Allt fler faller i gråt

I den bioaktuella filmen »Gravity« finns en scen där astronauten som spelas av Sandra Bullock gråter. Ser man filmen i 3D – vilket man bör göra – svävar då en tyngdlös tår ut i salongen. Det är mycket vackert. Som i en barockdikt av John Donne blir den dallrande och skimrande sfäroiden en egen liten himlakropp, ett mikrokosmos speglande hela filmens upptagenhet av runda former och rotationer i ett sammanhang utan »upp« eller »ner«.

Men också: Om de flesta regissörer av 3D-filmer nöjer sig med att skrämma publiken med utslungade projektiler, försöker Alfonso Cuarón här använda tekniken för att nå oss med en känsla. Det är inte bara ett framsteg för genren, utan också en stilfull uppdatering av den storfilmernas sentimentala ådra som vi så länge älskat att hata och älskat att älska. Inget är så storartat som klichéer som görs nya på nytt. För en gångs skull får jag gå från biografen utan att mitt sällskap avfärdar det jag gillat som alltför Hollywoodsentimentalt. Trots att det kanske är det.

Och jag kommer att tänka på sjuttonhundratalslitteraturens upptäckt av känslorna. Visst, det hade gråtits redan hos Homeros. Men det var under förromantiken som man för första gången tillät sig att riktigt frossa i känslor – i skräck likaväl som medkänsla. I tårar av sorg och i tårar av glädje. Offentlig gråt ansågs tilltalande, både hos kvinnor och män. Ordet »sentimentalitet« hade ännu inte fått en negativ klang. Tidens mest imiterade bestsellers – från Laurence Sternes »Tristram Shandy« och »En sentimental resa« till Goethes »Werther« – är fulla av tårar.

En sökning med Google Books Ngram visar som väntat att mängden tårar i engelskspråkig litteratur ökar drastiskt från och med 1740–1750, för att nå en topp 1794. Därefter sjunker tårefloden något, men ligger fortsatt högt fram till runt 1880 (plus minus tjugo år: det finns intressanta skillnader mellan skönlitteratur och allmän litteratur, och mellan brittisk och amerikansk utgivning). Sedan börjar den minska stadigt, tills den når en botten efter andra världskriget. Sjuttiotalet tycks vara den minst sentimentala tiden sedan mitten av sjuttonhundratalet. Den är också den jämlikaste.

Mer detaljerade sökningar antyder nämligen att skiftningarna under dessa sekler till stor del beror på en förändrad syn på män respektive kvinnor. Under de första femtio årens storgråtande är det relativt jämlikt. Sedan beror nedgången i artonhundratalets början på att män i böcker gråter allt mindre, medan kvinnor fortsätter som förut. Nedgången efter 1880 beror tvärtom på att böckernas kvinnor följer männens exempel, och slutar gråta de med.

Fast efter sjuttiotalet vänder det faktiskt igen: de senaste decennierna har böckerna åter börjat fuktas av tårar, och återigen går det allt fler kvinnliga tårar på varje manlig – cirka tre, närmare bestämt. Den totala ökningen förefaller fortsätta, men man kan se en antydan till könsmässig utjämning på nollnolltalet. Är det kanske dags för männen att börja gråta igen också?

Att närmare analysera dessa data kunde man ägna en hel avhandling åt, vilket jag tyvärr inte har tillfälle till eller plats för här. (Jag har redan tvingats ta fram näsduken och stryka såväl ett par anekdoter om Dickens, som diverse exempel på gråtande politiker, samt det jag tänkt säga om Cecilia Uddéns omtalade tårar i en intervju med en känslokall egyptisk ämbetsman.) Så jag får nöja mig med att konstatera att om denna november skulle locka tårar ur dina eller mina ögon, så är det fullt förenligt med både en underskattad tradition och en trend som ligger i luften.

Text: