1970-talet här igen – en tragedi

Gör 1970-talet repris i ekonomin och politiken? Debattörerna Markus Kallifatides och Thomas Gür ger varsin syn på saken.

1970-talet såg nyliberalismens genombrott i praktiken. Utmanade av välorganiserade löntagare såg amerikanska kapitalister ingen annan råd än att radikalt omstöpa världsordningen till sin egen fördel. Amerikanska banker och dess dollar sprängde nationsgränser, USA slöt bilateralt handelsavtal med enpartidiktaturen Kina och den dollarcentrerade nya ekonomiska världsordningens internationella institutioner avlövades sina rutiner för att balansera den globala makroekonomiska utvecklingen.

I nyliberalismens USA och Storbritannien uppslukades studentrörelsernas ungdomliga upproriskhet i kommersiell populärkultur – Sex Pistols blev med tiden Richard Bransons miljarder – och den organiserade arbetarrörelsen antingen krossades eller försattes på defensiven av förment tvingande omständigheter. Rachel Carson och många andra hade länge talat om klimathotet mot mänskligheten, men USA:s och stora delar av Europas eliter valde fortsatt oljeberoende; beroende av brutala diktatorer, oändligt kallhamrade börsbolag och småskurkar över hela världen med andra ord. De tre gyllene decennierna efter kriget byttes till långsammare ekonomisk utveckling i världen och större ojämlikhet inte minst inom länder. Finanskriser med globala återverkningar blev vardagsmat.

Allt detta var en global tragedi. Möjligheten till mer fruktsam utveckling efter kolonialtiden förspilldes i kallt krig och i nykolonial exploatering. I det rika nord satsade vi på oss själva och fick, som Olof Palme varnade, ett kallare och mer ödsligt samhälle.

Nu står vi där vid vägskälet ännu en gång. En progressiv löntagarorganisering sveper över den angloamerikanska världen, FN:s generalsekreterare förklarar att mänskligheten är i färd med att begå kollektivt självmord och det globala finanssystemet hålls sedan ett decennium under armarna av centralbanker, skattebetalare och, på sina ställen, av överbelånade hushåll. Krig rasar. Människor flyr krig, förföljelse, fattigdom och klimatförändringar.

En liten ekonomisk elit, numera mer global, har under nyliberalismen tillskansat sig svindlade ekonomisk, politisk och medial makt. Med bisarra lögner, häpnadsväckande hyckleri och manipulation av demokratiska processer utkämpas ett proxykrig i den demokratiska politiken i våra länder. I det underliggande kalla kriget står krafter som önskar och verkar för en progressiv väg ur energi-, klimat- och ojämlikhetskrisen mot fossilbaronerna vars tillgångar nu hotas. Så visst är det fråga om en upprepning mönstret från 1970-talet. Ska kapitalismen expandera på sitt eget vis, kanske genom intensifierad exploatering företrädesvis i Latinamerika, Asien och Afrika och avdemokratisering i nord? Eller ska demokratin segra? Ska vi minska utsläppen? Ska vi här investera i vår egen mat- och energiförsörjning? Kräva mänskliga rättigheter, klimat- och miljöregler vid ingående av handelsrelationer och återreglera kapitalets rörlighet, inte minst för att effektivt kunna beskatta helt orimliga privata förmögenheter och maktkoncentration? Ska vi göra det som är bra för de flesta av oss och begränsa fåtalets orimliga anspråk på makt?

USA har just nu en president som försöker beskatta företag och förmögna personer, understödjer facklig organisering, föreslår välfärdsreformer och kraftfulla investeringar bort från fossilberoendet. Joe Biden utmanas av den fossilkapitalistiska elitens förkämpar såsom Donald Trump och Vladimir Putin. Så visst är det fråga om upprepning. Först som tragedi, sedan som en ännu större tragedi.

Markus Kallifatides

Thomas Gür: 70-talet ruinerar fortfarande nationen

Det vi ser är inte 1970-talet i repris i ekonomin och politiken på ett makroplan. Det vi i stället ser är hur allt det politiska vanvett och den misskötsel som inleddes under 1970-talet, i vår tid nu kulminerar i en perfekt storm av sönderfall vad gäller främst energipolitiken, invandrings- och invandrarpolitiken samt kriminalpolitiken, men också skola och utbildning.

Det finns ett citat av Adam Smith som brukar uttalas som tröst i sammanhang som dessa, och som även jag har hänvisat till. Efter den brittiska förlusten i nordamerikanska frihetskriget i Saratoga 1777, skriver Sir John Sinclair av Ulbster, då 23 år, till Smith: ”If we go on at this rate, the nation must be ruined.” Varpå Smith svarar: “Be assured young friend, that there is a great deal of ruin in a nation.”

Det finns sålunda mycket att ruinera i ett land. Det kommer att ta tid. Hur mycket det finns att ruinera i den svenska nationen har vi erfarit de senaste femtio åren.

Ungefär samtidigt som Sverige var på väg att upprätta världens mest effektiva och koldioxidneutrala elproduktion och -distribution, slutade 1970-talet med att Socialdemokraterna, för att få borgfred partiinternt, lanserade vad som till upplägget har beskrivits som världens näst sämsta folkomröstning, den om kärnkraften 1980. Den senaste, ordentligt genomförda energipolitiska utredningen vidtogs 1978, och sedan 1985, då kulmen av effektivitet uppnåddes, har svensk energipolitik huvudsakligen gått ut på att avveckla och förstöra ett fullt fungerande system.

I sitt andra betänkande i slutet av 1960-talet kom Utlänningsutredningen (SOU 1967:18) varna för att ”om inte invandringen i större utsträckning än hittills skett anpassas efter samhällets möjligheter att bereda invandrarna bostäder, utbildning och social omvårdnad” som underlättade anpassningen till Sverige, så fanns det risk för att ”de sociala problemen och anpassningssvårigheter, som knappheten på bostäder, utbildningsmöjligheter och social omvårdnad redan nu gett upphov till bland invandrarna, allvarligt förvärras.” Men några år senare förverkligades invandrarutredningens förslag från 1974 om att ta bort försörjningskravet från medborgarskapslagen: ”Varje person i landet kan – antingen genom eget arbete eller i form av bidrag från det allmänna – anses ha möjlighet att försörja sig och sin familj.” (SOU 1974:69)

År 1969 sänktes myndighetsåldern från 21 till 20 år. År 1974 sänktes den till 18 år. Men medan 18-åringar ansågs vara kapabla till att rösta vilka som skulle stifta lagar och styra riket, samt också själva vara lagstiftare och styrespersoner, behölls straffrabatten för dömda brottslingar på upp till 21 års ålder. Den hade införts i början av 1930-talet för att anpassas till den då rådande myndighetsåldern. Nu skulle dock 18-åringar få stifta lagar, men inte straffas fullt ut i enlighet med dem.

Detta är några nedslag i det 1970-tal som fortfarande håller på att ruinera nationen. Dock är allt inte nattsvart. Till exempel avskaffades straffrabatten 2022.

Det är förmodligen fortfarande möjligt att vända från ruinens brant, även om de senaste tjugo årens regeringar, Persson, Reinfeldt, Löfven, Andersson, inte lagt särskilt många strån i kors för att renovera det anfrätta folkhemsbygget. I stället har de ytterligare undergrävt dess grundvalar.

Ett turkiskt ordspråk lyder: ”Det krävs bara en dåre för att slänga ned en sten i en brunn, men fyrtio vise män för att få upp den.” Återtåget från 70-talet kommer att ta sin tid.

Thomas Gür

Text: Markus Kallifatides & Thomas Gür

Toppbild: TT