Allt hänger på nollorna
Hur fakturerar du dig till uppskattning och rikedom? Det viktigaste är skamlöshet och ett par extra nollor.
Toppbild: Unsplash
Några av de bästa texter jag skrivit är fakturor. Jag brukar säga det ibland, för att underhålla mitt varumärke som halvspydig stropp. Men sanningen, oss emellan, är att det bara är en tom fras. Mina fakturor står sig lika väl mot verklig debiteringskonst, som Erik Ofvandahls pekoraler står sig mot Shakespeares sonetter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det går nästan inte en dag utan att jag påminns om det. Nu senast var det DN:s granskning av Universitets- och högskolerådets ekonomi.
Om ni inte känner igen myndighetsnamnet beror det på att det bara funnits i tio år, eller så. Resultatet av en av alla dessa blanda-och-ge-övningar, när de makter som råder slår ihop, gröper ur, kuperar och flätar samman olika befintliga byråkratier och låtsas att de kommit på något nytt, alternativt lagt ned något gammalt. Tio-tolv år har dock varit mer än nog tid för att försätta myndigheten i akut ekonomisk kris. Nu måste det sparas 38 miljoner. Och det är här vi kommer in på det väsentliga.
Generaldirektören har tagit in en konsult för att hjälpa till med besparingarna. Det kostar 370 000 kronor i månaden. En ”HR- och förändringsledare” är inkopplad för 2 200 kronor i timmen. En tredje konsult – jag tror det i alla fall, DN:s text är lite oklar – fakturerar 282 000 i månaden. Ex moms, förstås. För tre år sedan lade myndigheten 42 miljoner på konsulter. Förra året gick det åt 70 miljoner. Hälften går till frilansande faktureringsvirtuoser av det där slaget man läser om var och varannan dag.
Naturligtvis levererar de fakturerande konsulterna något. I just detta fall verkar det dels handla om ”IT” och ”digitalisering” – ingen överraskning där – dels om att lära myndighetens anställda att ”bli agila”, ha ”fokus på ’discovery’” och att i allmänhet tala svengelska, för att markera sin agilitet. Ingen överraskning där heller, när jag tänker på saken.
Det står ganska klart att uppgifterna kommer från sura anställda, som antagligen plockar ut betydligt mindre per månad. Inte ens generaldirektören själv har lika bra betalt som konsulterna. Man skulle kunna anställa femton ytterligare generaldirektörer, med sociala avgifter och allt, för den summa fakturakreatörerna uppfunnit. Icke desto mindre kan man förstås avskriva gnället som avundsjuka. Men ibland är trots allt avundsjukan väl motiverad.
En av de få saker jag lärt mig under mina två decennier som fakturerande frilansare är att inget är så otacksamt som att vara en pålitlig anställd. Så snart man förhandlat till sig en skälig lön förväntas man helt enkelt att göra ett enastående arbete, eftersom man belastar bolaget med en fast kostnad. Ofta tas det man gör emot med skepsis. Och det är då det tas in en konsult, för att få lite ”discovery” av ett mer ”agilt” angreppssätt.
Här kommer nästa lärdom: Det är guld att vara inhyrd. Allt man gör kommer att höjas till skyarna av tacksamma chefer. Förutsatt en sak: att man tar alldeles för mycket betalt.
Det är egentligen en simpel sak. Det handlar om köprationalisering. Ansvarar man för beslutet att betala någon 370 000 i månaden har man helt enkelt inte råd att vara annat än lyrisk över det man får. Alternativet vore att erkänna att man är en enfaldig stackare som fallit för en lurendrejares svada. Det viktigaste som fakturerande är med andra ord att göra sig av med all skam och lägga på en eller två nollor på varje summa. Lyckas man med det blir man inte bara rik, utan dessutom uppskattad.
Det här är, i mitt fall, mestadels teoretisk kunskap. Jag lyckas aldrig riktigt nå den upphöjt skamlösa plats som, till exempel, konsulterna i PDV – pågående dödligt våld – befinner sig på, enligt ett annat reportage i DN. De började ringa runt till landets skolor och erbjuda sina tjänster – mot oskälig ersättning, förmodar jag – innan skolattacken på Risbergska i Örebro hade nått sitt slut.
Jag saknar verklig talang för den här konstarten.
