Är jag likt James Stewart bara en skum smygtittare?
Som ung var Mikael Timm en vältalig pessimist som såg världen klart och tydligt. På äldre dar har han blivit en skumögd optimist.
Bild: Park Circus
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Med stigande ålder händer det allt oftare att jag känner mig dum. Nu senast när jag hörde en intervju med författaren Gun-Britt Sundström, hon som skrev Maken för snart 50 år sedan. Romanen handlar om ett veligt ungt par som inte kan bestämma sig för om de ska gifta sig eller inte. Men den stämma jag hörde i radion var allt anat än obestämd. Sundström förklarade att världen håller på att gå under och att det inte finns minsta hopp om mänsklighetens överlevnad.
Hon var vältalig men det hindrade inte att jag senare samma dag besökte en utställning om Alvar Alto och såg om en film om en målare som gömmer sitt mästerverk för världen. Ju längre dagen fortskred, desto piggare blev jag. Framtiden tillhör de kloka, men nuet tillhör oss dumbommar.
Någon dag senare står jag vid fönstret på mitt kontor och ser blöta snöflingor svepa in staden i ett vitt töcken ingen klarsyn kan genomskåda. Men så tänds en jättelik tv-skärm i lägenheten mitt emot. I soffan framför skärmen framträder konturen av ett huvud, ett blont hårsvall och en skuldra. På tv:n visas någon serie, i soffan sitter en verklig människa. Fiktionen syns tydligt, verkligheten är oklar.
Det skulle kunna bli en illustration till en artikel om Hitchcocks Fönster mot gården där en fotograf betraktar sina grannar. Jag tar fram ritblocket och börjar teckna i hopp om att få fram en bild som säger något om förhållandet mellan verklighet och fiktion. Eller är jag bara likt James Stewart en lite skum smygtittare? Hur som är det svårt att teckna. Med blyerts blir det spretigt, med kolstift dominerar ytorna och det blir otydligt.
Oavsett skicklighet vet alla tecknare att när bilden blir dålig beror det på att man inte betraktat sitt objekt tillräckligt noga. Man är helt enkelt inte tillräckligt skarpsynt.
Mina första utkast blir usla. Det finns ingen laddning, spelet mellan iakttagare och tv-skärm försvinner i klumpiga detaljer. Som så ofta bakom en kamera eller med ritblock kommer jag att tänka på boken Ways of seeing som blev John Bergers genombrott på 70-talet. Berger var en skicklig målare, en konstkritiker med världsrykte, prisbelönt romanförfattare, lysande essäist, författare till filmmanus och en fin tecknare. Allt baserat på vad han såg.
Det är seendet som bestämmer vår plats i den värld som omger oss./—/ Förhållandet mellan vad vi ser och vad vi vet kan aldrig fixeras.
Jag minns Bergers ord där jag står vid fönstret och försöker att verkligen se mitt motiv. Nytt försök men teckningen blir mest gråa skikt inskjutna i varandra. Det ser ut som ett minne av något jag inte minns. En vag idé, inte en bild. Men optimism är inte en teori, inte en livshållning utan ett hantverk. Så jag sätter mig i soffan så att jag inte kan betrakta mitt motiv. Om jag skulle försöka vara pessimist? Då borde detta kunna bli en bild av alienation. En ensam kvinna sitter framför en tv. Fram med blyertspennorna igen.
Som tonåring var jag vältalig pessimist vilket gav mig en viss status i kompisgänget även om det nog varit ännu bättre om jag hade lärt mig dansa. Pessimism räcker bara så långt. Teckningen har ingen laddning. Må vara. Numera är jag optimist och måste acceptera att det är svårt att se världen tillräckligt tydligt för att göra en bild.
Så jag börjar om. Bort med snön, bort med fönstret. Soffan vrids åt vänster, tv-skärmen blir en målning av ett landskap, flickan med hårsvallet blir korthårig men får en vacker axel. Kanske… Jag suddar ut och börjar om.
Vi optimister ger inte upp. Har vi tur hinner vi lösa vårt uppdrag innan nästa undergångsprofet kräver vår uppmärksamhet.
***
