All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna
Utomeuropeiska nyckelpigor och lupiner tränger undan vår svenska flora och fauna. På samma vis hotas vårt samhälle av nya våldsamma kulturer.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För några år sedan dök de upp i horder i parkerna, i en mer brandgul nyans än de vanliga röda, och med lite för många prickar. Snart blev småbarnsföräldrar varnade att harlekin-nyckelpigan inte uppförde sig som sin söta sjuprickiga släkting, Coccinella septempunctata.
Harlekinpigan, Harmonia axyridis, var inte alls gullig, och de barn som placerade en på toppen av pekfingret och rabblade ramsan ”Gullhöna, gullhöna…” för att låta den sia om vädret, kunde i stället överraskas av ett smärtsamt bett. Inte nog med att pigorna bet barn, de samlades i stora svärmar, invaderade hus, tog över platsen där de bosatte sig och slog ut alla andra sorters nyckelpigor i området.
Från att den för allra första gången den upptäcktes i Sverige – i Malmö 2007 – till i dag, har det gått knappt tjugo år. Harlekinpigan är betraktad som invasiv och allmänheten har fått den stränga uppmaningen att om man ser en nyckelpiga och inte säkert vet om det är en Harlekin eller en vanlig sjuprickig, så ska man ändå ta det säkra före det osäkra och döda den.
I EU-direktivet 92/43/EEG står att medlemsstaterna ska "säkerställa att avsiktligt införande i naturen av arter som inte är inhemska på deras territorium regleras på så sätt att varken livsmiljöerna i sitt naturliga utbredningsområde eller inhemska vilda djur och växter tar skada och, om de anser det nödvändigt, förbjuda detta införande".
På 1990-talet importerades harlekinpigan till Europa av några som tyckte att den var extra bra på att äta bladlöss. Biologisk bekämpning var en het fluga, och vad kunde vara bättre än att byta trädgårdsgifterna mot en liten hungrig skalbagge?
Men där harlekinpigan har fått fäste inser man att det i dagsläget inte finns något att göra åt situationen. Det finns förhoppningar om att forska fram dofter som gör att pigorna går i dvala tidigare, och på så sätt minimera deras skadeverkningar, men än är det långt till en fungerande insektsparfym.
Biologisk mångfald är inte bara ett buzzword, det handlar inte om vad som har invaderat utan om vad som viker undan och fattas. Kanske ska man inte vara sentimental, utan tänka att det är bra att låta den starkaste och mest livskraftiga överleva. Men ordet fattigdom kommer ur det som fattas. I Sverige finns drygt åttio sorters nyckelpigor, av vilka många kommer att försvinna om harlekinpigan får fortsätta att gå bärsärk.
Den 6 juni var inte bara Sveriges nationaldag utan också Lupinbekämpardagen. Män i reflexvästar med ordet "Lupinjägare" på ryggen sågs gå Naturvårdsverkets ärenden och slå lupiner med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall. "Hacka, kväva eller slå – så dödas lupinerna bäst", skriver Sveriges radio på sin hemsida. Det låter rått.
Blomsterlupinen är ett barndomsminne för många, de är vackra när de stolta står i vägkanten i olika nyanser av blått, lila och rosa. Men liksom harlekinpigan slår de också ut alla andra artfränder. De kväver mer delikata ängsblommor, vilket leder till att fjärilar, bin och humlor som inte är akrobatiska nog att ta sig in i de trånga lupinklockorna, svälter ihjäl.
"Lupinen är en invasiv art som inte hör hemma här", konstaterar forskaren Juliana Dániel Ferreira på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), och tillägger att ”dessutom sprider den sig snabbt".
Klarspråket om att det finns invasiva växter och djur som hotar att utplåna andra i sin omgivning är så direkt att det ibland är svårt att höra det utan att hicka till. Den som använde lika skoningslösa resonemang om den art vi själva tillhör, människan, skulle misstänkas för den värsta sortens förakt för människovärdet. Men samtidigt ser vi dagligen att det finns liknande processer bland oss. Somliga subkulturer, såsom kriminella gangstergäng och de arméer av barn och ungdomar som springer deras ärenden och sprider skräck och förödelse, är invasiva. De tränger undan de mänskliga motsvarigheterna till den fredliga nyckelpigan.
I många unga människors ögon är gangstrarna imponerande som en svärm harlekinpigor, eller ljuvliga som en slänt med blomsterlupiner i solnedgång, där de gnistrar i sina Gucci-kepsar med becknarväskorna fulla av pengar. Alla andra önskar att det funnes feromoner att bromsa deras framfart.
Vi använder ett annat språk och, tack och lov, andra metoder när vi försöker komma till rätta med den invasiva gangsterkulturen, men i takt med att tålamodet tryter blir förslagen alltmer drastiska. Är inte tvångsflyttning och bussning en mer human version av ”hacka, kväva, slå”?
En bra tumregel vad gäller det mesta i livet är under alla omständigheter att kalla saker vid deras rätta namn. Utifrån det kan man vända och vrida på problem som uppstår när ett system hotar att förgöra ett annat.
