”Är julmust haram?”

För andra året vill min brorsdotter ordna julfirande för alla sina kusiner hemma hos sig. Vi hjälps åt att laga köttbullar, potatisgratäng och självklart kurdiska maträtter. Hon köper julklappar till alla barnen. Jag vet faktiskt inte varför detta är så viktigt för henne, och jag har inte hjärta att fråga. Jag låter det bara vara fint.

Vid matbordet sitter min bror Kurdo och min lillasyster Evin bredvid varandra. Stämningen är god tills ett av syskonbarnen, med den där självsäkra blicken som bara barn kan ha, frågar:

– Är köttbullarna halal?

Både Kurdo och Evin suckar djupt och utbrister i kör att de är så trötta på att höra orden halal och haram. Inte på Gud. Inte på tro utan på detta ständiga bokförande av synd. 

Evin, som arbetar som specialpedagog på en skola i en Stockholmsförort, berättar om en händelse från jobbet. En sjuårig flicka hade rusat fram till en lärare och frågat om det verkligen stämde att julmust var haram, eftersom en kompis påstod det. Evin blev så irriterad att hon tog en flaska julmust, hällde upp ett stort glas och drack upp det i ett svep. Sedan sa hon lugnt:

”Jag är muslim. Det här är läsk. Jag dricker det. Nej, det är inte haram.”

Flickan blev överlycklig, nu kunde hon alltså få dricka julmust.

Kurdo minns hur vi på 1980-talet, när vi själva var tonåringar, aldrig pratade om halal eller haram. Vi åt godis, drack julmust och levde i total okunskap om att gelatin tydligen tillverkas av grisens rumpa. Hade vi vetat det då hade vi förmodligen fortsatt äta godis ändå. 

När jag lyssnade på Kurdo som nostalgiskt pratade om 1980-talet tänkte jag på vår bangladeshiske vän som var förbannad på Tenstas nymoralism och den religiösa väckelse som förändrade hans liv på ett mycket påtagligt sätt. Han jobbade ofta kvällstid och därför sov han på förmiddagarna, men de dagar hans fru hade tid i tvättstugan tvingades han stiga upp redan klockan halv sju.

Under de nära 30 år de hade varit gifta och bott i Tensta hade han och hans fru alltid gått tillsammans till tvättstugan, men tidigare kunde de välja tider som passade dem båda. Det var en stor tvättstuga som fungerade som sällskapsrum där grannarna träffades. Numera är det nästan inga män som går till tvättstugan och de andra kvinnorna visade tydligt sin irritation när vår vän dök upp. För att inte reta upp grannarna var de därför tvungna att ta det första morgonpasset när nästan inga andra var där. 

Han avundades sin landsman i Rinkeby som fick order av sin fru att inte följa med till tvättstugan längre. Ibland när vi träffades undrade vår vän hur det kunde vara möjligt att jämställdheten kunde gå så mycket bakåt i ett land som hade fått pris för att vara världens mest jämställda. Enligt vår vän var Tensta så mycket bättre på 1980-talet, innan folk gick och blev islamister. På den tiden bodde politiska flyktingar från många olika länder och även många svenska familjer i Tensta. Då var det inga problem om kvinnor och män gick tillsammans till tvättstugan.

Kurdo säger att ingen av oss syskon har någonsin inpräntat i våra barn att de är muslimer och därför måste avstå från det ena eller det andra. Det märkliga är att våra barn i stället “upptäcker” att de är muslimer i skolan. Det är andra barn som lär dem vad som är haram och halal.

I början av 2000-talet när den islamistiska rörelsen växte sig stark i Europa, började muslimska barn tolka religionen mycket striktare än sina föräldrar. Det blir märkligt när det är barnen som predikar och föräldrarna tänker: Men snälla, ät godiset och håll truten. 

På julafton passade vi också på att fira ett av syskonbarnens födelsedag i efterskott, eftersom hon varit sjuk på sin riktiga födelsedag. Jag hade köpt en stor prinsesstårta. På väg hem berättade jag för ett av mina syskonbarn att min mamma klagat på att vi inte hade köpt frukttårta som är hennes absoluta favorit. Syskonbarnet spärrade upp ögonen ”Oj, tänk om mormor får veta att det är gelatin i frukttårtan. Hon som är så religiös!”

Där brast det för mig.

”Du säger inte ett ord till mormor. Hon älskar frukttårta så kom inte nu och förstör hennes livsglädje med en ingrediensförteckning.”

Jag tänkte att min stackars mamma som har dragits med exilens vedermödor i 45 år har gjort rätt för sin frukttårta utan att behöva tillrättavisas av ett barnbarn.

Mitt syskonbarn förstod inte min kraftiga reaktion. Och där, mitt i ilskan, insåg jag hur mycket jag själv har tryckt ner min aversion mot fanatiker som i religionens namn vill begränsa livet för oss helt vanliga muslimer. Vi vill bara äta gott, fira högtider och dricka julmust i fred.

Gud har större bekymmer än att räkna gelatin i våra efterrätter.

***

Läs även: Sakine Madon: En demokrati måste ha plats för störiga antisemiter

Läs även: Nalin Baksi: Kunde Shahida ha fått leva i dag?