97 procent av världens befolkning lever i sitt eget födelseland
Det skulle man i förstone kanske inte tro. Och kanske är det just därför nationalismen nu växer sig stark i hela Europa.
Bild: Claudio Bresciani / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det har sina små poänger att göra upp listor. I just denna kolumn kan man börja med Rűgen vid den tyska östersjökusten. Sen nämna franska Rivieran. Och spanska solkusten med Andalusien. Och sen, ja, i princip hela Italien.
En lista över vad då? Jo, det handlar om nationalistpartier som frodas i regioner där vi andra gillar att semestra. Resväskor med hjul dragna mot kullerstensgator kan driva vem som helst till vansinne. Men räcker det som förklaring till semesterregionernas nationalistiska profilering? Som förklaring till de överdrivna nationalisternas stadiga frammarsch i hela Europa?
Det finns åtminstone en märkvärdig paradox inbyggd i allt detta. Människor reser igen runt världen som aldrig förr. Och samtidigt växer den protektionistiska nationalismen. Sannfinländarnas partiordförande Riikka Purra sa nyligen att Finland på grund av invandringen hotar bli ett nytt Storbritannien eller Frankrike. Sannfinländarna ogillar helt enkelt människor som reser av andra orsaker än strandbad.
Men vad hjälper väl sen det sannfinländska invandringsmotståndet? I galluparna ligger partiet nu nere och kravlar med ett stöd på cirka 10 procent. Vilket kan jämföras med riksdagsvalet år 2023. Då fick partiet 20 procent av alla röster. Samtidigt har invandringen till Finland under de två, tre senaste åren varit den allra största i landets moderna historia. Till vilket Riikka Purra förstås skulle svara att utan oss i regeringen vore den ännu mycket större.
Så talar och så tänker bara en sann populist.
Men hur förklara semesterorternas dragning till nationalism och populism?
Det är inte alls enkelt, men några spår kan skönjas. Nyckelordet verkar vara återupprättelse parat med nostalgi över det förflutna. På Rűgen lockar AfD otaliga väljare i krympande avfolkningssamhällen och i känslor av bortglömdhet. I hamnstaden Sassnitz finns det fortfarande människor som talar om en ”Bombenholocaust” som någon gång ska ha drabbat stan eller området. Oklart förblir bara vilken bombattack det handlar om.
På Rivieran drar Rassemblement National otaliga väljare bland pied noirs och deras efterkommande, alltså bland alla de fransmän som fördrevs från Algeriet efter självständigheten 1962. Grundaren av partiet Front National Jean Marie Le Pen stred i Algeriet och var motståndare till algerisk självständighet. Det handlar här om en nationalism som bottnar i en känsla av förödmjukelse, undertryckt revanschism och i ett slags hemlöshet både i tiden och i rummet.
I Andalusien, som också tar de hårda stötarna från flyktingströmmarna över Medelhavet, rider partiet Vox högt på anti-feministiska och anti-katalanska sentiment. Retoriken påminner om Francotidens nationalism, bottnande i drömmen om en storartad men förlorad enhetsstat.
I Storbritannien är det för övrigt bara en tidsfråga innan Reform UK med sin "People's Army" tar politisk kontroll över de turistpopulära sydöstra delarna av England.
Ungefär så där.
I ett lite större perspektiv handlar nationalistpartiernas framgångar om landsbygd mot stad, tradition mot progressivitet, under mot över. Men det mesta kokar ändå ner till frågor rörande invandring och integration. Och till ett särskilt lite svepande volymtänk som förenar nationalistpartierna i invandringsfrågan.
Men volymtänket har sina svaga sidor om man bekymrar sig om sådant som fakta. Enligt Edmund de Haas i How Migration Really Works har antalet internationella migranter ökat rätt starkt under de senaste årtiondena. Men ökningen återspeglar bara den generella befolkningstillväxten i världen. de Haas visar nämligen också att den andel av världens befolkning (tre procent) som lever i ett annat land än födelselandet har hållits stabil sen 1960-talet. Det betyder att ungefär 97 procent av världens befolkning också i dag lever kvar i sitt eget födelseland.
Det skulle man i förstone kanske inte tro. Och kanske är det just därför nationalismen nu växer sig stark i hela Europa.