Man kan inte resonera med lupiner. Med människor går det förhoppningsvis bättre.
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För några år sedan dök de upp i horder i parkerna, i en mer brandgul nyans än de vanliga röda, och med lite för många prickar. Snart blev småbarnsföräldrar varnade att harlekin-nyckelpigan inte uppförde sig som sin söta sjuprickiga släkting, Coccinella septempunctata.
Harlekinpigan, Harmonia axyridis, var inte alls gullig, och de barn som placerade en på toppen av pekfingret och rabblade ramsan ”Gullhöna, gullhöna…” för att låta den sia om vädret, kunde i stället överraskas av ett smärtsamt bett. Inte nog med att pigorna bet barn, de samlades i stora svärmar, invaderade hus, tog över platsen där de bosatte sig och slog ut alla andra sorters nyckelpigor i området.
Från att den för allra första gången den upptäcktes i Sverige – i Malmö 2007 – till i dag, har det gått knappt tjugo år. Harlekinpigan är betraktad som invasiv och allmänheten har fått den stränga uppmaningen att om man ser en nyckelpiga och inte säkert vet om det är en Harlekin eller en vanlig sjuprickig, så ska man ändå ta det säkra före det osäkra och döda den.
I EU-direktivet 92/43/EEG står att medlemsstaterna ska ”säkerställa att avsiktligt införande i naturen av arter som inte är inhemska på deras territorium regleras på så sätt att varken livsmiljöerna i sitt naturliga utbredningsområde eller inhemska vilda djur och växter tar skada och, om de anser det nödvändigt, förbjuda detta införande”.
På 1990-talet importerades harlekinpigan till Europa av några som tyckte att den var extra bra på att äta bladlöss. Biologisk bekämpning var en het fluga, och vad kunde vara bättre än att byta trädgårdsgifterna mot en liten hungrig skalbagge?
Men där harlekinpigan har fått fäste inser man att det i dagsläget inte finns något att göra åt situationen. Det finns förhoppningar om att forska fram dofter som gör att pigorna går i dvala tidigare, och på så sätt minimera deras skadeverkningar, men än är det långt till en fungerande insektsparfym.
Biologisk mångfald är inte bara ett buzzword, det handlar inte om vad som har invaderat utan om vad som viker undan och fattas. Kanske ska man inte vara sentimental, utan tänka att det är bra att låta den starkaste och mest livskraftiga överleva. Men ordet fattigdom kommer ur det som fattas. I Sverige finns drygt åttio sorters nyckelpigor, av vilka många kommer att försvinna om harlekinpigan får fortsätta att gå bärsärk.
Den 6 juni var inte bara Sveriges nationaldag utan också Lupinbekämpardagen. Män i reflexvästar med ordet ”Lupinjägare” på ryggen sågs gå Naturvårdsverkets ärenden och slå lupiner med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall. ”Hacka, kväva eller slå – så dödas lupinerna bäst”, skriver Sveriges radio på sin hemsida. Det låter rått.
Blomsterlupinen är ett barndomsminne för många, de är vackra när de stolta står i vägkanten i olika nyanser av blått, lila och rosa. Men liksom harlekinpigan slår de också ut alla andra artfränder. De kväver mer delikata ängsblommor, vilket leder till att fjärilar, bin och humlor som inte är akrobatiska nog att ta sig in i de trånga lupinklockorna, svälter ihjäl.
”Lupinen är en invasiv art som inte hör hemma här”, konstaterar forskaren Juliana Dániel Ferreira på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), och tillägger att ”dessutom sprider den sig snabbt”.
Klarspråket om att det finns invasiva växter och djur som hotar att utplåna andra i sin omgivning är så direkt att det ibland är svårt att höra det utan att hicka till. Den som använde lika skoningslösa resonemang om den art vi själva tillhör, människan, skulle misstänkas för den värsta sortens förakt för människovärdet. Men samtidigt ser vi dagligen att det finns liknande processer bland oss. Somliga subkulturer, såsom kriminella gangstergäng och de arméer av barn och ungdomar som springer deras ärenden och sprider skräck och förödelse, är invasiva. De tränger undan de mänskliga motsvarigheterna till den fredliga nyckelpigan.
I många unga människors ögon är gangstrarna imponerande som en svärm harlekinpigor, eller ljuvliga som en slänt med blomsterlupiner i solnedgång, där de gnistrar i sina Gucci-kepsar med becknarväskorna fulla av pengar. Alla andra önskar att det funnes feromoner att bromsa deras framfart.
Vi använder ett annat språk och, tack och lov, andra metoder när vi försöker komma till rätta med den invasiva gangsterkulturen, men i takt med att tålamodet tryter blir förslagen alltmer drastiska. Är inte tvångsflyttning och bussning en mer human version av ”hacka, kväva, slå”?
En bra tumregel vad gäller det mesta i livet är under alla omständigheter att kalla saker vid deras rätta namn. Utifrån det kan man vända och vrida på problem som uppstår när ett system hotar att förgöra ett annat.
Man kan inte resonera med lupiner. Med människor går det förhoppningsvis bättre.
***
