Allt är männens fel

På Dramaten ser jag Madame Bovary snärjas av män som krossar hennes längtan till kultur och kärlek – ja, till vad som helst utom det småskurna livet med en inskränkt man i en inskränkt stad.

Samtidigt pågår Stockholms Jazzfestival. Under tio dagar kommer de riktigt stora musikerna på besök och öppnar de fria rymder Emma Bovary drömde om.

Madame Bovary nådde läsarna som följetong 1856 och när boken kom året därpå åtalades snabbt Flaubert för sedlighetsbrott. Han frikändes men i generationer har läsarna fortsatt leta efter den skyldiga i berättelsen om läkarfrun Emma Bovary som i en småstad plågas av tristess innan hon genom att gifta sig, få barn, skaffa sig älskare och förköpa sig bestämmer sig för att dö. Vems fel är det?

Numera är svaret K: Karlarnas och Konsumismens.

Vad författaren själv tyckte framgår i brev han skickade under arbetet med romanen. Medan läsarna har diskuterat Emmas, makens och älskarnas skuld tänkte författaren mest på stilistiska val. Han ville skriva en bok om ”inget”, alltså småborgerlighetens triviala intighet hans huvudperson föraktar. Napoleon III härskade över en borgerlighet vars andliga inskränkthet frammanas i en ytterst genomtänkt och driven prosa. Brevväxlingen mellan Flaubert och hans älskarinna Louise Colet visar en kontrollfreak som inte improviserade. Colet, som delvis var en förebild till Emma Bovary, är en bra sparringpartner och senare skrev hon en ”motbok” i vilken hon ger sin tolkning av romanen och dess författare.

Redan från början diskuterades Emma Bovarys skuld. I dag ses hon som ett offer, vid publiceringen sågs hon som omoralisk. Det som gör att debatten aldrig upphör är att Emma inte är god – tvärtom, både hon och männen är manipulativa och förljugna.

När kroatiske mästerregissören Oliver Frljić nu tar sig an Flauberts roman anklagas och döms männen (inklusive Flaubert). Romanens kyla är borta. Dramaturgin är känslodriven, tolkningen driven av genus, inte klass. Frljic använder grepp som känns igen från animerad film: snabba klipp, små detaljer som blir stora (ett bord, en spegel, en gest). Skrik och tystnad.

Det fungerar bra på scen även om det går emot Flauberts intentioner. ”Il faut écrire froidement” – det är nödvändigt att skriva med kyla, påpekade Flaubert för Colet som likt Emma var romantiker. På Dramaten är det tvärtom. Electra Hallmans kropp skälver när hon kastar sig mellan förljugenhet och självinsikt, längtan och förakt. Det är självlysande skådespeleri omgivet av medelklassens bling-bling i de vackra jättespeglar som fyller scenen.

Så var befinner sig Madame Bovary idag?

Samma vecka som jag mötte Emma Bovary hörde jag den amerikanske trummisen Jonathan Blake med sin kvintett på Fasching där han framförde sviten My Life Matters. Det var en minnesvärd konsert med komplicerad och stark musik som hävdar att ”mitt liv är värt något”, just det Emma Bovary inte tycker. Blake gör ingen stor sak kopplingarna till Black Lifes Matters. Han gör bara det Emma Bovary så förtvivlat försöker: tar sig friheter.

“Jazz is freedom. Jazz is the freedom to play anything, whether it has been done before or not. It gives you freedom.”

Orden är Duke Ellingtons och uttalades 1945. Det sägs att jazz är den enda konstform som fötts i Amerika. Men under jazzfestivalen spelar människor från världens alla hörn. Längre går det inte att komma från Madame Bovarys inlåsta värld. Men kanske dyker Emma upp på Fasching nästa år. Jag väntar i baren med en grön Chartreuse.

Toppbild. Rebecka Hemse, Joel Valois, Razmus Nyström, Electra Hallman, Melinda Kinnaman och David Fukamachi Regnfors i Madame Bovary på Dramaten. Foto: Sören Vilks

​​***

Läs även: Erik Jersenius: Kan skrivandet få barnen att läsa?

Läs även: Mikael Timm: Varning för Ulf Lundell – rädda kulturen från SVT:s kulturpoliser