***
Läs även: Början på ett tredje världskrig?
Läs även: Kiev får vänta på mig
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det har sina små poänger att göra upp listor. I just denna kolumn kan man börja med Rűgen vid den tyska östersjökusten. Sen nämna franska Rivieran. Och spanska solkusten med Andalusien. Och sen, ja, i princip hela Italien.
En lista över vad då? Jo, det handlar om nationalistpartier som frodas i regioner där vi andra gillar att semestra. Resväskor med hjul dragna mot kullerstensgator kan driva vem som helst till vansinne. Men räcker det som förklaring till semesterregionernas nationalistiska profilering? Som förklaring till de överdrivna nationalisternas stadiga frammarsch i hela Europa?
Det finns åtminstone en märkvärdig paradox inbyggd i allt detta. Människor reser igen runt världen som aldrig förr. Och samtidigt växer den protektionistiska nationalismen. Sannfinländarnas partiordförande Riikka Purra sa nyligen att Finland på grund av invandringen hotar bli ett nytt Storbritannien eller Frankrike. Sannfinländarna ogillar helt enkelt människor som reser av andra orsaker än strandbad.
Men vad hjälper väl sen det sannfinländska invandringsmotståndet? I galluparna ligger partiet nu nere och kravlar med ett stöd på cirka 10 procent. Vilket kan jämföras med riksdagsvalet år 2023. Då fick partiet 20 procent av alla röster. Samtidigt har invandringen till Finland under de två, tre senaste åren varit den allra största i landets moderna historia. Till vilket Riikka Purra förstås skulle svara att utan oss i regeringen vore den ännu mycket större.
Så talar och så tänker bara en sann populist.
Men hur förklara semesterorternas dragning till nationalism och populism?
Det är inte alls enkelt, men några spår kan skönjas. Nyckelordet verkar vara återupprättelse parat med nostalgi över det förflutna. På Rűgen lockar AfD otaliga väljare i krympande avfolkningssamhällen och i känslor av bortglömdhet. I hamnstaden Sassnitz finns det fortfarande människor som talar om en ”Bombenholocaust” som någon gång ska ha drabbat stan eller området. Oklart förblir bara vilken bombattack det handlar om.
På Rivieran drar Rassemblement National otaliga väljare bland pied noirs och deras efterkommande, alltså bland alla de fransmän som fördrevs från Algeriet efter självständigheten 1962. Grundaren av partiet Front National Jean Marie Le Pen stred i Algeriet och var motståndare till algerisk självständighet. Det handlar här om en nationalism som bottnar i en känsla av förödmjukelse, undertryckt revanschism och i ett slags hemlöshet både i tiden och i rummet.
I Andalusien, som också tar de hårda stötarna från flyktingströmmarna över Medelhavet, rider partiet Vox högt på anti-feministiska och anti-katalanska sentiment. Retoriken påminner om Francotidens nationalism, bottnande i drömmen om en storartad men förlorad enhetsstat.
I Storbritannien är det för övrigt bara en tidsfråga innan Reform UK med sin ”People’s Army” tar politisk kontroll över de turistpopulära sydöstra delarna av England.
Ungefär så där.
I ett lite större perspektiv handlar nationalistpartiernas framgångar om landsbygd mot stad, tradition mot progressivitet, under mot över. Men det mesta kokar ändå ner till frågor rörande invandring och integration. Och till ett särskilt lite svepande volymtänk som förenar nationalistpartierna i invandringsfrågan.
Men volymtänket har sina svaga sidor om man bekymrar sig om sådant som fakta. Enligt Edmund de Haas i How Migration Really Works har antalet internationella migranter ökat rätt starkt under de senaste årtiondena. Men ökningen återspeglar bara den generella befolkningstillväxten i världen. de Haas visar nämligen också att den andel av världens befolkning (tre procent) som lever i ett annat land än födelselandet har hållits stabil sen 1960-talet. Det betyder att ungefär 97 procent av världens befolkning också i dag lever kvar i sitt eget födelseland.
Det skulle man i förstone kanske inte tro. Och kanske är det just därför nationalismen nu växer sig stark i hela Europa.
***
Läs även: Början på ett tredje världskrig?
Läs även: Kiev får vänta på mig