***
Läs även: Konsten att skapa underbara tillfällen
Läs även: Är det äntligen slut på löjligheterna?
Några av de bästa texter jag skrivit är fakturor. Jag brukar säga det ibland, för att underhålla mitt varumärke som halvspydig stropp. Men sanningen, oss emellan, är att det bara är en tom fras. Mina fakturor står sig lika väl mot verklig debiteringskonst, som Erik Ofvandahls pekoraler står sig mot Shakespeares sonetter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det går nästan inte en dag utan att jag påminns om det. Nu senast var det DN:s granskning av Universitets- och högskolerådets ekonomi.
Om ni inte känner igen myndighetsnamnet beror det på att det bara funnits i tio år, eller så. Resultatet av en av alla dessa blanda-och-ge-övningar, när de makter som råder slår ihop, gröper ur, kuperar och flätar samman olika befintliga byråkratier och låtsas att de kommit på något nytt, alternativt lagt ned något gammalt. Tio-tolv år har dock varit mer än nog tid för att försätta myndigheten i akut ekonomisk kris. Nu måste det sparas 38 miljoner. Och det är här vi kommer in på det väsentliga.
Generaldirektören har tagit in en konsult för att hjälpa till med besparingarna. Det kostar 370 000 kronor i månaden. En ”HR- och förändringsledare” är inkopplad för 2 200 kronor i timmen. En tredje konsult – jag tror det i alla fall, DN:s text är lite oklar – fakturerar 282 000 i månaden. Ex moms, förstås. För tre år sedan lade myndigheten 42 miljoner på konsulter. Förra året gick det åt 70 miljoner. Hälften går till frilansande faktureringsvirtuoser av det där slaget man läser om var och varannan dag.
Naturligtvis levererar de fakturerande konsulterna något. I just detta fall verkar det dels handla om ”IT” och ”digitalisering” – ingen överraskning där – dels om att lära myndighetens anställda att ”bli agila”, ha ”fokus på ’discovery’” och att i allmänhet tala svengelska, för att markera sin agilitet. Ingen överraskning där heller, när jag tänker på saken.
Det står ganska klart att uppgifterna kommer från sura anställda, som antagligen plockar ut betydligt mindre per månad. Inte ens generaldirektören själv har lika bra betalt som konsulterna. Man skulle kunna anställa femton ytterligare generaldirektörer, med sociala avgifter och allt, för den summa fakturakreatörerna uppfunnit. Icke desto mindre kan man förstås avskriva gnället som avundsjuka. Men ibland är trots allt avundsjukan väl motiverad.
En av de få saker jag lärt mig under mina två decennier som fakturerande frilansare är att inget är så otacksamt som att vara en pålitlig anställd. Så snart man förhandlat till sig en skälig lön förväntas man helt enkelt att göra ett enastående arbete, eftersom man belastar bolaget med en fast kostnad. Ofta tas det man gör emot med skepsis. Och det är då det tas in en konsult, för att få lite ”discovery” av ett mer ”agilt” angreppssätt.
Här kommer nästa lärdom: Det är guld att vara inhyrd. Allt man gör kommer att höjas till skyarna av tacksamma chefer. Förutsatt en sak: att man tar alldeles för mycket betalt.
Det är egentligen en simpel sak. Det handlar om köprationalisering. Ansvarar man för beslutet att betala någon 370 000 i månaden har man helt enkelt inte råd att vara annat än lyrisk över det man får. Alternativet vore att erkänna att man är en enfaldig stackare som fallit för en lurendrejares svada. Det viktigaste som fakturerande är med andra ord att göra sig av med all skam och lägga på en eller två nollor på varje summa. Lyckas man med det blir man inte bara rik, utan dessutom uppskattad.
Det här är, i mitt fall, mestadels teoretisk kunskap. Jag lyckas aldrig riktigt nå den upphöjt skamlösa plats som, till exempel, konsulterna i PDV – pågående dödligt våld – befinner sig på, enligt ett annat reportage i DN. De började ringa runt till landets skolor och erbjuda sina tjänster – mot oskälig ersättning, förmodar jag – innan skolattacken på Risbergska i Örebro hade nått sitt slut.
Jag saknar verklig talang för den här konstarten.
***
Läs även: Konsten att skapa underbara tillfällen
Läs även: Är det äntligen slut på löjligheterna?
