Arbetarklassen slutade supa – vad hade hänt annars?

Av historien lär vi oss att samhällets svagaste alltid har att vinna på att krav och förväntningar uttalas. Det gällde såväl kring förra sekelskiftet, som i segregationens tidevarv av i dag, skriver Alice Teodorescu Måwe.

På senare tid har flera skildringar visat ett Sverige i förändring. I dokumentärfilmen ”När världen kom till Ronneby” reser filmaren Tom Alandh till Ronneby, som i samband med flyktingkrisen år 2015 tog emot 3000 nya invånare och skolorna 1000 nya elever, för att skildra hur det lilla samhället påverkats. De etniska svenskarnas perspektiv varvas med röster från några av de nya skötsamma svenskarnas och fram växer, trots de uppenbara olikheterna, en samsyn kring plikter och ideal.

I Ronny Ambjörnssons klassiker ”Den skötsamme arbetaren” studerar författaren den mentalitet som växte fram i arbetar- och nykterhetsrörelsen, liksom inom ramen för frikyrkorna, i ett sågverkssamhälle utanför Umeå kring förra sekelskiftet. ”Disciplineringen kommer inte ovanifrån, utan inifrån arbetarna själva, deras behov och ambitioner.”

Ambjörnsson skildrar träffsäkert hur individen, i detta fall arbetaren, genom studier, självdisciplin, skötsamhet och bildning nådde den självförbättring som inte enbart förändrade livet för honom själv utan också, på ett kollektivt plan, kom att förändra Sverige.

Hur hade den svenska integrationsdebatten förts om denna (tidlösa) skötsamhetens mentalitet fått dominera, vad hade hänt med oss alla om de ideal som bottnar i förståelsen för människans inneboende strävan efter utveckling, i tron om att det går att lyfta sig av egen kraft — även när de egna förutsättningarna är mindre gynnsamma — genomsyrat politiken?

Hur hade synen på invandringen som fenomen påverkats av insikten om att tydliga krav och förväntningar inte per se är av ondo? Att de tvärtom fungerar som den oinvigdes resedokument över de gränser som vi låter bli att formulera — kanske för att ”insidern” sedan länge upphört att reflektera över innanförskapets topografi, kanske för att rädslan för att såra den som gör anspråk på att få bli jämbördig skaver mot den egna självbilden.

I stället förefaller det som att de flesta av de idéer och ideal som Ambjörnsson skildrar har gått förlorade i samtidens virrvarr av identitetspolitiska floskler om den egna ansträngningens meningslöshet. Vilket också skulle kunna förklara den ilska som så ofta tycks infinna sig när någon försöker formulera de (outtalade) normer, ideal och värderingar som oundvikligen råder i varje mänskligt sammanhang. Detta trots att det tvärtom är så att de man tror sig skydda, genom att inte formulera det outtalade men av alla ändå förväntade, tar mest skada av otydligheten.

När integrationsföreläsaren och expolisen Mustafa Panshiri släppte sin bok ”Sju råd till Mustafa – Så blir du lagom svensk i världens mest extrema land” blev det ett väldans liv. Boken innehöll råd som att klä sig prydligt, att skaffa sig ett svenskklingande efternamn, känna tacksamhet och visa intresse för sitt nya hemland. Uppståndelsen på kultur- och ledarsidor handlade primärt om att det ansågs fel att förvänta sig anpassning enbart från den ena parten, en anpassning som man dessutom menade raderade den ursprungliga identiteten hos den som skulle integreras.

Men är det inte befriande att någon säger som det är, alltså att lyckad integration i praktiken ofta mer påminner om assimilation än om integration? Att de ideal som en gång lyfte arbetarklassen också kommer att lyfta de som invandrat? Om gårdagens arbetarklass hade förblivit vid sin läst, supit istället för att förkovra sig inom ramen för en studiecirkel, eftersom det ändå inte spelade någon roll, vad hade Sverige varit för land då?

Av historien lär vi oss att samhällets svagaste, oavsett vilka de är, alltid har att vinna på att underförstådda sociala koder dechiffreras och tydliggörs, att krav och förväntningar för att nå framgång uttalas. De skötsamhetsideal som gårdagens arbetare underkastade sig, nycklarna till de livsavgörande resor som så många människor företog inom sig själva — och därigenom utanför sig själva — är lika relevanta att adressera i vår samtid. Den insikten vore så mycket mer hoppingivande än de tröstlösa budskap som numera blivit vedertagna i segregationens tidevarv.

Alice Teodorescu är chef för samhällskontakter på skolkoncernen Academedia.

***

Få Fokus direkt i brevlådan varje vecka. Eller enbart digitalt. Här tecknar du din prenumeration.

Text:

Toppbild: Public domain/Wikipeida Commons / Fokus