella sjösäkerhetssamarbetet. Vi talade med dåvarande generaldirektören på Sjöfartsverket, dåvarande men avgångne sjösäkerhetsdirektören, Sjöfartsverkets dåvarande chefsjurist och en rad andra svenska inspektörer om hur vanligt det var att icke sjövärdiga passagerarfartyg ändå fick segla. Enligt det protokoll som upprättades över Estonia på eftermiddagen den 27:e september 1994, någon halvtimma innan hon avgick, var båten i så dåligt skick att sjölagarna påbjöd att hon måste kvarhållas till dess bristerna var åtgärdade. Det nya är alltså att den svenska staten inte längre förnekar detta faktum.
Vad innebär det att den svenska haverikommissionens, SHK, ordförande Jonas Bäckstrand säger: ”Om man följt regelverket är det sannolikt att den här olyckan inte hade inträffat”?
– Att oavsett hur Estonia sjönk hamnar ansvarsfrågan i ett helt nytt läge. Har man vänt på en sten kan man inte vända den tillbaka. Vems ansvar det är att ett icke sjövärdigt fartyg får lämna hamn är förstås en sak som måste utredas.
Ni ställde den frågan i er bok. Vad kom ni fram till?
– Att det är just den frågan som en haverikommission måste utreda. Det gjorde man alltså inte. Man skrev: ”Vid avgång från Tallinn den 27 september 1994 var Estonia sjövärdig och behörigen bemannad.” Det fanns inga anmärkningar från vare sig myndigheternas eller klassningssällskapens besiktningar. Fartyget var, enligt olika vittnen, väl underhållet.” Först i dag, drygt 28 år efter förlisningen som tog 852 människors liv medger alltså den svenska staten att det inte var så. Om premissen för den sista resan är felaktigt beskriven finns enligt vårt sätt att se det bara en slutsats: att hela utredningen måste göras om. Det har vi sagt och skrivit hela tiden.
