Socialdemokraterna bildades som ett arbetarparti. Ett systemkritiskt, snudd på revolutionärt parti som skulle göra upp med det gamla, med adeln, kyrkan, kapitalismen och kungahuset.
Men på 1930-talet insåg partiledningen att de behövde locka även näringslivet och klassiska högerväljare för att skapa det statsbärande parti de hade ambitionen att bli, och tonade ned sin vänsterbakgrund. Mönstret känns igen från dagens moderater. För att få makten måste man erbjuda ett alternativ, men för att hålla sig kvar vid den är det klokt att visa att man bygger vidare på tidigare traditioner.
I kulturskribenten och historikern Åsa Linderborgs doktorsavhandling om socialdemokraternas historieskrivning kom hon fram till att det var just det partiet insåg.
– På 1930-talet ville socialdemokratin visa att de var ett parti som alla, inklusive näringslivet, kunde lita på. Det kunde de inte göra genom att framställa sig som alltför bångstyriga, säger Åsa Linderborg.
Så i stället för att som tidigare lyfta fram upprorsmakare som Nils Dacke som förebilder började politikerna att tala om riksbyggaren Gustav Vasa. En man som byggde upp Sverige, precis som det socialdemokratiska partiet skulle göra. Tidigare hade de betonat upprorslustan som ett framträdande drag bland svenskarna, men nu var det i stället samarbetsviljan som poängterades. Och istället för att som tidigare trycka på att det demokratiska genombrottet i Sverige kom med socialdemokraterna sa man nu att man byggde vidare på en demokratisk tradition sedan vikingatiden.
På många sätt liknar det vad moderaterna gör i dag. Nyligen sa Fredrik Reinfeldts statssekreterare Per Schlingman till Fokus att Sverige aldrig har varit ett socialdemokratiskt land. Han och resten av partiet vill nu beskriva svenskarna som klassiska individualister. I det nya partiprogrammet står det att man ska »bygga Sverige vidare på de värderingar som många känner igen som typiskt svenska«.
– För socialdemokraterna var det här ett sätt att närma sig näringslivet. Nu är det ett sätt för moderaterna att sträcka ut en hand mot socialdemokraternas väljare, säger Åsa Linderborg.
Socialdemokraterna lyckades onekligen. Under i stort sett den resterande delen av 1900-talet har de haft monopol på att skriva den politiska historien och för den stora allmänheten har den setts som en sanning.
– Det var först när deras historiska ställning upphörde för kanske tjugo år sedan som man började ifrågasätta deras historiebeskrivning. Det var till exempel först då man på ett annat sätt började ifrågasätta den svenska neutraliteten och samarbetet med Nato under kalla kriget, säger Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola.
Han menar att en anledning till att socialdemokraterna varit så framgångsrika med sin historieskrivning är att de, till skillnad från exempelvis moderaterna, har stått för värden som i dag är de allmänt accepterade – ökad jämlikhet, lika rösträtt och en utbredd välfärd.
Numera sysslar socialdemokraterna inte med historieskrivning på samma sätt. Det är något ett parti satsar på när det är framgångsrikt och enigt. Att skriva sin historia är också att skriva sin nutid och då måste man veta vilka frågor, beslut och personer man ska lyfta fram för att stärka sina nuvarande ställningstaganden. Som Åsa Linderborg uttrycker det:
– Socialdemokraterna kan inte skriva historia om EU-inträde, privatiseringar och förlorade val. Det är omöjligt.
Läs mer: Propagandaministerns plan
Socialdemokraterna bildades som ett arbetarparti. Ett systemkritiskt, snudd på revolutionärt parti som skulle göra upp med det gamla, med adeln, kyrkan, kapitalismen och kungahuset.
Men på 1930-talet insåg partiledningen att de behövde locka även näringslivet och klassiska högerväljare för att skapa det statsbärande parti de hade ambitionen att bli, och tonade ned sin vänsterbakgrund. Mönstret känns igen från dagens moderater. För att få makten måste man erbjuda ett alternativ, men för att hålla sig kvar vid den är det klokt att visa att man bygger vidare på tidigare traditioner.
I kulturskribenten och historikern Åsa Linderborgs doktorsavhandling om socialdemokraternas historieskrivning kom hon fram till att det var just det partiet insåg.
– På 1930-talet ville socialdemokratin visa att de var ett parti som alla, inklusive näringslivet, kunde lita på. Det kunde de inte göra genom att framställa sig som alltför bångstyriga, säger Åsa Linderborg.
Så i stället för att som tidigare lyfta fram upprorsmakare som Nils Dacke som förebilder började politikerna att tala om riksbyggaren Gustav Vasa. En man som byggde upp Sverige, precis som det socialdemokratiska partiet skulle göra. Tidigare hade de betonat upprorslustan som ett framträdande drag bland svenskarna, men nu var det i stället samarbetsviljan som poängterades. Och istället för att som tidigare trycka på att det demokratiska genombrottet i Sverige kom med socialdemokraterna sa man nu att man byggde vidare på en demokratisk tradition sedan vikingatiden.
På många sätt liknar det vad moderaterna gör i dag. Nyligen sa Fredrik Reinfeldts statssekreterare Per Schlingman till Fokus att Sverige aldrig har varit ett socialdemokratiskt land. Han och resten av partiet vill nu beskriva svenskarna som klassiska individualister. I det nya partiprogrammet står det att man ska »bygga Sverige vidare på de värderingar som många känner igen som typiskt svenska«.
– För socialdemokraterna var det här ett sätt att närma sig näringslivet. Nu är det ett sätt för moderaterna att sträcka ut en hand mot socialdemokraternas väljare, säger Åsa Linderborg.
Socialdemokraterna lyckades onekligen. Under i stort sett den resterande delen av 1900-talet har de haft monopol på att skriva den politiska historien och för den stora allmänheten har den setts som en sanning.
– Det var först när deras historiska ställning upphörde för kanske tjugo år sedan som man började ifrågasätta deras historiebeskrivning. Det var till exempel först då man på ett annat sätt började ifrågasätta den svenska neutraliteten och samarbetet med Nato under kalla kriget, säger Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola.
Han menar att en anledning till att socialdemokraterna varit så framgångsrika med sin historieskrivning är att de, till skillnad från exempelvis moderaterna, har stått för värden som i dag är de allmänt accepterade – ökad jämlikhet, lika rösträtt och en utbredd välfärd.
Numera sysslar socialdemokraterna inte med historieskrivning på samma sätt. Det är något ett parti satsar på när det är framgångsrikt och enigt. Att skriva sin historia är också att skriva sin nutid och då måste man veta vilka frågor, beslut och personer man ska lyfta fram för att stärka sina nuvarande ställningstaganden. Som Åsa Linderborg uttrycker det:
– Socialdemokraterna kan inte skriva historia om EU-inträde, privatiseringar och förlorade val. Det är omöjligt.
Läs mer: Propagandaministerns plan
